Tennisportalen har träffat Sveriges främsta dubbelspecialist Robert Lindstedt inför säsongens mest prestigefyllda Grand Slam – Wimbledon. En turnering han nått final hela tre gånger, 2010, 2011 och 2012 tillsammans med Horia Tecau. Rumänen är ett minne blott för Lindstedt som i år ”teamar” upp med storservaren Sam Groth.
Den frispråkiga dubbelspecialisten talar ut om hur han ser på sparringen på Good To Great, insikten som förändrade hans karriär, mötet med galningen Köllerer, varför han skippar Båstad i år, ett underlagsbyte för Swedish Open och om framtidsplanerna.
”Still going strong” må vara ett citat som generellt sett kanske används lite för ofta i olika sammanhang men att det stämmer in på Robert ”Robban” Lindstedt håller nog alla som är hyfsat inbitna kring svensk tennis med om. 40 år fyllda i mars och en nyvunnen titel häromveckan i Antalya, hans 21:a totalt som dubbelspelare bådar visserligen gott inför hans favoritturnering (Wimbledon) på hans främsta underlag men titeln har inte varit synonymt med insatserna i år enligt honom själv.
– Det har varit ett riktigt, jobbigt, fysiskt år. Fruktansvärt med skador och sjukdomar, jag har faktiskt aldrig haft en säsong som varit såhär. Jag har spelat med lite bristningar här och var sen slutet av februari/början av mars utan att veta om det. Det har varit ett rent helvete faktiskt. Man måste vara dum som professionell idrottsman och tro att man fortfarande kan, säger Lindstedt med glimten i ögat.
Du är säkert trött på frågan men hur länge ser du dig hålla på och spela professionellt?
– Jag vill inte sätta något datum, jag menar, jag tycker det är förbannat kul att spela tennis. Tycker faktiskt det är roligare nu än vad det någonsin har varit, det skulle jag nog vilja påstå. Kanske för att man uppskattar det mer på ett annat sätt när man blir lite äldre. Varför ska man sluta med något som är så jävla roligt och hålla på med? Bara för att man inte är topp-10 längre? Vi får se. Kroppen styr rätt mycket, det har man märkt i år. Redan från första början i Australien fick jag gå på två pencilinkurer för jag var så sjuk och det gjorde sitt. Det känns som man varit frisk tre veckor i år.
Tungt.
– Det är det som är sport. Titta på Zlatan, han har ont han med! Superman liksom.
Du har gjort en hel del veckor tillsammans med Sam Groth i år och ni lirar Wimbledon tillsammans. Hur ser du på samarbetet?
– Det är okej. Vi är bra polare och kommer väldigt bra överens. Synd där i Franska Öppna, vi hade gett oss själva en chans att göra något bra men Verdasco var för jävla bra den dagen. Det var jobbigt. Så fort han fick en forehand kändes det som man spelade juniortennis och var 15 igen och mötte någon som var 17. Man hade inget att sätta emot. Han var hemsk, som han kan vara! Vi höll på att stoppa blödningen men så tappade vi mitt servegem från 40-0. Det var visst inte svar på din fråga. Jag och Sam kommer bra överens och våra flickvänner kommer väldigt bra överens. Det är kul med en sån grej.
Viktigt att flickvännerna kommer överens?
– Det är inte superviktigt men det underlättar. Fästmö för hans del blir det nu när jag tänker efter. Vi har roligt, det är en bra kille. Han är arg som mig på banan men det är en jävligt bra kille.
Bra serve har han!
– Verkligen. Den är hård iallafall får man säga.
Hård minst sagt. Faktum är att den välbyggda australiensaren innehar det inofficiella rekordet i hårdast slagna serve genom tiderna. Hela 263 km/h uppmättes serven till under en Challengerturnering i Busan. Oklart huruvida serveradarn fungerade som den skulle men serva, det kan Groth som få andra.
