Nyss hemkommen från den franska huvudstaden, med en oerhörd vemodighet, ska vi konstatera en hel del grejer i skrift.

Dagen har kommit och det har blivit dags att säga adjö.

Au Revoir, Paris!

Det var inte direkt med sprudlande glädje man boardade planet sent hem inatt till Stockholm. Det blev totalt 11 nätter i Paris som faktiskt bara innehöll ren och skär glädje. Jag fick se så mycket på tennis, framförallt kvalitativ sådan, men också en hel del mäktiga resultat från våra svenskar.

Trots att jag egentligen borde varit lika glad som ett barn på julafton på flyget hem med tanke på att det snart väntade minst 10 timmar kvalitetsömn i min egna säng, var det jobbiga tankar som plågade min hjärna. Misär. Flygresan hem (2 timmar, 20 min) kändes längre än rutten Dubai-Melbourne (13 timmar). Det vill säga lång. Och förjävlig.

Varför? Kanske p.g.a det faktum att man skulle missa FEDAL och damernas popcorn-semifinaler i tävlingen. Och inte minst Djokovic VS Thiem.

Jag har nu när jag skriver detta ändå landat i att det hela rör sig om att vardagen på hemmaplan väntar igen. En vardag som inte alls är lika mäktig och adrenalinfylld som en Grand Slam faktiskt kan vara. Och oftast är. Det är inte direkt så att man hemma i den lokala tennisklubben kan bevittna tennis av den kaliber Wawrinka och Tsitsipas blev upphovsmakare till i 5 timmar och 9 minuter. Nu missade jag i och för sig större delar av den matchen, vilket jag i tidigare blogginlägg skrivit om, men ni förstår vinkeln.

Eller att man hemma i det vardagliga livet håller på att krocka med Naomi Osaka i trappan till mediacentret enbart p.g.a klumpighet och för mycket stirrande på mobilen.

Bubblan är över. “Grinden” är över. Inga fler matcher. Inga fler artiklar. Inga fler intervjuer nere i mediacentret.

“Oanna Larzon is on her way to the interview desk”. Alla halvtaskiga försök till att uttala våra svenskar på ett så franskt sätt som möjligt. Inget mer sånt.

Det är nästan så att man fäller en tår.

***

Jag blev av en nära vän inför tävlingen ombedd att besöka tunnelbanestationen i Paris med det så präktiga namnet Trocadero! Det hade jag helt och hållet förträngt – tills hemresan kallade.

En Über till flygplats Charles De Gaulles från Roland Garros sent på torsdagskvällen låg på såna hutlösa priser att det var löjligt. Efterfrågan var inte lite hög och det fick helt enkelt bli att ta “tuben” närmare flygplatsen och beställa en Über därifrån.

Nu vet jag inte varför jag gick av just i “Trocadero” och om det verkligen låg närmare flygplatsen än vad anläggningen i Roland Garros gjorde, troligtvis inte, men beslutet ledde till att man fick se Eiffeltornet på nära en håll. En positiv överraskning som samtidigt vittnade om vilken koll man hade på staden…

***

Onsdagen regnade bort helt och hållet vilket medförde dubbla matcher på torsdagen för Caijsa Hennemann.

Spanjorskan Ane Mintegi Del Olmo stod för motståndet i åttondelsfinalen där starttiden var 10:30. Ingen sovmorgon för vare sig spelarna eller undertecknad.

Mintegi Del Olmo inledde starkast och jag ska inte säga att spanjorskan spelade ut Hennemann, men hon var nästintill överlägsen och vann första set, 6-1.

Caijsa slet, började hitta sin forehand och blev allt mer intensivare på banan och skulle så småningom “grinda” ner spanjorskan som det så fint heter på tennisspråk. Set 2 och 3 till Caijsa där spanjorskan fick lite panik i slutet som desperat tittade åt sin coach efter varje boll. Coachen manade på med en hel del “VAMOS” som adepten, Mintegi alltså, tog efter.

Mintegi Del Olmo envisades med att slå sin forehand á la Rafael Nadal, det vill säga svinga racketen över huvudet efter träff (se bild nedan). Oklart huruvida hon gör det för effektens skull eller för att hon vill imitera tävlingens bästa grusspelare genom tiderna.

Min kollega Erik Jonsson (sjukt kunnig, följ han på twitter @erktennis) noterade undertecknads (ska sluta använda ordet genast) klädbyte i mitten av andra set. Oklart klädbyte, men väl så behövligt när solen stack fram från ingenstans egentligen.

***

Inga fler trötta pastasallader. Inga fler “allöööözzzz” från kamrat Rickard Hansson. Inga fler spontana samtal med superjournalisten Ubaldo Scanagatta. Inga fler baguetter på det så ökända baguetthaket. Inga fler hotellnätter på det obskyra Confort Appar’t Velizy.

Inga fler morsningar på den så trevliga receptionisten Hichem.

