Tennisportalen träffade den tidigare DC-kaptenen Fredrik “Fidde” Rosengren på plats i Wimbledon. “Fidde” basar nu över Storbritanniens senaste världsstjärna, 16-rankade Kyle Edmund.

Det blev ett långt samtal om Edmunds svajande form, varför det alltid måste finnas glädje, hur det är att hantera den enorma pressen på hemmaplan samt hur mycket han fortfarande brinner för svensk tennis.

Vi träffades på fredagen inför Kyle Edmunds tredje omgång i Wimbledon. En match som på förhand mycket väl skulle kunna vara Edmunds största i karriären. Vi bestämde träff via Whatsapp och kom överens om mediabalkongen som mötesplats. “Fidde” skulle ändå vara där och prata med BBC strax innan.

Det blev en lite längre väntan, men det var inget som gjorde något direkt. Mediabalkongen erbjöd en fin utsikt över Bana 14-16 och hade man lite tur kunde man skymta en och annan storspelare/kändis.

Efter pratstunden med BBC (bild nedan), dök Wimbledons officiella kanal upp oannonserat och vi fick snällt vänta, trots att “Fidde” själv insisterade på att vi skulle dra igång. Det gjorde inget. Severin Luthi, Federers tränare, gick förbi, iförd en Uniqlo-keps. En syn i sig.

10 minuter senare kunde vi äntligen sätta oss ned, och Fidde, var trots eviga frågor om Fotbolls-VM och Sveriges chanser mot England på ett strålande humör. Tröttsamt att prata fotboll mitt i Wimbledon?

– Lite roligt är det, men det får inte bli för mycket för då blir det lite cirkus. Jag är inte riktigt den. Det är dock skitkul att hålla på i omklädningsrummet och straffa varandra.

Ni hade en riktigt cool bild som Kyle la ut på sitt Twitterkonto!

– Ja, den kan man bjuda på i två minuter men sen måste fokus vara på vad Kyle ska göra på centercourten. Det är givetvis en tränargrej att försöka göra rätt saker. Så som jag känner Kyle är det tennisen det handlar om och jag är inte orolig för att det ska störa.

– Samtidigt kan det vara en bra distraktion att slänga några blickar när du värmer upp, stå och prata om det, ta bort tankarna så att du inte tänker hysteriskt på det du ska göra därute. Det är på gott och ont. Det är också lite fingertoppskänsla på hur han är den dagen. Ibland kan vi försöka prata om tjejer jättekort innan han ska spela och skoja och skratta, och ibland ser och känner jag på honom att det inte är läge nu för att hålla på. Eller så är det ännu mer läge att gå in och säga något sjukt!

Häftigt!

– Ja men lite så. Det är nog den största utmaningen jag haft vad det gäller den biten. Är det forehand eller serven går man ut på banan. Är det andra saker gäller det att hitta andra lösningar.

Hur kul tycker du det är att vara tennistränare? Du har ändå kört på i en hel del år.

-Jag tycker det fortfarande är sanslöst kul att jobba som tennistränare. Så länge jag går upp på morgonen och tycker det är otroligt roligt så kommer jag fortsätta med det. Att få vara med om det här igen, i min ålder, det är klart att det gäller att njuta av det varje dag för man vet aldrig när det tar slut.

När vi pratade med “Fidde” tidigare under året nämnde han Edmunds med och motgångar och går här in i detalj på vad duon jobbar hårdast med.

– Man jobbar både kortsiktigt och långsiktigt. Mot Djokovic försöker man göra så bra det går men sedan kvarstår allt man jobbar på som ska bli bättre. Jag säger att det går upp och ner eftersom oftast när Kyle åker ut i en turnering så har man sett att han har en nivå som gör att han kan vinna den och sedan tar det slut ganska abrupt på ett tråkigt sätt många gånger.

“Förjäkla viktigt att ha roligt på banan”

– Energilös, kort och gott. Vi försöker hitta nyckeln, knuten som gör att det händer alltmer sällan. Det försöker vi jobba otroligt mycket på. Samtidigt är vi människor och jag som är äldre vill naturligtvis se en ung människa, Kyle är 23 år, att han mår bra av att spela tennis. Det är egentligen viktigare än resultaten och så glömmer man bort ibland att det ska vara jävligt roligt.