– Man får ju säga ”Ge mig några andraservar nu” på träningar. Det går ju att returnera om han säger vart han ska serva men om du ska spela match nästa dag vill du ändå ha en känsla att du fått in 3-4-5 stycken (returer, reds,anm). Även om du vet vart i rutan han servar så får du inte in dem. I den farten han servar får man inte alltid in så många heller, det får ofta bli att ”Ge mig några andraservar på backhand”. Det fattar han med. Det är en komplimang, säger Robban och skrattar högt.
Kommer ni spela året ut?
– Vi har planerat fram till nu i Wimbledon och Newport. Det blir inget Båstad i år, det har vi planerat och vi får se hur det går i ”Wimby”. Det har funkat rätt bra hittills.
Du skippar gruset i Båstad i år alltså.
– Ja, så som min kropp har varit och byta till grus igen. Jag har pratat med Båstad så de vet hur det ligger till och hur mina tankar har gått. Sista åren har jag bara varit en bra lottning och det gillar jag inte att vara. Jag vill gärna känna mig lite farlig.
Grussäsongen är med andra ord helt över för Robbans del i år, om det nu mot förmodan inte blir spel i Davis Cup senare i september då Sverige gästas av Litauen i Båstad om en direkt avgörande match till Division 1. Grässäsongen ligger som de flesta vet extra varmt om hjärtat för ”Robban”.
– Nej men det här är den roligaste säsongen på året, garanterat, det tycker nästan alla. Jag såg Seppis bild på Instagram där han skrev liksom att ”nu är det den bästa delen på året”, även gruskillarna tycker det är roligt numera. Det är fruktansvärt roligt med gräs. Jag tycker tennisen blir roligare, visst, på gräs kan det bli väldigt mycket serve ibland men jag gillar aggressiv tennis och ”shotmaking”. Det är roligare att titta på, tycker jag i alla fall.
Skulle du kunna se Båstad och Swedish Open på gräs?
– Nu svär man i kyrkan men jag har tyckt länge att det ska vara ett annat underlag i Båstad, det är ju väldigt svårt för grustävlingarna efter Wimbledon och verkligen få till någonting. Titta på Hamburg som är en 500-turnering, det är väl den svagaste 500-turneringen på året eftersom ingen vill spela. Det blir lite så, då får du alltid som i Båstad samma namn hela tiden, du vill ha så bra spelare som möjligt men de högst rankade spelarna som vill spela på grus, det är liksom samma snubbar hela tiden. Jag har tyckt länge att det i alla fall ska vara hardcourt, gräs hade varit fantastiskt men sen vet jag inte hur vårt väder hade klarat av det. Hardcourt tycker jag absolut Båstad ska ha.
Nu när vi ändå har halkat in på Svensk tennis – har du några råd till kommande generationer som du tagit lärdom av under dina år på touren och som de kan ta till sig?
– Allt!
Utveckla.
Lindstedt tystnar för ett par sekunder.
– Målet ska alltid vara att bli så bra som bara du kan bli och om du vill sätta en siffra på det eller inte är upp till dig, men ju snabbare du förstår och accepterar att det här är ditt jobb och timmarna du lägger in med ditt eget arbete, är det som gör skillnaden på hur bra du blir. När jag kommer hem och sparrar på Good to Great, Norman, Tillström, Kulti, Stripple som är där, de vet, de vet. Då har man förstått själv att ibland känns det som man bankar huvudet i väggen. Grabbarna som jag kör med, de sliter och jobbar men det där lilla saknas. Jag gick igenom det själv. Jag tyckte att när jag spelade Futures så körde jag hårt, så kom jag till Challengers och :”jävlar vad hårt de jobbar, jag får jobba lite hårdare nu”. Sedan kom jag till ATP och tänkte att på Challenger-nivå, där jobbade jag hårt. Nej, de jobbar ännu hårdare, det här är omöjligt nästan. Nej, det är ju inte det, säger ”Robban” och fortsätter.
– Ju snabbare du förstår att när du vaknar, så börjar din dag. Ditt jobb börjar där, säger Lindstedt och bankar näven i bordet och skrämmer undertecknad en aning.