Inga fler Über-resor med chaufförer som fullkomligt avdyrkade “The king of Paris” – Zlatan Ibrahimovic.

***

Bara två timmar senare var det dags igen på bana 10 för Caijsa. Världstian och femteseedade Qinwen Zhang väntade i kvartsfinalen och svenskan började bäst. 6-2 i första set och då var Zhangs agent inte lite stressad. Kamrat Rickard Hansson (en profil utan dess like), WTA-gurun, gäst i senaste poddavsnittet (mycket bra surr), drog ett par “Alllöööözzzzz Caijsa”. Det gillade inte agenten som satt bara några meter bort på läktaren.

Om nu blickar kunde döda…

***

Kevin Chahouds Beats-hörlurar skojar man inte bort direkt…

***

Har man icke lyssnat på det senaste poddavsnittet i Source får man gärna göra det. Franska Öppna-special! Men! En hel del i avsnittet är tidlöst och funkar utan problem att lyssna på nu i efterhand.

Allt från baguettekulturen som råder i Frankrike till Cafe Skåne i Mölndal och varför Anisimova blir framtida världsetta. Och Kevin Chahoud-gate, en gång för alla.

Mycket nöje!

***

Stefan Olsson fick inte revansch mot Gustavo “Gusti” Fernandez i Paris. Argentinaren vann kvartsfinalen i Franska Öppna, trots att världssexan tillika svensken öppnat starkast och vunnit första set, 6-4.

Det skulle bara bli ett gem till för Olsson som fick ge sig mot den regerande mästaren i Australian Open 2019, där “Gusti” faktiskt finalbesegrade just Olsson.

Stefan Olsson berättade efter match om hur han nästan gett upp hoppet om att få in sponsorer, trots att han fått jaga sponsorer i flera år nu och det faktum att han faktiskt är världssexa, och vunnit Wimbledon två gånger.

Han berättade även om att han får extern hjälp för att överhuvudtaget klara ekonomin och vardagen. Man lider verkligen med Stefan och man kan bara tänka sig hur situationen ser ut för övriga satsande rullstolsspelare i landet när inte ens vår överlägset bästa spelare, och världssexan som sagt, inte ens får sina racketar sponsrade.

Intervjun hittar ni här: http://tennisportalen.se/svenska-rullstolsstjarnan-nastan-gett-upp-hoppet-om-sponsorer/

***

Pepsi-artikeln om Gustaf Ström har föga förvånande klättrat upp som en av våra mest klickade artiklar under Franska Öppna. Men! Artikeln gick inte hem hos alla…

Gustaf deltog redan i Näsbyparks Sommartour under torsdagen och enligt våra murvlar på plats har det inte druckits någon Pepsi i sidbytena…

Men! Vi menar fortfarande på att “Gustaf Pepsi” är ett magiskt smeknamn som gärna får leva vidare.

***

Vi vill passa på att tacka för alla meddelanden vi fått under Franska Öppna. Det värmer något oerhört och betyder mer än vad folk kanske anar. Det ger oss en energi till att göra saker bättre i fortsättningen och förhoppningsvis kan vi få in ett par sponsorer inom kort som också gör att vi kan utöka i form av skribenter m.m.

Stort tack igen!

***

Inga fler presskonferenser där klyschorna haglade efter varandra.

Inga fler Mikael Renberg-referenser i stil med “Det har hänt något med Mika Zibanejad” när hockeyexperten i SVT skulle förklara varför Zibanejad gått som tåget i NHL-slutspelet.

Inget mer trängsel inom på området där man packas in som en inlagd sill mitt bland främmande folk.

***

Om flygresan hem var svettig, ja, då var det inget mot vad som hände vid säkerhetskontrollen på Charles De Gaulle.

Fransoserna, ett oerhört trevligt folk, det vill jag verkligen poängtera. Genuint trevliga. Skulle jag råka gå in i en fransos av ren klumpighet får jag höra ett “pardon” innan jag ens har hunnit fattat vad som precis har skett.

Men. Engelskan. Den kan man nog fila på.

Säkerhetspersonalen hade det svettigt mot ett svenskt par, nyss influgna från Kap Verde, som med all önskvärd tydlighet skulle ta med sig ett par bitsar (!) i handbagaget till skruvdragaren hemma i Sverige. Varför man nu köper bitsar i Kap Verde kan vi enbart spekulera i men att det svenska paret, ett äldre par ska tilläggas, var så envisa med att ta in bitsar på planet, det kan vara bland det mest komiska man vart med om på senare år.

Där kom också jag in i bilden. Som tolk. Det var ett par svettiga minuter och givetvis förlorade det svenska paret kampen i att få ta in bitsarna på planet. Jag infogar en bild på ett par bitsar då jag inför flygresan inte hade koll på begreppet.

Man lär sig visst något nytt varje dag.

***

Om lite mindre än en månad kör vi stenhård “grind” igen. I Wimbledon! I två veckor!

TP on Tour säger Au Revoir för nu och vi syns snart igen – allez

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.