I veckans Challengerkoll tittar vi närmre på Michael Mmoh, också kallad ”den nye Monfils”, efter hans turneringsseger i Lexington, Kentucky. Utöver det går vi också igenom de viktigaste rubrikerna från de andra turneringarna under veckan.
Michael Mmoh (Lexington)
Jag ska vara ärlig och lite personlig nu. Ända sen jag började skriva om Challengertennis är på Tennisportalen har jag väntat och längtat och letat efter en anledning att få skriva om Michael Mmoh. Det är först nu – Challengerkollen nummer 22 i ordningen – som en ordentlig chans har presenterat sig. Den 19-årige amerikanen har nämligen haft ett tufft 2017 fram tills nu; hans bästa resultat innan veckan som gått var en semifinal. Men nu skulle han alltså då äntligen plocka hem sin första Challengertitel för året när han tog hem turneringen i Lexington.
Det finns mycket som är spännande med Michael Mmoh. Som nämnt ovan väljer han att representera USA, men det är blott en av hans fem (!) nationaliteter, något snällt räknat. 19-åringen är förvisso uppvuxen i USA, men är född i Saudiarabien till en nigeriansk pappa och en irländsk mamma, som också har australiensiskt medborgarskap.
Om man inte har sett Mmoh spela kan det vara lätt att tro att jämförelserna med Gael Monfils var stöpta i samma form som när en ung Paul Pogba ofta jämfördes med Patrick Vieira, för att dra en fotbollsliknelse. Det vill säga, en inte så väl genomtänkt liknelse som kanske främst baserades på vissa utseendemässiga likheter, så att säga, mer än något annat. Om sådana misstankar finns får man däremot sedan lära sig en läxa i att inte alltid ha fördomar om att andra har fördomar när man ser tonåringen spela (något som hände undertecknad, för att förtydliga).
Mmoh är en atlet på samma sätt som den gode fransmannen är en atlet – man får liksom känslan att han hade kunnat bli bra på precis vilket sport som helst. Därtill är amerikanen extremt bollsäker, gillar att ligga djupt i banan, men har samtidigt ett enormt klipp i träffen när han väl vill. En tendens att bli för passiv och inte alltid ha rätt taktiskt upplägg i matcher är även det något som går att känna igen i båda spelarna.
Kanske är det främst därför den Saudiarabien-födde amerikanen med nigerianirländska rötter (blev det rätt nu?) har haft svårt att hitta sig själv under året. Med en Challengertitel och ytterligare en final under hösten 2016 kändes det som att det var nu Mmoh skulle slå igenom på allvar, men det skulle alltså dröja till början av augusti innan ens nästa final skulle komma.
Förvisso hade 19-åringen ganska bra med flyt med lottningen under veckan. Den högst rankade spelaren han stötte på innan finalen var 295:e rankade amerikanen Raymond Sarmiento i semifinalen. Kanske var det just något av ett sådant ”lucky break” Mmoh behövde för att hitta sin plats på tennisplanen, för i finalen kunde inte ens fanfavoriten John Millman stoppa honom. I en två timmar och 22 minuter lång tresettare – som tyvärr inte kunde sändas på grund av regn – gick den unge av de två till slut vinnande ur bataljen. Något som innebär plats 144 på rankingen för ”den nye Monfils”, men räkna med att få höra mer om honom i fortsättningen.
Finalresultat: [4]Michael Mmoh 4-6, 7-6(3), 6-3 [3]John Millman
Övriga turneringar
– Mikael Ymer förlorade i sista kvalrundan till grusturneringen i Biella, Italien, men hade tur och fick en plats i huvudturneringen ändå. Väl där lyckades han ta sig förbi italienaren Viktor Galovic och bosniern Tomislav Brkic utan att förlora ett set. Att det sedan har kommit rapporter om en loj och tankande Ymer i kvartsfinalen mot Joao Souza är såklart väldigt tråkigt. Vi ska vara väldigt vaksamma innan vi dömer idrottsmäns insatser då vi har nästan ingen insyn alls på hur de mår utanför banan, men med denna match och Swedish Open i färskt minne ser det ut som att det finns en del för Peter Lundgren att jobba på där.
– Samma turnering vanns av serben Filip Krajinovic efter att han bekvämt avfärdade hemmaspelaren Salvatore Caruso med 6-3, 6-2 i finalen. En tredje Challengertitel för året för 25-åringen som helt plötsligt är nära att göra en comeback till topp 100 då han nu befinner sig på plats 109.
– Världens mest framgångsrike Challengerspelare genom tiderna, Yen-Hsun Lu, blev i helgen ännu mer framgångsrik när han tog sin 28:e Challengertitel. Även om 33-årige ”Rendy”, som han kallas, får ligga i för att fortsätta ha fler titlar än vad jag kommer skriva Challengerartiklar är det mäkta imponerande. I finalen slog han Evgeny Donskoy med 6-3, 6-4 i turneringen som spelades i Chengdu, Kina.
– I Liberec, Tjecken, fortsatte 29-årige Pedro Sousa sitt genombrottsår. En andra titel och en tredje final för året gör att han fortsätter klättra på rankingen. I finalen besegrade portugisen brasilianaren Guilherme Clezar med 6-4, 5-7, 6-2 och parkerar tillfälligt på plats 126 på rankingen.
– Det är inte en fullspäckad Challengervecka på riktigt om vi inte också har en förstagångsvinnare. Denna vecka var det den nu 200-rankade 20-årige spanjoren Jaume Munar som gick segrande på hemmaplan i Spanien. 18-årige Alex De Minaur från Australien stod för motståndet i finalen, men fick se sig besegrad med 6-3, 6-4.
Den närmsta veckan har vi fyra Challengerturneringar på schemat. I Aptos, USA, hittar vi bland andra Casper Ruud, Malek Jaziri och John Millman. Övriga tre turneringar går av stapel i Jinan, Kina; Floridablanca, Spanien och Portoroz, Slovenien.
