Nya racketar inför US Open

Inför varje grand slam så brukar det hända en del grejer på racketfronten och så även inför årets US Open. Vi tar en liten titt vad som händer från några av rackettillverkarna inför årets sista slam.

Wilson Ultra

Wilsons Ultra serie har väl varit något av en smygare i racketbutikerna medan Pro Staff och Blade tagit för sig bättre. En anledning är att serien inte haft någon tydlig ambassadör bland toppspelarna. Men lagom till US Open så får serien ett par fina namn: Gael Monfils, Borna Coric och Feliciano Lopez på herrsidan samt Madison Keys på damsidan.

Glädjande för racketnördar är också att serien får en tour-modell som är 18×20 i strängmönster, mjuk och mår bäst av att ha lite blytejp för att öppna upp sweet-spoten och ge den lite mer kraft. Spelar man Wilson Ultra Tour utan någon form av anpassning så kommer den sannolikt kännas lite klen i träffen, men perfekt för de som gillar att ”meka lite” med sin racket. Spekulationerna innan lanseringen av Wilson Ultra Tour har varit om det är Wilsons beryktade pro stock racket H19 (kopia av HEADs legendariska Prestige-serie), och även om det inte är exakt en H19 så kanske man kan kalla det en tribut. Hur som helst, gillar du kontrollracketar med bra känsla ska du helt klart prova en Wilson Ultra Tour.

Men Wilson Ultra Tour är inte den enda racketen i serien, på min webbsida Tennisnerd har jag skrivit ett inlägg som heter ”Wilson Ultra Racquets Revealed” där du hittar en översikt över de olika modeller som släpps. Lite kortfattat så finns det också en Wilson Ultra 100 CV där CV är en förkortning för Wilsons hajpade dämpningsmaterial Countervail som ska reducera vibrationer och således minska risken för tennisarmbåge. Här handlar det om 100 square inches i träffyta till skillnad mot Tour-modellens 97, ett öppet strängmönster (16×19) och riktigt hög styvhet (RA 74 att jämföra med Ultra Tours som ligger runt 60). Dock ska ju Countervail dämpa den styvheten avsevärt, men mitt problem med tidigare CV-ramar (Blade-serien till exempel) har varit att materialet dämpar för mycket så att man inte riktigt vet var i racketen man träffar bollen – en otroligt viktigt bit information för tennisspelare.

Förutom Wilson Ultra Tour och Wilson Ultra 100 CV så släpps också Ultra 100L och 100UL vilket är två lättviktsmodeller för nybörjare och juniorer.

Wilson släpper dock inte bara Wilson Ultra-racketar utan också möjligheten att designa sin egen Wilson-racket genom något som heter Wilson Custom Made. Man kan byta färger på de olika delarna på racketen och också få en unik signatur ditplitad. Dock finns Wilson Custom Made än så länge bara i staterna. Förutom det så är det lite trist att man inte kan anpassa spelegenskaper som vikt, längd, grepp etc likt HEADs Custom Made (dock erbjuder HEAD inte många variationer när det gäller racketens utseende).

Babolat Pure Drive

Babolats Pure Drive är en av de mest populära racketmodellerna genom tiderna. Sen racketserien kom ut i mitten av 90-talet har den tilltalat en bred grupp av spelare med sina förlåtande och kraftfulla egenskaper. Nu lanserar man en ny variant som har något som heter Cortex Pure Feel, vilket likt Wilson Countervail ska dämpa vibrationer från racketen och ge en “renare” känsla i bollträffen. Den stora frågan är så klart: gör den det?

Jag har tyvärr ännu inte fått chansen att testa den, men det man kan utläsa av andra recensenter är att den har en relativt mjuk och bekväm bollträff för den mängd av kraft och spinn man får i en Pure Drive. Det har väl inte hänt massor med den här racketserien utan du får vad du alltid får i en Pure Drive – massa extra kraft i slagen. För mycket för vissa (undertecknad ingår i den skaran) och ett välkommet tillskott för andra.

Förutom Cortex Pure Feel så har racketen även FSI-teknologi (frame string interaction) som ska ge bättre känsla vid bollträff och beskrivs som ett mer förlåtande strängmönster där strängarna är glesare ute i hörnen men tätare runt mitten, dvs i det så kallade sweetspot-området. Det finns även så kallad FSI-teknologi på den förra Pure Driven från 2015 och där tyckte jag faktiskt att det gav lite mer spinn på bollen än tidigare modeller. Min favorit-Pure Drive var övrigt den första versionen, innan de började med Cortex och annan marketing lingo, fast till slut blev det för mycket power där med.

Funkar alla dessa teknologier? Ja, det är nog upp till var och en att bedöma. Som gammal marknadsföringsräv så ligger det mycket jargong och överdrifter i det mesta som skrivs från rackettillverkarna men ibland gör verkligen teknologin skillnad. Bästa exemplet på det tycker jag Princes Textreme-serie var som faktiskt levererade otroligt stabila och trevliga spelegenskaper. Dock har inte det medfört att den amerikanska rackettillverkaren har god ekonomi, tvärtom är de på gränsen till konkurs. Tråkigt!


YONEX EZONE

Japanska Yonex vill inte ligga på latsidan när det vankas grand slam. Lagom till US Open släpper de en ny version av den väldigt populära Ezone-serien som fick sitt ordentliga genomslag med Yonex Ezone Ai 98 som gavs otroligt fina recensioner för ett par år sedan (välförtjänta sådana) och därefter följdes upp med Yonex Ezone DR 98 som var en något stabilare och styvare variant men i övrigt väldigt lik i spelkänslan.

Den nya varianten verkar hittills bara heta “Ezone” och ha liknande design och spelegenskaper som föregångarna. Yonex har inte lanserat mer information men man kan se bilder på den nya racketen på rackettillverkarens officiella hemsida. Om man ska ge sig på att gissa lite så kan jag tänka mig att Yonex Ezone 98 är ännu lite styvare än föregångaren för att ge mer fart. Personligen föredrog jag nog AI före DR, men jag gillar flexigare racketar så det är ju upp till var och en.

