Det har har onekligen hänt en hel del med Benoit Paire den senaste tiden. Först en skamlös tankning i en challenger för att sedan direkt gå och vinna sin första ATP-titel i karriären. Visserligen förlorade han idag mot sin landsman, stjärnskottet Lucas Pouille, men detta ursäktar vi med att Paire nog inte är van vid att vinna så här många matcher i följd. En viss trötthet (samt mättnad) är helt befogad.
Bland tennisälskare har Paire länge varit ett välbekant namn. Likt en annan bollkonstnär, den store magikern Fognini från San Remo, har Paire länge charmat oss med sin oerhört varierade och upprätta spelstil (något som undertecknad anser utstrålar en viss majestätisk pondus och elegans).
Likt italienaren har Paire också förmågan att periodvis helt zona ut i matcherna. Helt enkelt inte bry sig om hur det går. Alla träningstimmar tycks bortkastade, de skänker bort matchen utan att bry sig nämnvärt. Jag är för dåligt insatt i de psykologiska mekanismerna för att ens kunna förstå hur en professionell spelare kan agera så fräckt men tennis är en väldigt ensam sport så jag antar att det är en anledning till att man kan komma undan med det.
Det som hänt den senaste veckan kan dock vara något av ett trendbrott för Paire. Hur han kom till den punkten kanske kan förstås när vi tecknar hans levnadshistoria. Benoit föddes 1989 i Avignon i sydöstra Frankrike (i den legendariska provinsen Provence för dom som är insatta). Som så många andra franska tennisjuniorer inkvarterades han i det franska nationella tenniscentret CNE i Roland Garros (här har i princip alla blivande franska storstjärnor bott).
Den känslige Paire trivdes dock inte alls utan längtade konstant hem vilket slutligen ledde till att han fick ta avsked från akademien. Tack vare en privat sponsor kunde dock Benoit fortsätta sin tennissatsning lite närmare föräldrarhemmet. Det ska kanske tilläggas att än idag har Benoit en väldigt nära kontakt med sina föräldrar och ringer dem minst tre gånger om dagen!
Nåvål, Benoit började så sakta stiga på världsrankingen och var rankad så högt som nummer 24 sommaren 2013. Sedan dess har han drabbats av skador, framför allt i knät och först på senare tid kunnat komma tillbaka på allvar. Skadorna har dock fört det goda med sig att de tidigare attitydproblemen på banan har minskat och att han numera uppskattar ynnesten att få spela tennis på tävlingsnivå igen (enligt huvudpersonen själv), något han tvivlade på att han skulle få göra när knät var som värst däran och allt han kunde göra var att spela boule med sina föräldrar.