– Allt du gör ska vara mot ett långsiktigt mål mot hur bra du vill bli. Det är lite känslan som man har, jag vet inte om det har med att man är ung, man var själv likadan, det var liksom: ”Ah, jag har tennis 8-10 och 14-16 sen är jag klar”. Det funkar inte så. Hur värmer du upp innan? Värmer du upp för att någon pekar på det att du ska göra det eller är det för att du känner själv att du ska göra det här? Ju snabbare du verkligen inser att det här är ett 24-timmars jobb och visst, du ska slappna av och ha kul och så också men du måste lägga ner din själ i det. Då blir du bra. Idrott är rättvist på det sättet. Jobbar du bättre och hårdare än han som är bredvid dig, eller hon som är bredvid dig, så blir du bättre än den personen.
Tror du vi ligger efter där bland andra nationer?
– Alla klagar. Alla klagar på sina förbund, på sina juniorer, det är katastrof hit och dit, förutom Frankrike och Spanien då. Det är det klassiska: ”Ah, dagens ungdom”. Så är det ju och jag vet inte, eftersom alla i alla generationer har sagt likadant, jag vet inte om det går att förstå. Du har få som verkligen förstår tidigt, som Rafa, 16-bast. Proffsighet är inte bara det du gör på banan utan det är mer vad du gör utanför banan, skulle jag säga. Får du ihop det blir du bra. Sedan måste du vara smart i ditt tävlande, när du är ung och på väg upp, är du halvskadad, åk inte och slösa dina pengar, tävla inte då. Vafan, det kostar ju jävligt mycket. Du måste ta hand om alla bitar, det handlar inte om att slå forehand och backhand bara, det är inte det, kolla på topp-200, alla har en bra forehand, bra backhand, mer eller mindre. Ta bort ”Rafa” och de allra bästa, de är monstermän. Kolla istället på Challengers och någon som ligger 50 i världen kontra någon som ligger rankad 120. Om de står och bollar in, ser du någon stor skillnad då?
Nej.
– Precis. Det handlar inte om det. Djokovic sa det som bäst, till 90% handlar det om att slå dig själv. Björn Borg sa väl samma sak: ”Du spelar tennis från axlarna och uppåt”. Man vill ju så jävla gärna att svensk tennis ska komma upp igen och hålla på så.
”Känns som tränarna lägger ner mer fokus än vad grabbarna gör”
Good to Great gör ett djävulisiskt bra jobb, de lägger ner sin själ i det där och jag älskar att se det och nu kanske killarna blir sura på mig men det känns nästan ibland som att tränarna lägger ner mer fokus på en träning än vad grabbarna gör, säger Robert och fortsätter sitt resonemang.
– Tjejerna kan jag inte tala om för jag tränar inte med dem. Det är mycket jobbigare att bli bra än vad man förstår och tror, det enda exemplet jag kan ta är just det där med min träningsmängd. På Fututetouren trodde jag som sagt att jag alltid gjorde det bra, på College trodde jag att jag tränade hårt. Kom till Futures: ”Tränar de efter en vunnen match? Det går ju inte”. Då ska man ju njuta! Du måste alltid fortsätta att bli bra, jag tog det beslutet för en massa år sedan när jag var överviktig och låg väl runt 70-80 på rankingen och tyckte vafan, jag är väl bättre än det här egentligen? Varför? Jag kom ihåg att jag tränade väldigt mycket med Mario Ancic när Fidde (Fredrik Rosengren) tränade honom. Vi körde varje vecka vi var på samma tävling och Mario av någon anledning gillade att träna med mig (skratt). Jag slet som ett djur. Fidde och Mario sa: ”Om du går ner några kilon och blir lite mer fit kommer det hjälpa dig”. Fidde pushade mig som fan och skulle ut och springa och greja. Det handlade inte om det tänkte jag, men det gjorde det ju.
– Jag tog ett beslut och stack till Finland i november, december och körde med fysion som vi hade när jag körde med Nieminen. Två månader i november och december själv alltså, det var inte roligt men jag gick ner 10 kilo på fyra veckor och kom tillbaka och var såhär (spänner upp armarna).