TECNIFIBRE

Franska Tecnifibre ska så klart inte ligga på latsidan inför US Open utan lanserar en ny variant av deras Tflash som de kallar PS. Vad står nu PS för? Jo, PowerStab geometry är en designförbättring av ramen som ska ge mer kraft och stabilitet. I övrigt så erbjuder Tflash PS inte direkt någon större innovation. Tecnifibres produktchef Lauren Blary har sagt att de ville göra den mest kraftfulla och stabila men lätta racket någonsin. Det är väl det alla tillverkare vill? Och den nischen har helt enkelt Babolat ”ägt” de senaste 20 åren eller så.

Tecnifibre Tflash PS kommer ha en träffyta på 100 square inches och ett strängmönster på 16×19. Precis som en Babolat Pure Drive, en Wilson Ultra CV och en hel drös med andra racketar. Det är helt enkel normen för en modern racket. Det finns inga specifikationer för Tflash-serien ute än, men jag skulle gissa att de lanserar en tyngre 315 grams modell, den vanliga 300 och säkert någon lättare variant.

RACKETNÖRDENS REKOMMENDATION

Sist men inte minst: en racket är en väldigt personlig sak och det som känns bra för vissa, känns inte bra för andra. Därför är det alltid klokt att testa en racket innan man slår till och kan man inte demospela så är det nog smart att köpa en att experimentera med innan man bestämmer sig för att göra det till den ram man spelar match med (i de flesta fall innebär det att köpa ett par till racketar av samma modell). Och ledsnar man på en racket man köpt så kan man ju alltid sälja den på Blocket…

 

Challengerkollen: Yen-Hsun Lu vinner för 29:e (!) gången

Nog var det på tiden att vi på riktigt skriver om Yen-Hsun Lu, världens mest framgångsrika Challengerspelare. Då han just har vunnit sin andra titel på lika många veckor kunde vi inte få bättre timing. Turneringen i Jinan, Kina, var i sig inte fantastiskt dramatiskt så vi tar tillfället i akt att skriva om ”Rendy” istället. Mot slutet av artikeln följer den numer traditionsenliga genomgången av resterande turneringar i punktform.

Yen-Hsun Lu (Jinan)
Förra veckan (länk) skämtade vi kort i slutet om att det förmodligen bara är en tidsfråga innan antalet Challengerkollar här på Tennisportalen passerar Challengertitlar från Yen-Hsun Lu. Tji fick vi, eller kanske snarare jag (behöver ju inte dra ner mina eminenta kollegor i fallet), då avståndet efter denna vecka kvarstår. Det är nämligen så att nu när denna 23:e Challengerkoll i ordningen skrivs har Yen-Hsun Lu just vunnit sin 29:e Challengertitel. Vi får fortsätta kämpa på i Lus skugga, som dessutom fyller 34 idag 14:e augusti. Taipeifödda 34-åringen är fortsatt den mest framgångsrike spelaren någonsin på Challengertouren, och efter han utklassade Ricardas Berankis i finalen i helgen har man samma känsla som man haft egentligen under hela hans karriär: att han är för bra för Challengertouren men inte tillräckligt bra för att på riktigt etablera sig på huvudtouren. Här följer lite av en statistisk ”breakdown” av Lus karriär:

– Yen-Hsun Lus 29:e titel kom i hans 45:e final vilket innebär att han har 64% av hans finaler – ett imponerande facit. För att sätta det i perspektiv har Roger Federer vunnit 65% av hans finaler (på huvudtouren) i karriären.

– Detta facit har bara blivit bättre med åren. Sen oktober 2008 har han spelat 23 finaler och vunnit 20 av dem.

– Hela 27 av hans 29 titlar har kommit på hardcourt. Övriga två på gräs. Värt att notera är att han även har två finaler från mitten av 00-talet på carpet.

– En av dessa titlar kom faktiskt i final mot Robert Lindstedt, när Lu vann sin andra titel i mars 2004 mot svensken. I Tasmanien av alla ställen, dessutom. Segersiffrorna? 6-3, 6-0.

– Robert Lindstedt är en av hela tio svenskar Lu har ställts mot under åren. En lista som än så länge börjar med en match mot Kalle Flygt (!) år 2002 och slutar med Ervin Eleskovic 2011. (Futures inte inräknade här; det är svårt att hitta fullständiga siffror från Futurestävlingar.)

– 34-åringens matchfacit under åren på den här nivån är 361-139. Hans facit på huvudtouren är 156-218.

(All statistik är hämtad från den fantastiska tennisdatabasen på tennisabstract.com)

 

Övriga turneringar
– I USTA-turneringen i Aptos, Kalifornien, stod kazaken Alexander Bublik som slutsegrare. 20-åringen vann fyra Futurestitlar förra året, däribland den i Falun, och tog nu sin första Challengertitel. 80 färska poäng och han klättrar upp till plats 104 på rankingen. I finalen besegrades britten Liam Broady med 6-3, 6-2.

– Förstaseedade Guido Pella defilerade sig fram till titeln i Floridablanca, Colombia. Utan att tappa ett set tog den före detta topp 50-spelaren sig till sin tolfte Challengertitel i karriären. Med en ranking på 74:e plats är han nu ordentlig tillbaka i topp 100 efter en tuffare period. Landsmannen Facundo Arguello stod för motståndet i finalen som slutade 6-2, 6-4.