– Jag säger till Kyle: “Jag hade otroligt roligt på jobbet idag, men det hade inte du”. Då har han svårt att svara på det. Det är förjäkla viktigt. Du börjar spela tennis när du är liten knatte och det gör du för att det är så in i helvete roligt, och sen när du blir bra kanske du bestämmer dig för att bli proffs. Så blir du proffs och så blir det bara mer och mer och till slut så blir det så mycket allvar bakom det som egentligen var en lek från början, och då kan du inte hantera det riktigt. Det kan bli väldigt jobbigt.

Det gäller att behålla glädjen helt enkelt!

– Ja, det är jätteviktigt. Vi pratar jättemycket och försöker hitta saker som är roliga, skratta och hålla på. Det är professionella idrottare vi har att göra med så självklart är det viktigt att vinna men det får inte vara till vilket pris som helst. När jag såg honom mot Bradley Klahn (1:a omgången, reds.anm) på centercourten, och att han mådde bra på banan, då kom ut direkt efter match och bara: “Jag spelade inte så bra idag”.

– Vad säger du, sa jag till honom. Som du hanterade uppgiften i din andra match någonsin på centercourten, som jättefavorit, förlust där och du hade blivit utbuad. Det var helt fantastiskt bra, sa jag. Det är sånt där jag som tränare försöker ta och traggla in hela tiden att det handlar inte om att spela bra, det handlar om att spela rätt, säger “Fidde” och fortsätter.

– Han spelade rätt då mot Klahn och var i sin mentala fas. Han gjorde oss stolta i teamet måste jag säga. Vi jobbar vidare, målet är att han naturligtvis ska etablera sig på den här nivån och känna när han åker till tävlingar att han kan vinna. Han har faktiskt inte vunnit en 250-turnering ännu på ATP-touren. Det är ett stort mål för att han inte riktigt klarar av att hålla sin mentala nivå tre-fyra dagar i rad. Oftast är det kanon i en eller två matcher och sedan händer det något. Är du riktigt bra ska det inte bli kanon framåt helgen, du ska vinna när du spelar skit i första omgången och spelar du halvdåligt i andra omgången ska du vinna ändå. Och sedan veta när du väl möter bättre spelare att nivån då ska höjas. Så ska det vara.

Pressen på Kyle Edmund i hemlandet har ökat i takt med brittens rankingklättring och konstigt vore annars. Idag är han rankad 16 i världen och med ett Wimbledon på det, utan Andy Murray, har pressen på Edmund nått helt andra nivåer. Hur gör teamet för att hantera det?

– Du måste lägga korten på bordet och prata om det avslappnat. Erbjuda hjälp, ska jag ringa någon som har varit i samma situation? Ska jag prata med Andy? (Murray, reds.anm). Bara prata coolt och avslappnat om det, då blir det rätt bra. Pressen är säkert stenhård på honom men han har hanterat det jäkligt bra och det ser man på banan. Det ser jag när han kommer på morgonen och det ser jag när han går ut härifrån på eftermiddagen. Han mår jättebra av detta och det är som Federer sa för några år sedan när alla frågade om vad det måste blåsas snålt på toppen.

– “Ja, det blåser jäkligt snålt men utsikten är fantastisk”. Han älskar att vara favorit och älskar att alla ska tro att han ska vinna. Du vänder pressen till något positivt istället för att bli livrädd för att du är favorit hos folk. Federer är också en världsstjärna i det avseendet på hur man hanterar press.

“Du börjar med ett vitt papper”

– Jag försöker använda all min erfarenhet av alla spelare jag coachat innan. Jag har faktiskt tränat sex spelare som varit bättre rankade än Kyle och lite erfarenhet har man gällande press. Samtidigt är de alla otroligt olika personligheter. Då gäller det som tränare att hitta rätt väg hur man coachar. Du börjar med ett vitt papper som du tittar på och ställer en diagnos, och sedan så ser du vad du behöver göra för att nå vissa mål. Vad är det som fattas, vad behöver Kyle bli bättre på? I det här fallet har det handlat väldigt mycket om att försöka växa som människa och just det vi pratade om innan, att ha roligt.