”Den sämsta världstrean någonsin”
– Rätt snart på det bara fortsatte det och några år senare var man trea på världsrankingen. Jag fattade ingenting och sa till mig själv: ”Du måste vara den sämsta trean i världen någonsin”. Ditt eget jobb, det är vad det handlar om. En tränare kan inte göra dig superbra om inte du lägger ner ditt eget jobb, tränaren är ett komplement till dig. En bra tränare är den som får ut ditt eget arbete. Att du på kvällen liksom: ”Nä, fan jag tar och stretchar lite till”. Du ligger framför TV:n eller något på kvällen och bara: ”Nej, jag ska stretcha lite mer”. Jag kör lite mage. Jag är hård när det gäller sådant men det känns som det är det som saknas.
Det är väl inget land som har koden riktigt?
– Nej, sen kan man gå in på, kör vi tillräckligt med teknikträning i Sverige? Jag vet inte, svenskar har väl alltid varit lite hackiga, ingen av oss som spelar direkt franskt eller belgiskt, vi har alltid varit lite sådär. Det tror jag väl funkar hyfsat ändå fortfarande. Jag har inte svaret på den frågan men jag tycker just det där, ju snabbare du förstår hur mycket av din egen passion som måste ut, det är då du tar nästa steg och då blir så bra som du kan bli, om det nu är 500, 200, 50 eller 10 på världsrankingen.
Hur mycket av svenskarna följer du på touren?
– Inget ”religiöst” som jag gör. Ska jag vara helt ärlig så kollar jag mest vad som händer på touren med kompisar och annat, ändå där man håller till mestadels. ”Mackan” gjorde det fantastiskt bra i Prostejov och då textar man honom att det är skitkul och så. Man önskar att allting ska gå bra och så. Elias och Mikael (Ymer) följer jag väl inte överdrivet mycket kan jag väl säga men när man ser dem i tävlingar så märker man att: ”Ah, han är där nu”, så går man tillbaka nästa dag och kollar. Det gör man ju men inte så att jag sitter vid datorn och: ”Hur går det för oss?”. Kanske så man borde göra. Är man en dålig person för att man inte gör det?
Haha, absolut inte! Federer, Nadal, Djokovic, hur mycket kikar du på dem?
– Jag har faktiskt tänkt på det tidigare. Jag kollar inte så mycket på tennis, det gör jag inte. Jag kollar på motstånd och sånt, det gör man. Jag har ju t.e.x. aldrig sett ”Roggan” Federer spela en tennismatch live, ska man göra det? Det kommer rinna ut i sanden tyvärr med behandlingar, återhämtning och fitness, man måste ta hand om sig själv först. Ska man titta på någon så är det Roger man vill titta. Det blir inte bättre.
Du är redan inne på det – hur mycket tror du ligger bakom Federer och Nadals framgångar när det kommer till återhämtning och ta hand om sina kroppar?
– Det är något man måste imponeras av, inte bara att de fortsätter utan just att de är så pass bra. De har sånt förtroende i sig själva att när de känner en skada, att liksom nej, nu tar jag ledigt i 3-4 månader och skippar resten av säsongen för att komma tillbaka bra. När de väl kommer tillbaka så börjar de vinna rätt snabbt, Roger har gjort det varje gång, kommer tillbaka och bara vinner. Nadal var väl förra gången när han var lite mänsklig i Sydamerika någon gång och torskade mot Zeballos.
– Att de kan göra det gör ju att de kan spela längre bra längre upp i åren. Mar märker det på en själv, jag har varit skadad hela tiden men så pushar man sig själv och tänker ”Jag är 40 och har inte råd att ta ledigt”. Det är så lätt att stirra sig blind på pengarna. Jag är så sjukt imponerad att de klarar av att göra såna grejer. Ha den övertygelsen. Det är otroligt kul och så bra för tennisen att de fortfarande är kvar, rätt sjukt att se att Rafa och Roger dominerar tennisen tio år efter de var som mest dominanta. Det är hjältar.
Hur länge får vi se Robert Lindstedt som aktiv spelare på touren? Ett par månader? Tre år till? Ett framtida liv som tränare ute på touren ställer han sig, som många av hans kollegor, inte främmande till.