– Sergiy Stakhovsky tillhör den exklusiva skaran, nämnd ovan, som har besegrat Yen-Hsun Lu i en Challengerfinal de senaste nio åren. I Portoroz, Slovenien, tog han i den gångna veckan sin sjätte Challengertitel i karriären i hans pågående försök att bli ihågkommen som något mer än ”han som slog Federer i Wimbledon en gång”. I en synnerligen dramatisk final lyckades han till slut vinna mot Matteo Berrettini med 6-7(4), 7-6(6), 6-3.

 

Denna vecka går tre Challengerturneringar av stapeln. I skrivande stund spelar Mikael Ymer mot Carballes Baena i förstarundan i Cordenons, Italien – en turnering som även Christian Lindell har kvalat in till. Damir Dzumhur och Nicolas Almagro (!) är toppseedade i Santo Domingo, Dominikanske Republiken. Tredje och sista turneringen hittar vi i Meerbusch, Tyskland, där bland andra Florian Mayer och Oscar Otte deltar.

Shapovalov – herregud vilken vecka!

Denis Shapovalov, jösses! Eller ”Oh mon dieu my god what is going on” som Lasse Granqvist uttryckte sig en gång i tiden. Ja, faktum är att den 18-åriga kanadensaren tveklöst haft sin bästa vecka i karriären och vi ska kika närmare på vad som egentligen hände i Montreal.

Blickarna inför årets upplaga av Montreal Masters, ur ett hemmaperspektiv, riktades mot landets fixstjärna Milos Raonic. Storservaren är idag rankad tia på världsrankingen och fick finna sig i att vara sjätteseedad i turneringen. ”Missile-Raonic” har inte haft ett sprudlande 2017 men brukar i regel prestera bra när det vankas tennis på hemmaplan. Dock var det många som satte kaffet i halsen när Raonic förlorade tämligen enkelt med 6-4, 6-4 mot Adrian Mannarino från Frankrike.

Ingen trodde heller på allvar att varken Vasek Pospisil eller Pete Polansky skulle få uppleva några större framgångar i turneringen och när det dessutom stod klart att spelarna drog varandra i öppningsrundan grusades alla möjliga förhoppningar. Roger Federer väntade ju i efterföljande omgång…

Dennis Shapovalov då? Jo, han kommer ligga runt 70-strecket nu på måndag när rankingen uppdateras och fick 360 nya fräscha ATP-poäng. Men det kunde gått åt andra hållet redan i den första omgången.

Rogerio Dutra Silva grämer sig nog fortfarande över att han inte vann den där satans matchen trots fyra matchbollar…

Det var bara att tacka och ta emot för Shapovalov som klarade ett rejält test på centercourten inför entusiatiska hemmafans som gjorde allt i sin makt för att lyfta honom. Nästa uppgift stavades Juan Martin Del Potro och nu var de flesta ändå eniga om att hit, men inte längre. Shapovalov ville annat.

Han visade redan inledningsvis att han trodde på det. Respektlös och en my

cket väl taktiskt utförd match. Han bara malde ner Del Potros backhand sakta men säkert, likt Rafael Nadal själv haft så stora framgångar mot Federer, och när utrymmet gavs tvekade inte Shapovalov att gå in i banan och föra spelet.

Kanadensaren vidare efter två raka set. Nästa uppgift: Rafael Nadal. Ja, hit men inte längre som sagt. Vem trodde verkligen på att han skulle slå ”Rafa”? Ingen förutom han själv.

Jösses vilken insats han gör! Det behöver inte nämnas hur starkt det är att komma från underläge och besegra en spelare av Nadals kaliber i tre sets. I ett avgörande tiebreak dessutom. Stämningen under matchen får vi inte glömma att nämna. Bland det mäktigaste och mest elektrifierande (rätt ord?) jag någonsin sett på en tennisbana, om vi bortser från när Berlocq blev hemmahjälte i Davis Cup hemma mot Frankrike för ett par år sedan. Nu ska vi inte prata Berlocq. Kvartsfinal väntade för ”kanadicken” mot Mannarino. En spelare som man kanske inte höjer ögonbrynen för men fransmannen spelar som få andra på touren och har en tendens att spöka till det för de flesta.
Spöka till det gjorde han men Shapovalov kunde för tredje matchen i turneringen hämta upp underläge i set och vinna efter tre. Semifinalen och ett rejält skutt på rankingen var således ett faktum. Nu räckte Shapovalov inte till i semifinalen mot Alexander Zverev men oj, vilken vecka han gör.
Vad gör han till att han är så bra då? Han är egentligen bra på allt och har två vapen i sin serve och forehand. Han kan gå in och döda utan att riskera alltför mycket. Volleyspelet vid nät är förvånansvärt bra redan. Snabbheten och rörelseschemat finns där samt en fantastisk vinnarmentalitet. Har vi nämnt att han är född 1999?
Det ska bli spännande att följa Shapovalov inom kommande år för han har verkligen allt i verktygslådan för att bli hur bra som helst.

Casper Ruud om att vara bäst i Norden: ”Självklart är det prestige”

För första gången på flera år, kanske någonsin, kommer den bäst rankade tennisspelaren i Norden på herrsidan inte från Sverige. Han är 18 år gammal, knackar på dörren till topp-100 och är från Norge. Möt Casper Ruud – mannen som fått hela Norge i gungning.

Äpplet faller inte långt ifrån trädet brukar det heta. Christian Ruud, Caspers far, är landets bästa tennisspelare genom tiderna och nådde så högt som 39 på världsrankingen. 2001 la han ner karriären då Casper var blott tre år gammal med en finalplats i Swedish Open som främsta merit.

Tennisportalen har fått en pratstund med Casper Ruud. Hur ser han på Norges tennisintresse som blommat rejält sedan Caspers framgångar? Pressen på sina axlar? Relationen med Ymer-bröderna? Vi börjar med det sistnämnda.

– Vi hjälper varandra och textar mycket, oss tre emellan. Vi är bra vänner och de (bröderna Ymer) är roliga och det är kul att  ha de runt omkring sig.