Hur skulle du säga att han står på gräs jämförelsevis med andra underlag?

– Precis lika bra. Att han inte har gjort bra ifrån sig här innan handlar inte om att han inte kan spela på gräs. Det handlar om att han inte hanterat att komma hem till London och spela på banorna här inför engelsk publik som kan vara fantastiska när det går bra och jobbigare när det går dåligt, det har han inte hanterat.

– Ser du en match mellan Nadal och Federer här i Wimbledon och samma i Franska Öppna några månader tidigare så ser du nästan samma “matchup” med ett par justeringar bara. Så lika har underlagen blivit idag och alla spelare har blivit så skickliga och “allround”. Det är inte en stor skillnad för Kyle att möta Djokovic här inne imorgon och Djokovic i Madrid för två månader sedan på gruset. Det blir ungefär likadant och Kyle gör det förbaskat bra även på gräset.

Vi byter ämne och går över till svensk tennis. ”Fidde” blir sådär skönt entusiastisk, som bara han kan bli egentligen, och det märks att han fortfarande brinner för svensk tennis.

Visst har du Resultina-appen?

– Såklart! Jag följer både killar och tjejer och jag är i kontakt med Elias (Ymer), Mikael (Ymer) och Markus (Eriksson) och följer det jättemycket.

Sätter du dig och streamar matcherna?

– Ja! Jag har sett väldigt matcher med Elias under året och pratat med honom och han är alltid väldigt generös att dela med sig om Kyle möter någon spelare som vi kanske inte känner till så bra som kvalat in eller som Elias spelat mot tidigare. Han är otroligt generös  gällande den biten. Jag följer Rebecca och jag sa det innan året, det är bara en tidsfråga innan båda är topp-100 (Rebecca Peterson, Elias Ymer reds.anm) och Rebecca har ju klarat det och jag är helt övertygad om att Elias klarar det snart. Blir det bara fart på “Lill-Micke” så kommer han också klara det. Det handlar om att spela kontinuerligt och vinna matcher och han kommer också vara där snart, det är jag helt övertygad om.

– På så sätt ser det bra ut för svensk tennis. Det kanske är lite tunt bakom igen, jag är lite sämre på det här med 13, 14, 15-åringarna. Jag vet att vi har en bra tjej. Hennemann.

– Jag följer svensk tennis jättemycket och älskar det. Naturligtvis ligger det varmast om hjärtat.

Vi håller oss kvar vid ämnet. Fyra år blev det som heltidsanställd förbundskapten för herrarna och en satsning som belackarna menar var bortkastad. Frågar du “Fidde” själv är han av en helt annan uppfattning.

– Vi sög ut det bästa från Isak Arvidsson, Markus Eriksson, Christian Lindell som kvalade in i Franska Öppna. Tittar man på det i efterhand så vann vi kanske 120 tävlingar, singel och dubbel, på Futures och Challengers. Ser man till resultaten som gjordes av killarna så var det nog jäkligt bra egentligen. Då gör du fyra år och så kanske klubbtränarna hemma tycker att: ”Ska vi slänga pengarna på det här eftersom spelarna inte kommer att bli världsklass?”. Jag köper det resonemanget totalt!

“Inte lika mycket skrik när Markus Eriksson var delaktig i en avgörande DC-dubbel”

– Samtidigt tror jag att åren inte var så bortkastade heller. Jag lärde mig väldigt mycket under åren. Det var rätt mycket skrik, men jag vet inte om det var lika mycket skrik när Markus Eriksson var delaktig i att vinna en avgörande dubbel i Kungliga Tennishallen i Davis Cup. Då kanske de var rätt nöjda med att satsningen gjordes för annars hade han säkert inte spelat. Något bra kom det säkert ur den satsningen ändå. Elias och Mikael Ymer tittade kanske lite på hur vi jobbade, äh, det är historia nu. Jag hade en fantastiskt tid i svenska tennisförbundet.

Ser du dig jobba inom svensk tennis framöver?

– Bra fråga. Jag är 58 och är glad om jag kommer ur sängen och kan jobba, haha.

Du är ung fortfarande!