– Ja, man har väl tänkt de sista åren väldigt mycket på vad man ska göra och hålla på med. Just det tror jag man kommer göra, det känns som ett naturligt steg för mig och jag har diskuterat lite med dem svenska tränarna på touren. Det kommer nog falla ditåt tror jag. Man har ändå gjort det här såpass länge och man vet hur allting fungerar och man har sett alla spela. Vad jag än gör med resten av mitt liv så finns det inget jag kommer kunna veta bättre, jag har utbildat mig nu i fan 40 år liksom, haha. Att man har spelat dubbel, för mig spelar det ingen roll, tennis kan man ändå tror jag. Vi får se. Jag har pratat lite och frågat om man kan få hänga med en vecka och se hur de svenska coacherna arbetar och bara vara en fluga på väggen. Ska jag bli coach ska jag vilja bli så bra som jag kan på det också, då vill jag lära mig från de allra bästa. Dett handlar om att verkligen inse att man kan fortsätta lära sig. Det har man ju förstått från Federer, Nadal, Djokovic, de blir bättre för de vill lära sig och inte är nöjda. Kolla på gamla klipp, ”Rafas” serve ser annorlunda ut, forehanden likaså. Roger också. Den stoltheten att inse att man fortfarande kan lära sig fast man vinner, det är viktigt.
Visa ord där…
– Nej men där har jag misslyckats med skulle jag kunna säga. Jag har väl varit annorlunda på det sättet att jag är så jävla grinig och om inget stämmer på en träning så vägrar jag gå av. Bara sista åren man ändrat. ”Idag får det bara vara en timme”. Man måste vara smart med kroppen, man är ändå närmare 80 än vad man är, 0, det var lite annorlunda då. Ha den ödmjukheten mot sig själv och vilja bli bättre och lyssna. Lyssna har väl varit halvsvårt för mig förvisso men det har funkat hyfsat ändå.
Vi ska ta några snabba frågor…
***
Sjukaste som hänt dig under en match någonsin som proffs?
– Hm, vad kan det vara.
Något domarbeslut kanske?
– Ja, men det har man ju haft. Domare är ju jordens pest. Skoja bara. Sjukaste poängen jag någonsin vunnit var i Australien då jag spelade med Martin Damm mot Gimeno-Traver och David Ferrer. Det var rätt blåsigt i Melbourne. I tredje set, inga break i matchen hittills, jag tror de hade en poäng tidigare där bollen ploppat ur fickan: ”replay the point”. Vi har breakboll, jag får en halvvolley som ploppar upp och Ferrer springer fram, under breakboll, med sin forehand, och när han springer blåser kepsen av och den landar på vår sida och han slår in bollen. Vi får det breaket för det är ”hindrance” och hans keps landar på vår sida. Vi får breaket, enda breaket i avgörande set och vi vinner sedermera matchen.Vi vann alltså p.g.a en keps som blåst över på vår sida. Det kommer jag aldrig glömma.
Sämsta hotellupplevelse?
– Min första Future-tävling efter College, i Lettland tror jag. Om jag säger fel land ber jag om ursäkt. Vi bodde på något skolaktigt, lakanen var rätt fläckiga, vattnet i duschet var brunt, det bara stank av rost. Första natten lät man det rinna men det fortsatte vara brunt morgonen efter. Blev ingen dusch där hela veckan, det var så vidrigt. Jag sov i min overall för jag ville inte röra lakanen, det enda jobbiga med vistelsen var att vi vann dubbeln i min första tävling så man fick vara där hela veckan. Det var hemskt. Ingen tv på rummet heller förstås.
Galnaste motståndare du har mött?
– Har jag mött Köllerer? Ja det har jag, jag mötte till och med den jäveln i singel. Tror det var en Challenger i Tyskland och jag tror jag kvalade in och mötte honom i huvudturneringen och han håller på från första början. Jag tar första set, han håller bara på och klagar, och skriker på min dåvarande flickvän, skriker på henne, han håller på. ”Han kan bara serva”. Han var ju ett sånt jävla svin. Det var ju så svårt att tacka för matchen, då ville man bara ta honom till parkeringen . Utanför banan var han en sån fegis, en sån fegis. Han fick ju stryk några gånger också av spelare, hände nån gång i Italien att en spelare gav han en smäll och så kom supervisorn, frågade publiken vad som hände: ”Vi såg ingenting”. Då är du inte poppis alltså.