Han erkänner att han rådfrågade Elias Ymer inför Wimbledon i år då Casper inte ställde upp i kvalet trots att han hade ranking för det. Samma beslut som Elias tog inför fjolårets slam på gräset.

– Det pratade vi mycket om, jag och Elias. Jag gillar gräset men det är inte mitt favoritunderlag och jag ville inte åka dit bara för att spela där en vecka på underlaget. Jag hade inte heller planerat andra tävlingar på underlaget och ser inte meningen med att spela 1-2 veckor på gräset och sedan tillbaka till gruset igen.

Känner ingen press

Norge stannade som tennisnation upp för ett par dagar när Casper spelade kvalet i Australian Open tidigare i år och var endast en match ifrån att kvala in till huvudtävlingen. Känner han själv av den enorma press som läggs på hans axlar?

– Inte riktigt om jag ska vara ärlig. Huruvida du är från Sverige, Norge, eller Danmark spelar nog ingen roll tror jag. Sverige har som bekant länge varit den främsta tennisnationen under så många år tidigare och nu när det går lite sämre, och en spelare från Norge eller Danmark kommer upp, så är det bara kul för nationen i sig. Både svenskar och danskar uppskattar en norsk spelare, tror jag, och så är det nog i hela Norden, så jag känner ingen riktig press. Samtidigt är det prestige att vara bäst rankad i Norden, det kan jag säga.

Hur känner du själv av att tennisintresset i landet ökat lavinartat på sistone?

– Det har inte exploderat men det ökar, helt klart. Norsk media är bra på att följa unga talanger i olika sporter så jag kan ärligt säga att media följer mig väldigt mycket och vi har Martin Ödegaard i Real Madrid som du säkert har hört talas om, han är också en talang och gör bra ifrån sig i en sån stor sport. Jag tror norrmännen gillar när man gör bra ifrån sig internationellt och jag tror nog alla har märkt att sporten växer.

Hur var det att spela i Båstad Challenger för första gången?

– Det var riktigt kul! En fantastisk plats att spela tennis på. Mycket folk, jag såg en hel del norrmän som var här och jag fick bra stöd. Skandinaverna gillar att följa unga talanger och många var på plats för att se hur Ymer-bröderna spelar och Carl Söderlund, och mig kanske. De vill väl också kolla på hur norrmännen gör, säger han och skrattar.

Målet är topp-10 i världen 

Casper Ruud hymlar inte om vad han vill med sin tennis och vad målsättningen är.

– Topp-100 är såklart vad alla är ute efter i princip men jag är väldigt nära nu, men kan samtidigt inte tänka för mycket på det. Målet i framtiden är att bli så bra jag kan bli och förhoppningsvis topp-10 i världen, jag är inte rädd för att säga det men jag vet också att det är tufft. Alla inom 400-500 i världen kan spela riktigt bra tennis och det är små marginaler.

Precis innan vi avslutar intervjun nämns jämnåriga och nära vännen Mikael Ymer igen och Casper spinner vidare med komplimanger för sin kamrat.

– Han är en stor talang! Han har varit skadad en del på sistone men han kommer alltid tillbaka och gör alltid rätt saker. Han är väldigt seriös i det han gör och är en skön kille som jag har känt sedan 12-13 års åldern. Det är kul att ha någon som pushat och utmanat en i så många år, trots att vi är väldigt unga. Jag hoppas att vi båda kan fortsätta och att han kan få upp sin ranking så att vi kan spela tillsammans.

Vi kanske får gotta oss i en Ruud-Ymer rivalitet framöver med andra ord?

– Ja, definitivt! Vi har redan spelat ett par matcher mot varandra som varit intressanta och jämna och förhoppningsvis kan vi spela fler i fortsättningen.

 

Inget US Open för bröderna Ymer – Peterson kvalar

Årets fjärde Grand Slam, US Open, drar igång den 28:e augusti. Kvalet rivstartar däremot ett par dagar innan, dock utan Elias Ymer för andra året i rad.

2015 var utan tvekan ett genombrottsår för den idag 286-rankade Elias Ymer som kvalade in till samtliga (!) Grand Slams. 2016 skulle han nå sin karriärsbästa ranking på 118 i världen men har sedan dess gått ner sig och haft sämre resultat.

Cutten till kvalet i US Open låg på 238 och Elias med sin nuvarande ranking har hela 36 spelare som ligger före honom på reservlistan. Hoppet för både honom och Mikael, som väntar på att få göra debut i GS-sammanhang, får istället ligga på något av turneringens nio wildcards.

Rebecca Peterson ligger just nu runt 200-strecket på världsrankingen och kommer spela kvalet.

Racketnörden presenterar sig

Hej alla läsare av tennisportalen.se! Då jag bedrivit min tennissajt tennisnerd.net under ett par år där jag skrivit om nya racketar och de racketar som proffsen använder, blev jag tillfrågad av redaktören om jag kunde tänka mig skriva ett par rader på svenska om materialsidan av sporten. Självklart sa jag ja!

Några korta rader om mig. Jag är nyinflyttad till Stockholm efter tio år på Malta. Jag jobbar till vardags med marknadsföring och har varit involverad i sponsring av tennis på olika sätt. Det har bland annat lett till att jag träffat båda Rafael Nadal och Roger Federer och fått spela dubbel i par med Rafas farbror och tränare, Toni Nadal. Dessutom har jag fått se en hel del bra tennis live. På tennisbanan har jag tyvärr inga större meriter att skryta med. Jag har vunnit klubbmästerskap på Malta där jag bodde i tio år och varit i semi-final i Maltamästerskapen som bäst (starkaste spelaren på ön har varit cirka 800 på ATP-rankingen så konkurrensen är inte mordisk, men det finns ett gäng duktiga spelare). Jag försöker spela tennis så mycket jag hinner, vilket brukar leda till 2-3 gånger i veckan. Min förhoppning är att spela lite fler tävlingar som 35-åring.

