Krönika: Nostalgitripp i världens mest ädla tennisturnering – Wimbledon

Krönikör Bahram Sarban tar med oss på en nostalgitripp i vad som anses vara världens mest ädla tennisturnering.

En turnering som kallar sig kort och gott ”The Championships, Wimbledon” utan att ge sken av megalomani (nåja) har naturligtvis en alldeles egen plats i tennisfansen hjärtan. Vad och var anges i det koncisa namnet ungefär som en postadress.

Vad är det då som gör att en tävling som spelas på ett utdöende (?) och allmänt otidsenligt underlag anses vara den främsta bland turneringar och den som alla spelare drömmer om att vinna ända sedan de började slå sina första vingliga forehands?

Området har 19 gräsbanor som används av turneringen, sex av dessa används endast under själva turneringen och står i träda resten av året.

Vad är charmen med grästennis? Det går fort, serve och volley var länge den dominerande spelstilen och i ärlighetens namn var det inte särskilt publikvänligt när herrar som Sampras och Ivanisevic härjade här som bäst i slutet av förra seklet. Ändå har turneringens mytiska status aldrig varit ifrågasatt. Både Australian Open och US Open spelades ursprungligen på gräs men har tvingats vika ner sig och byta till hardcourt. Detta skulle aldrig falla ”All England Club”, som arrangerar turneringen, in. Gräs är vad som gäller här.

Gräset tvingar spelaren att inta en mer offensiv position i banan, traditionellt har målet varit att slå en hård djup boll i något av hörnen, inta nätposition och sedan lägga alternativt smasha undan motståndarens veka svar. Det är svårt att försvara sig, speciellt första veckan när spelarna halkar omkring likt Bambi på hal is. Man ser tydligt hur spelarna tvingas ta flera ”inbromsnings-steg” när de försöker återvända till mitten efter att ha försvarat sig i hörnet. Andra veckan blir det lättare. Gräset är borta vid baslinjen och fotfästet betydligt bättre. Exempelvis hade en spelare som Björn Borg trots halvskakig volley troligen detta faktum att tacka för sina fem titlar här. Det gällde att överleva första veckan (visserligen mot lite sämre motstånd och hoppas att man inte stöter på någon grässpecialist i första omgången), sedan när han mötte de tunga namnen var förutsättningarna helt plötsligt i hans favör.

Ovanstående gäller (eller gällde kanske man nödgas säga nuförtiden) även Nadal till viss del. Nu hade Borg även en tung, giftig (och underskattad) serve som han ägnade uppehållet mellan Franska Öppna och Wimbledon åt att finslipa i timslånga pass.

Vi vet alla vilka som vunnit denna turnering då nästan alla stora stjärnor har vunnit Wimbledon åtminstone en gång så jag ska jag inte trötta ut er med att rabla upp de namnen igen. Men vilka är stjärnorna som aldrig lyckades vinna här? För det fanns faktiskt några som kanske borde ha vunnit här men aldrig lyckades.

Den förste jag kommer att tänka på är naturligtvis Ivan Lendl (som f.ö myntade det numera klassiska uttrycket ”Grass is for cows”). Två finaler och ytterligare fem semifinaler är hans facit, men han nådde aldrig i mål. Hans besatthet av att vinna här var så stor att han år 1990 avstod från engiven (?) seger i Franska öppna, hoppade helt enkelt över den turneringen för att istället förbereda sig inför den turnering han åtrådde så hett.

Vår egen Stefan Edberg agerade dock party pooper och processen kort med honom i semifinalen (och gick sedan och vann en svängig final mot Becker). På Lendls tid var det ännu halare här och Lendls explosiva steg missgynnades av gräset. Han klagade vidare på att hans tunga Adidas racket (en veritabel slägga på 500 gram!) gjorde det svårt för honom att korrigera svingen när bollen studsade snett (vilket den ju gör ofta) på gräset.

En annan legendar som aldrig lyckade vinna Wimbledon var Ken Rosewall. Fyra gånger i final, sista gången vid 40 års ålder (!) mot Jimmy Connors. Vidare har vi Mats Wilander som aldrig kom längre än kvartsfinal här. Britternas favorit Tim Henman, med ett spel skräddarsytt för gräs, var fyra gånger i semifinal. Förmodligen bara ett regnavbrott från segern 2001, när han hade slutsegraren Goran Ivanisevic på fallrepet i semifinalen. Andra namn är Andy Roddick (3 finaler) och Pat Rafter (2 finaler). På damsidan sticker Justine Henin ut, en oerhört allround spelare, som trots två finaler aldrig lyckades vinna.

Vem vinner i år? Det börjar bli en följetong med Djokovic-Murray i stora finaler och jag ser ingen anledning till att den trenden skulle brytas bara för att vi spelar på gräs.

Eftersom båda vunnit här förr slipper vi åtminstone utöka listan på spelare som borde ha vunnit Wimbledon just i år.

Html code here! Replace this with any non empty raw html code and that's it.
Alexander Theodoridis
Alexander Theodoridis
Skribent och grundare av Tennisportalen

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.