Bästa match du har gjort?
– Det är så många bra matcher man gjort! Nej… Omöjligt att säga en, även om man kanske låter som en idiot så har man spelat många bra matcher. Det är så svårt att plocka en. Man har ju gjort flera sämre matcher än bra matcher, det kan man garantera, men jag kom ihåg DC-matchen mot Österrike var riktigt bra. Jag och Brunström mot Melzer/Peya. Min semi i Wimbledon ett år mot Peya/Kas tyckte jag spelade jävligt bra, kändes som man inte kunde missa en retur. Jag är väldigt nöjd med min Australian Open-final måste jag ju säga, jag tittar inte så mycket på mina matcher men jag kollade den matchen såklart och jag tyckte jag inte satte många fel i den matchen fram tills jag skulle serva för titeln. Motståndarna hade inte vunnit en poäng i min serve på hela matchen fram till sista gemet, och så får de en breakboll såklart när man ska vara duktig. Rätt sjukt det där, på Future-nivå tyckte jag att jag spelade bättre oftare, där gick det matcher där man bara dominerade totalt, i dubbel då, men har ju med att motståndet inte alltid var lika bra. Känslan av att spela bra infann sig oftare på Future-nivå än på ATP-nivå. Många på Futures spelar ofta till sin egen styrka istället för till motståndarens svaghet, många servade alltid kickserve på backhand för det var det enda de kunde och då brödkavlade man ner som oftast. De tre matcherna ploppar upp såhär lite snabbt.
Sämsta match du gjort?
Massor, massor! Jag har en i Hertogenbosch då jag spelade med Bopanna och mötte Del Potro/Canas, jag hade slutat spela singel men kom in i kvalet, slog Burgsmuller 7-6 i avgörande och samma dag fick jag spela en match till. Sen var jag helt slut, hade sån träningsvärk nästa dag när vi skulle spela dubbel, jag kunde inte göra något! Den matchen var fruktansvärt dålig, det var nästan som att man satt i sidbytet och vände sig om till publiken: ”Kan inte ni gå till en annan bana för att det här är hemskt”. Den var dålig. Tredje-rundan i Franska Öppna i år var väl ingen höjdare för mig. Den var inte bra. Den får jag ta på mig även fast Fernando (Verdasco) var bra så får jag ta på mig en stor del av förlusten.
Bästa spelare du mött?
– Daniel Nestor. Fy fan, han var bra. Han rör sig lika långsamt som en sten men han behöver ju inte göra mycket. Man tänker när man pratar om någon om hur personen är i nuläget men det ska man inte göra alltid. När Daniel var etta i världen, fyfan, det gick inte att serva mot honom. Han missade ingen volley, hans andraslag kom som projektiler mot dig, fyfan vad han var bra. Jag kan bara prata om dubbel, mest utskåpad jag blivit i singel var mot Volandri i en Challenger. Jag hade kvalat in, Lars-Anders Wahlgren var där och en massa svenskar. Jag vände mig till dem: ”Jag vet inte vad jag ska göra”. Jag kunde inte få hål på honom. Jag kunde oftast slå igenom på killar men det gick inte. Han hade en bra dag. När ”Bjösse” (Jonas Björkman) var hetast, fy fan vad jobbigt det var. Det gick inte att serva mot honom, han gjorde rutan så liten. Jag har inte mött Federer. Jag har mött Rafa på grus, då är det jävligt jobbigt men på gräs var det helt okej. Vi mötte honom även inomhus i Paris Masters, det var okej, Djokovic också okej. När man mötte Nestor, hur ska det här gå till tänkte man. Nestor och ”Bjösse”, någon av de två har varit bäst. De har också varit etta i världen vilket är rätt lätt att ”backa” upp.
Lindstedt och Groth går in i Wimbledons dubbelturnering på torsdag mot det helargentiska paret Duran/Molteni.