Undertecknad på Haga Tennis

Min fascination för tennisutrustning och specifikt racketar kom relativt tidigt. Kanske jag skyller mina dåliga resultat för mycket på utrustningen, vad vet jag. Det är nog den vanligaste anledningen att byta racket och strängar så ofta annars. Men jag tycker faktiskt det är riktigt roligt att hänga med i utvecklingen och se hur olika racketar kan påverka hur man spelar tennis och vad man får ut av sitt spel.

På tennisnerd.net skriver jag ofta om nya racketar och strängar samt vad tennisproffsen använder för utrustning. Det är oftast inte de racketar man tror de spelar med utan de marknadsför en modell men spelar med en annan, oftast äldre, med deras egna specifikationer. Sådana racketar kallas “pro stock” och kan ha förbryllande koder från rackettillverkarna som H19 eller H22 (Wilsons pro stock-koder) eller HEADs legendariska PT57A (en rammodell som baseras på den mer än 20 år gamla HEAD Pro Tour 630 som österrikaren Thomas Muster bland andra gjorde populär) eller en TGT 232.2 (en HEAD Prestige-variant). Varje ny variant av en racketmodell som lanseras har en produktionskod likt den.

En HEAD PT57A – en pro stock variant av HEAD Pro Tour 630.

Om vi tar Roger Federer som exempel så har han för några år sedan släppt en signaturracket med Wilson som heter Wilson Pro Staff 97 Roger Federer Autograph. Det är faktiskt en likadan racket som Federer själv spelar med även om han har en anpassad greppform och blytejp på racketen för att bättre passa honom. Alla dessa små justeringar är något som många spelare gör hela tiden tillsammans med deras strängare och rackettekniker. Att hela tiden jobba på sin utrustning är lika naturligt för många spelare som att jobba på deras fysik och teknik.

Wilson Pro Staff 97 Roger Federer Autograph

Rafael Nadal gör precis samma sak som Federer. Hans Babolat Pure Aero Play är faktiskt en Babolat Aero Pro Drive Original under färgen (första versionen av racketserien). Han har lagt till mer och mer blytejp på ramen under åren för att få bättre stabilitet och kraft i slagen. Han har också experimenterat med strängar och tidigare i år testspelade han en ny racket från HEAD som heter MxG 3 och har liknande spelegenskaper som Babolats Pure Aero-serie. Han har dock fortsatt med sin Aero Pro Drive och skördat fina framgångar under 2017 som ni alla vet.

Så Nadal och Federer spelar inte med så annorlunda racketar från de modeller de marknadsför, men i Andy Murray och Novak Djokovics fall är läget helt annorlunda. Om vi tar nuvarande världsettan Andy Murray som exempel så spelar han med just den 20 år gamla HEAD Pro Tour 630 som i pro stock lingo kallas PT57A, men Murray har 16×19 strängmönster istället för det vanliga 18×20. Trots det så marknadsför han alltid den senast HEAD Radical-varianten. Racketföretagen har gjort detta länge, men på grund av stämningar på senare år så måste de nu skriva att spelarna “endorse”, dvs rekommenderar ett racket, inte skriva att de spelar med den om de verkligen inte gör det. Ingen spelare (inte ens Fernando Verdasco som är småkänd för att byta racketmodell och strängtyp ofta) ändrar sin utrustning så ofta som marknadsföringen påvisar. Det är för mycket som står på spel för att det ska vara fallet.

Med Djokovic är det lite samma sak som med Murray. Han spelar med en proffsracket som är baserad på en gammal HEAD-radical modell och har det ännu mer kryptiska namnet PT113B. Dock marknadsför han så klart alltid den senast HEAD Speed-racketen. Sen har Djokovic en stor mängd blytejp (se bild nedan) vilket gör den oerhört tung att svinga.

Novak Djokovic’s racket

Vill ni veta mer om proffsens racketar så finns det massa mer detaljerade artiklar om många av tourens spelare på tennisnerd.net.

Nästa inlägg kommer handla om vilka racketmodeller som är hetast just nu. Svinga lugnt!

Challengerkollen: ”Den nye Monfils” slår till i Kentucky!

I veckans Challengerkoll tittar vi närmre på Michael Mmoh, också kallad ”den nye Monfils”, efter hans turneringsseger i Lexington, Kentucky. Utöver det går vi också igenom de viktigaste rubrikerna från de andra turneringarna under veckan.

 

Michael Mmoh (Lexington)
Jag ska vara ärlig och lite personlig nu. Ända sen jag började skriva om Challengertennis är på Tennisportalen har jag väntat och längtat och letat efter en anledning att få skriva om Michael Mmoh. Det är först nu – Challengerkollen nummer 22 i ordningen – som en ordentlig chans har presenterat sig. Den 19-årige amerikanen har nämligen haft ett tufft 2017 fram tills nu; hans bästa resultat innan veckan som gått var en semifinal. Men nu skulle han alltså då äntligen plocka hem sin första Challengertitel för året när han tog hem turneringen i Lexington.

Det finns mycket som är spännande med Michael Mmoh. Som nämnt ovan väljer han att representera USA, men det är blott en av hans fem (!) nationaliteter, något snällt räknat. 19-åringen är förvisso uppvuxen i USA, men är född i Saudiarabien till en nigeriansk pappa och en irländsk mamma, som också har australiensiskt medborgarskap.

Om man inte har sett Mmoh spela kan det vara lätt att tro att jämförelserna med Gael Monfils var stöpta i samma form som när en ung Paul Pogba ofta jämfördes med Patrick Vieira, för att dra en fotbollsliknelse. Det vill säga, en inte så väl genomtänkt liknelse som kanske främst baserades på vissa utseendemässiga likheter, så att säga, mer än något annat. Om sådana misstankar finns får man däremot sedan lära sig en läxa i att inte alltid ha fördomar om att andra har fördomar när man ser tonåringen spela (något som hände undertecknad, för att förtydliga).

