Vi har precis tagit oss igenom ännu en upplaga av Australian Open och precis som vanligt vann Novak Djokovic. Årets upplaga kanske inte blev den mest upphetsande rent tennismässigt men det kunde faktiskt ha varit mycket värre. Jag tänkte blicka tillbaka på den fjärde största Grand Slam-turneringen och dess historia. En turnering som tidigare faktiskt haft något av en fula-ankungen stämpel.
Faktum är att fram till ungefär år 1983 var detta inte en turnering som toppspelarna brydde sig nämnvärt om. Björn Borg t.ex. kom hit endast en gång väldigt tidigt i sin karriär (1973), Jimmy Connors, som trots att han vann 1974, var notoriskt fientligt inställd till turneringen och spelade här endast två gånger. Och när man tittar igenom listan på segrare hittar man en hel del halv obskyra namn, såsom t.ex. Mark Edmundson (1976), Brian Teacher (1981) och Johan Kriek (1982 + 1983). Spelare som alltså utnyttjade att toppspelarna i princip bojkottade denna tävling fram till mitten av 1980-talet. Varför då denna bojkott?
Förklaringen stavas som vanligt pengar, man tyckte helt enkelt inte att turneringen betalade tillräckligt mycket i prispengar. Men även den ökända hettan (temperaturer över 40 grader Celsius ej ovanliga), den långa resan och det opraktiska speldatumet (December), gjorde att spelarna fann det svårt att motivera resan hit. Efter en lång säsong var spelarna mer sugna på att vila upp sig än att resa över halva jordklotet. Lägg därtill att speldatumet var högst instabilt. 1977 t.ex. spelades turneringen över årskiftet med några dagars uppehåll över nyår!
Trendbrottet kom 1983 då Mats Wilander, Ivan Lendl och John McEnroe bestämde sig för att åka till Australien. Wilander åkte egentligen mest ner för att träna inför Davis Cup-finalen som skulle spelas kort därefter. Av bara farten vann han turneringen genom att slå just Ivan Lendl i finalen (Davis Cup-finalen förlorade Sverige dock, trots att Wilander vann båda sina singelmatcher). Australian Open spelades vid den här tiden på gräs, men byte av spelplats till den nuvarande (1988, mer om det nedan) medförde också ett byte av underlag från gräs till hardcourt. Då passade Wilander på att vinna det året också och blev därmed den ende som kan ståta med bedriften att ha vunnit Australian Open på både gräs och hardcourt.
Det stora lyftet för turneringen kom för övrigt i och med flytten 1988 till det stora sportkomplexet vid floden Yarra, beläget hyfsat centralt i Melbourne. Då hette det Flinders Park, men 1996 bytte man namn till det internationellt mer gångbara ”Melbourne Park”. Från och med 1988 blev detta också en fullvärdig medlem i Grand Slam-familjen (i spelarnas ögon) och nu är det knappast någon som skulle komma på tanken att hoppa över denna turnering. Något som alltså var legio en gång i tiden. På listan över minnesvärda bataljer som jag personligen minns kan jag räkna upp Agassi-Sampras (2000), Nadal-Verdasco (2009) och vem kan glömma Federers tårar efter förlusten i finalen mot Nadal samma år. Eller varför inte maratonmatchen Djokovic-Nadal (2012), en match jag minns pågick i princip hela den söndagen!