– Det kan du säga, haha. Resandet och ensamheten tar rätt hårt på en. Man tänker på båda delarna många dagar. Nästan varje dag så tänker jag: “Fantastiskt hur privilegierad jag är, som är en av få coacher idag, kanske den äldsta coachen som inte varit spelare själv och får vara med om det här”. Därför njuter jag. Samtidigt så märker jag mer och mer att lediga dagar och veckor, de betyder så mycket mer idag än vad det gjorde när jag hade småbarn.

– Det låter ju sjukt, det borde ha varit tvärtom nu när barnen är äldre och utflugna. Jag har gjort detta i 30 år, rest så mycket och därför känner jag ibland: “Fan, ska man göra detta ett år till”. Men sen kommer jag på mig själv, varför bara ett år? Ska jag då bara gå omkring och dega? Jag tar, allvarligt talat, en dag i taget, eller ett år för den delen, sedan får man se. Det är inte säkert att någon vill ha en, det vet jag ingenting om. Man får vara väldigt ödmjuk och veta av det så länge det varar.

På tal om appar igen, blir det mycket Whatsapp och Skype med familjen?

– Klart man gör. Det är inget jobb utan en livsstil som ska fungera. Vuxna barn, jag menar, det gäller att hålla kontakten. Mina två pojkar har varit fantastiska genom åren och stöttat detta till 100 procent. Även när jag efter 2008 sa att jag skulle sluta.

– Då började de hetsa istället: “Vad gör du om Federer ringer?”. Jag ska sluta då, sa jag. “Nej, nej, det gör du aldrig.” De har varit helt galet fantastiska i att stötta mig, vilket de fortfarande gör i och med att jag varit och är borta så mycket och de inte får ha sin pappa hemma.

Intervjun och samtalet med ”Fidde” går mot sitt slut men innan vi skiljs åt var jag bara tvungen att få en kommentar kring Djokovic hyllning till den svenska coachen på presskonferensen inför lördagens match som ändå kom aningen otippat.

(Video nedan)

– Alla behöver smicker och det är givetvis häftigt att höra. Nu har jag känt “Nole” så länge och att han tycker att jag gör ett bra jobb är otroligt roligt. När det kommer från killarna som varit med och sett att jag har slitit i så många år med så många spelare, jag menar, han har sett mig miljarder gånger ute på banan, jobba, skrika, gapa med Mario Ancic, tiden med Magnus (Norman) såg han nog inte, Robin (Söderling) lite, men framförallt med Mario Ancic.

– Det är klart att han vet hur hårt jag jobbat precis som jag vet hur hårt han jobbat. Samtidigt är det inte därför man jobbar för att få höra det på något sätt utan man försöker göra sitt bästa varje dag och ibland lyckas man lite, lite bättre, och ibland sämre. Så är det. Jag tror att det gäller att stå med båda fötterna på jorden och veta att det är en otroligt tunn linje mellan bra dagar och jag menar, nu sitter vi här, Kyle ska spela i tredje omgången i Wimbledon, det är soligt, säger “Fidde” samtidigt som han också kisar mot den stekande solen.

“Då är det ingen som vill intervjua hur bra det är”

– Det var inte så roligt i Estoril efter 0-6 mot Joao Sousa (avg.set, kvartsfinal, reds.anm) eller senast i Eastbourne. Då krävs det andra saker av mig, då är det ingen som vill intervjua hur bra det är. Då tär det jäkligt mycket när man måste säga till, ställa krav, visa att man är besviken på ett visst sätt. Det tär på mig och har gjort det i så många år och det är klart att man känner ibland: “Fyfan vad skönt det vore att slippa gå in i omklädningsrummet nu”, när Kyle förlorat på ett visst sätt. Inte för att han förlorat i sig, det bryr jag mig inte om egentligen, så länge han har försökt och gjort sitt bästa, säger ”Fidde” och avslutar, sitt sista resonemang för oss.

– Förlust får bara bero på två saker: Antingen spelar du skit eller så är motståndaren bättre. Det är helt okej så länge du går från banan med högt huvud och kan vara stolt över dig själv och se dig själv i spegeln efteråt. Om inte, då blir jag besviken, förbannad, och då funderar jag ännu mer på: “Vad fan gör jag här, varför är jag iväg på det här viset om vi inte gör vårt bästa”. Det är faktiskt de små kraven man kan ha tycker jag.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.