Mmoh är en atlet på samma sätt som den gode fransmannen är en atlet – man får liksom känslan att han hade kunnat bli bra på precis vilket sport som helst. Därtill är amerikanen extremt bollsäker, gillar att ligga djupt i banan, men har samtidigt ett enormt klipp i träffen när han väl vill. En tendens att bli för passiv och inte alltid ha rätt taktiskt upplägg i matcher är även det något som går att känna igen i båda spelarna.

Kanske är det främst därför den Saudiarabien-födde amerikanen med nigerianirländska rötter (blev det rätt nu?) har haft svårt att hitta sig själv under året. Med en Challengertitel och ytterligare en final under hösten 2016 kändes det som att det var nu Mmoh skulle slå igenom på allvar, men det skulle alltså dröja till början av augusti innan ens nästa final skulle komma.

Förvisso hade 19-åringen ganska bra med flyt med lottningen under veckan. Den högst rankade spelaren han stötte på innan finalen var 295:e rankade amerikanen Raymond Sarmiento i semifinalen. Kanske var det just något av ett sådant ”lucky break” Mmoh behövde för att hitta sin plats på tennisplanen, för i finalen kunde inte ens fanfavoriten John Millman stoppa honom. I en två timmar och 22 minuter lång tresettare – som tyvärr inte kunde sändas på grund av regn – gick den unge av de två till slut vinnande ur bataljen. Något som innebär plats 144 på rankingen för ”den nye Monfils”, men räkna med att få höra mer om honom i fortsättningen.

Finalresultat:  [4]Michael Mmoh  4-6, 7-6(3), 6-3  [3]John Millman

 

Övriga turneringar

Mikael Ymer förlorade i sista kvalrundan till grusturneringen i Biella, Italien, men hade tur och fick en plats i huvudturneringen ändå. Väl där lyckades han ta sig förbi italienaren Viktor Galovic och bosniern Tomislav Brkic utan att förlora ett set. Att det sedan har kommit rapporter om en loj och tankande Ymer i kvartsfinalen mot Joao Souza är såklart väldigt tråkigt. Vi ska vara väldigt vaksamma innan vi dömer idrottsmäns insatser då vi har nästan ingen insyn alls på hur de mår utanför banan, men med denna match och Swedish Open i färskt minne ser det ut som att det finns en del för Peter Lundgren att jobba på där.

– Samma turnering vanns av serben Filip Krajinovic efter att han bekvämt avfärdade hemmaspelaren Salvatore Caruso med 6-3, 6-2 i finalen. En tredje Challengertitel för året för 25-åringen som helt plötsligt är nära att göra en comeback till topp 100 då han nu befinner sig på plats 109.

– Världens mest framgångsrike Challengerspelare genom tiderna, Yen-Hsun Lu, blev i helgen ännu mer framgångsrik när han tog sin 28:e Challengertitel. Även om 33-årige ”Rendy”, som han kallas, får ligga i för att fortsätta ha fler titlar än vad jag kommer skriva Challengerartiklar är det mäkta imponerande. I finalen slog han Evgeny Donskoy med 6-3, 6-4 i turneringen som spelades i Chengdu, Kina.

– I Liberec, Tjecken, fortsatte 29-årige Pedro Sousa sitt genombrottsår. En andra titel och en tredje final för året gör att han fortsätter klättra på rankingen. I finalen besegrade portugisen brasilianaren Guilherme Clezar med 6-4, 5-7, 6-2 och parkerar tillfälligt på plats 126 på rankingen.

– Det är inte en fullspäckad Challengervecka på riktigt om vi inte också har en förstagångsvinnare. Denna vecka var det den nu 200-rankade 20-årige spanjoren Jaume Munar som gick segrande på hemmaplan i Spanien. 18-årige Alex De Minaur från Australien stod för motståndet i finalen, men fick se sig besegrad med 6-3, 6-4.

 

Den närmsta veckan har vi fyra Challengerturneringar på schemat. I Aptos, USA, hittar vi bland andra Casper Ruud, Malek Jaziri och John Millman. Övriga tre turneringar går av stapel i Jinan, Kina; Floridablanca, Spanien och Portoroz, Slovenien.

Svenskkollen vecka 31: Mridha fortsätter att imponera och Ymer tankar

Svenskkollen är tillbaka och vi ska i vanlig ordning kolla närmare på hur det har gått för våra svenska krigare ute på touren. Trevlig läsning!

* Rankingen står inom parentes

Herrar

Mikael Ymer (337), Biella Challenger

”Micke” har nu seglat upp som näst bästa svensk på herrsidan efter sina senaste framgångar, främst i Båstad, och får nu 20 rankingpoäng efter att ha nått kvartsfinal i Biella Challenger. Joao Souza blev för tuff och släppte enbart två gem på en en för dagen energilös och tankande Ymer som bara vann sju poäng i första set. Ymer skulle i sin tur egentligen inte ens spelat i huvudturneringen då han förlorade i kvalfinalen men fick sedan en fribiljett då han blev lucky loser.

Markus Eriksson (354), Liberec Challenger

Sejouren blev kortvarig för ”Mackan” i Liberec, Tjeckien. 581-rankade Robin Stanek vann en mycket jämn andra-runda i kvalet efter 6-4, 2-6, 7-6 (5). Eriksson ledde med 5-2 i avgörande set och vann dessutom flest poäng i matchen.

Christian Lindell (372), $25,000 Bolzano

Tre segrar blev det för svenskbrassen i den italienska provinsen Bolzano innan den tidigare 85-rankade Matthias Bachinger blev en för svår nöt att knäcka, 6-4, 6-2. Tysken har faktiskt en semifinal i Stockholm Open 2014 som sin främsta merit och introducerade sig även på ATP-touren för första gången i samma turnering 2010 då han pressade James Blake till tre sets. Nu när vi har printat ner ett par rader om tysken kan vi berätta att Lindell är kvar i Italien för spel i  $25,000-tävlingen i Cornaiano.

Jonathan Mridha (559), $15,000 Kaarina

Efter fyra raka segrar i huvudtävlingen nådde Mridha säsongens andra final på Futuretouren. Motståndet var turneringens bästa spelare på pappret och förstaseedade fransmannen Axel Michon som de senaste åren legat mellan 200-300 på världsrankingen. 6-3, 4-6, 6-1 till Michon som helt enkelt var för bra när det väl gällde men Mridha gör återigen en mycket fin vecka och kasserar in tio nya rankingpoäng. Uppe och dansar på sin högsta ranking i karriären nu, Mridha!

Dragos Madaras (720), $25,000 Pitesti

Den hetlevrade 19-åringen fortsätter att kriga på i Rumänien och spelade den gångna veckan i Pitesti, där han skulle ställas mot sin namne, Dragos Dima. Kampen om Dragos spred sig som en löpeld på sociala medier och hypades upp rejält på förhand. Nej, inte riktigt men kul hade det varit. Fel Dragos vann ur ett svenskt perspektiv i två raka set, 6-3, 6-4. Ny chans för Madaras denna vecka i Iasis $15,000-tävling. 

Daniel Appelgren (1002), $15,000 Kaarina

En fin vecka för Appelgren som når kvartsfinal i Kaarina och förlorade respektabelt mot 407-rakade Vladimir Ivanov i två raka set. Förhoppningsvis ett steg i rätt riktning för Appelgren som haft svårt att göra resultat på Futuretouren.

Patrik Brydolf (1084), $15,000 Riga

Oj, vad han har spelat bra på sistone, Brydolf! Ökat hela 503 platser på rankingen de senaste veckorna och närmar sig nu 1000-strecket. 12 ATP-poäng har han spelat in i juli efter två raka semifinaler i Vilnius och Parnu Future. Testade förra veckan lyckan i Riga och kvalade in men förlorade inledningsvis i huvudturneringen.

Robert Lindstedt (40), Washington ATP

”Robban” teamade denna vecka ihop sig med ingen mindre än världssjuan i singel, Dominic Thiem. Motståndet i första omgången blev i princip det tuffast tänkbara då man ställdes mot andraseedade paret Kubot/Melo som gick rent och vann i Wimbledon senast. Siffrorna skrevs till 7-5, 7-5 till Kubot/Melo. Just Lindstedt och Thiem verkar vara två goda kamrater, se gärna klippet nedan.

Johan Brunström (134), Biella Challenger

Trodde ni att Mikael Ymer var bästa svensk i Biella Challenger förra veckan? Då trodde ni fel! Johan Brunström gick faktiskt hela vägen till final med kamrat Dino Marcan från Kroatien och var endast ett supertiebreak från att bärga titeln. Fin vecka för ”Bruno”.

Andreas Siljeström (98), Los Cabos ATP

”Sillen” såg chansen att spendera en fin vecka i semesterparadiset Los Cabos när kamrat Jonathan Erlich, undertecknads favorit i dubbeln, erbjöd sig att spela med Sveriges svar på Ivo Karlovic. Brunströms ranking räckte med andra ord inte till. Siljeström/Erlich nådde kvartsfinal och fick se sig besegrade mot Galdos/Maytin, en match som avgjordes efter två tiebreaks och ett supertiebreak. Små marginaler.

Damer

Johanna Larsson (52), Toronto WTA

Jobbig inledande kvalförlust i Coupe Rogers för Johanna som gjorde sitt första framträdande sedan Ericsson Open i Båstad. Johanna vann första set 7-5 men förlorade sedermera med 6-2 och 6-4 i de efterföljande seten mot 104-rankade Van Uytvanck. Cuten till huvudturneringen låg på 48, bara fyra platser från Johannas nuvarande ranking på 52.

Cornelia Lister (113, dubbel), Washington WTA

Lister bestämde sig i sista sekund för att ta flyget till Washington, helt utan partner, och be till högre makter om att lyckas signa in. Väl på plats bestämde sig Jia-Jong Lu från Kina att spela med Lister och tur var väl det då paret fullkomligt krossade Mladenovic/Lisicki med 7-6 (1), 6-1 i den första omgången. Det blev visserligen förlust i nästkommande omgång men sammantaget en fin vecka för Lister med nya erfarenheter.

Kajsa Rinaldo Persson (699), $15,000 Nonthaburi

Växjötjejen gjorde senast i Ericsson Open debut på WTA-touren då hon fick ett Wildcard tillsammans med Jacqueline Cabaj-Awad i dubbeln. Nu är hon ute på touren igen och befinner sig i Thailand där hon vann söndagens inledande kvalrunda mot 1018-rankade Bhambri från Indien. I måndagens kvalfinal väntar 787-rankade hemmahoppet Plipuech.

Linnea Malmqvist (727), $15,000 Sharm El Sheikh

Tre segrar blev det för Linnea i Sharm El Sheikh vilket ledde henne till en semifinal och fyra nya WTA-poäng. Eleni Kordolaimi vann efter 7-6 (5), 6-3 och den 520-rankade grekiskan tog således sin nionde raka seger.

Julia Rosenqvist (1085) $15,000 Wien

Rosenqvist befinner sig för nuvarande i Österrikes huvudstad och har efter två segrar mot Honigova och Puppendahl, två spelare som saknar ranking, kvalat in till huvudtävlingen under helgen. Där väntar betydligt tuffare motstånd i form av 682-rankade Marlies Szupper från just Österrike.

Mikael Ymer utsatt för rasistattack på nätet

Tennisstjärnor världen över har de senaste åren rapporterat om ett ökat näthat i takt med utvecklingen på sociala medier. Nu har Sveriges framtidshopp, Mikael Ymer, blivit utsatt för en rasistattack på sitt Instagramkonto efter kvartsfinalsförlusten i Biella Challenger.

Elias Ymer har tidigare berättat om dödshoten han blev utsatt för och Daniel Windahl som gästade vår podcast tidigare i år återger i princip samma historia med mutförsök, dödshot och trakasserier via sms och meddelanden på Facebook.

Faktum är att dessa typer av hot och utpressningar ökat lavinartat de senaste åren då tennis gått upp till att bli den näst mest omsatta sporten bland spelbolagen.

Mikael Ymer fick efter sin förlust mot Joao Souza i Biella Challenger motta rasistiska tillmälen som ”apa” på sitt Instagramkonto.

Racet till slutspelet i Milano – Ruud knackar på dörren, svenskarna chanslösa?

För första gången någonsin spelas Next-Gen slutspelet i år. Världens 8 bästa spelare under-21 ska tampas om den åtråvärda slutsegern i Milano i ett spännande format. Vi har kikat närmare på vilka spelare som ligger bäst till i racet samt hur det ser ut för våra svenskar. 

Next-Gen slutspelet är motsvarigheten till ATP-slutspelet och spelas mellan 7-11 november, veckan innan kalaset i London med andra ord. De sju bästa spelarna under-21 som tagit flest rankingpoäng under året direktkvalificeras och den 8:e spelaren tilldelades ett wildcard av arrangören. Det sistnämnda har diskuterats flitigt och kommer nog, där valet annonseras, anses orättvist och kontroversiellt hur man än vrider och vänder på det.

Vilka 8 spelare har tagit flest poäng hittills då? Vi kikar på det.

Alexander Zverev är som ni kan se ohotad etta och kan mycket väl vara den enda spelare som spelar i båda slutspelen då han i skrivande stund ligger 8:a i racet till London. Mäktigt. Elias Ymers tidigare sparringpartner och finalisten i Jönköping Challenger, Karen Khachanov, har gått som tåget i år och lär kvalificera sig tillsammans med kamraterna Andrey Rublev och Daniil Medvedev. 

Kroatiens framtidshopp Borna Coric har efter sin genombrottsäsong 2015, då han var så högt rankad som 33:a i världen, varit ojämn och haft tufft att prestera i Masters och Slam-sammanhang. Coric tog förvisso sin första ATP-titel (Marrakech) i år och bör vara en spelare vi ser i Milano.

Hyeon Chung har skapat en tennisboom i hemlandet Sydkorea, likt Nishikori-effekten i Japan. Inte lika påtagligt men ändå tillräckligt för att  gemene man ska vara medveten om hur sporten där det slås på en gul boll går till. Chung har ett väldigt stort spel i sig och parkerar två platser bakom Coric på världsrankingen som 56:a. Minst antal tävlingar gjorda dessutom i år, Chung.

På plats 7 och 8 finner vi amerikanerna Jared Donaldson och Frances Tiafoe. Två spelare som bär på en orimligt hög press hemma i USA då man suktar efter framgångar på tennisens största scen igen efter att spelare som Roddick, Sampras och Agassi lagt racketen på hyllan. Faktum är att USA har hela 8 spelare som ligger inom 30-strecket i racet till Milano, bredden har man och den imponerar onekligen.

Hur ser det ut för våra svenskar samt Skandinaviens bäst rankade tennisspelare?

Casper Ruud knackar på dörren till slutspelet och är i skrivande stund exakt 100 poäng från Tiafoes 8:e plats. 100 pinnar kan ses som relativt lite men faktum är att Casper bara har två segrar av sina sju senaste matcher på touren och har en form som pekar åt helt fel håll. Spelar utan det självförtroende han hade i inledningen av säsongen och norrmannen har nu två månader kvar att vända skutan.

Carl Söderlund låg i mars bäst till av svenskarna med 23 inspelade poäng och nu när vi är inne i augusti står Söderlund kvar på samma poäng. Collegespel har gjort att han bara mäktat med tre internationella turneringar och vi har inte fått in rapporter på om Söderlund fortsätter på College nästa termin.

Bröderna Ymer kan vi nog skriva av helt och hållet då glappet är för stort till en 7:e plats som, för Elias del, ligger mer än 300 platser bort. 15 spelade turneringar dessutom för Elias som haft ett tufft 2017. Mikael Ymer har p.g.a skadeproblem bara spelat 6 tävlingar och får istället sikta in sig på nästa års slutspel. Om han, eller Elias, inte mot förmodan tilldelas det 8:e wildcardet – bollen är som bekant rund…

Som vi skrev i rubriken spelas tävlingen i ett mycket spännande format. Likt det i ATP-slutspelet med gruppspel och slutspel men med helt andra regler. Man har helt sonika bestämt sig för att testa en rad grejer som mycket väl kan komma att återinföras på ATP-touren. Intressant minst sagt. Så här ser formatet ut:

  • Kortare format, först till fyra gem i varje set (tiebreak vid 3-3), bäst av fem sets med no AD. 
  • Kortare uppvärmning. Matcherna ska börja inom fem minuter från det att spelarna äntrar banan.
  • Skottklocka. Används för att tydliggöra 25-sekundersregeln mellan servarna. 
  • No-Let. Man gör likt Collegetennisen och slopar let-regeln helt och hållet.
  • MTO. Endast en medical timeout per match är tillåten.
  • Coaching. Spelare och tränare ska få kunna kommunicera med varandra mellan poängen, dock under enstaka poäng.
  • ”Free movement”. Publik ska få kunna härja fritt under läktaren mitt under match, dock inte bakom baslinjen för att möjliggöra en mer avslappnad miljö.

Vad säger ni, ser ni fram emot historiens första Next-Gen slutspel? Droppa gärna en kommentar här nedan!