Vi på Tennisportalen början från och med idag att hårdbevaka Challengertouren då tennisens bakgård inte får den uppmärksamhet i media den förtjänar, tycker vi, och finns mest att följa via olika sociala medier. Det ska vi försöka ändra på till viss mån. Vi kikar närmare på de turneringar som spelats under föregående vecka.
Braunschweig, Tyskland. €106.5K, grus.
Turneringen spelades på rött grus och mönstrade ett mycket starkt startfält med stadiga ATP-spelare såsom Carreno Busta, Granollers, Souza, Dzumhur, Struff, Bachinger, Mathieu, Florian Mayer och fjolårsvinnaren Alexander Zverev. Turneringen är absolut bland de tuffaste på challengertouren under året då den spelas under andraveckan i Wimbledon och således är möjligheterna till ett fruktat startfält väldgit stora. Kul att Daniel Brands fick ett wildcard till turneringen då han vart väldigt skadedrabbad de senaste två åren men verkar nu vara på god väg tillbaka, missilserven funkar som den ska och grundspelet börjar se väldigt bra ut.
Just Brands avfärdade Norbert Gombos i första omgången med stabila 6-2, 6-4. Gombos vann en challenger på underlaget för tre veckor sedan i Prag, gick till semifinal veckan därpå och är väldigt kompetent på underlaget trots att han anses lite som en inomhusspecialist.
Elias Ymer kvalificerade sig direkt till huvudturneringen i och med sin ranking (130) då gränsen låg på 153 och fick möta hemmaspelaren Nils Langer (204) i första omgången, en match som svensken förlorade i tre sets lite överraskande kan tyckas om man enbart ser till ranking men Langer har spelat väldigt bra på sistonde och var bara veckan innan i final i Marburg.
Resultat från den första omgången som är värda att nämna var Taro Daniels seger över Kamke, Carreno Bustas över Florian Mayer och Andre Ghems seger över Marcel Granollers. I övrigt hände det inte så mycket, Zeballos slog wildcardet Maximilian Marterer som dominerat på futuretouren i år och fjolårsvinnaren Alexander Zverev spelade en extremt svängig match mot Dimitar Kuzmanov som slutade med siffrorna 6-0, 1-6, 6-3.
I andra rundan inträffade det några halvskrällar som brukar dyka upp med jämna mellanrum på tennisens bakgård där Zeballos slog Souza i ett sydamerikanskt rivalmöte, Brands vann mot fjolårsvinnaren Zverev efter tre tuffa sets och japanen Taro Daniel slog Dzumhur som kanske har tourens sämsta andraserve tillsammans med Nieminen.
Därmed hade vi fyra kvartsfinaler klara:
Krajinovic – Carreno Busta
Daniel – Brands
De Bakker – Zeballos
Mathieu – Langer
Jämna matcher på förhand, kanske första matchen som undantag där Carreno Busta stog som storfavorit då han saknar direkta svagheter i sitt spel och vunnit tio titlar på challengertouren trots sin ålder (22). Krajinovic skulle dock gå vinnandes ur striden efter tre sets och serben såg under stora delar av matchen ut som en rund miljon på banan. Krajinovic spelade under stora delar av föregående säsong turneringar på ATP-touren men gjorde inget större väsen och hade svårt att hitta en jämn nivå i sitt spel. Helt rätt att gå ner till challengertouren, spela mindre turneringar och på så sätt hitta självförtroendet igen, absolut inget fel med det och något som jag själv tycker fler spelare bör ta efter när resultaten på ATP-nivå inte på något sätt är dugliga.
Daniel slog Brands där det rådde omvända roller under matchen, Brands hade problem med servandet samtidigt som Daniel servade med sina mått mätt otroligt bra. Klickar inte serven för Brands, ja då blir det svårt att vinna tennismatcher vare sig det gäller future eller Challenger då hans spel praktiskt taget kretsar kring det. De Bakker slog sedan Zeballos och Langer lämnade WO mot Mathieu p.g.a skada.
Krajinovic var för bra för Daniel i semifinalen och tog den första finalplatsen, Mathieu skulle sedan besegra De Bakker planenligt och den före detta världstolvan är egentligen för bra för challengertouren, han har en tvåhandsbackhand som är i det högre skiktet men 33-åringen har inte fått det att lossna på ATP-nivå de senaste åren.
Krajinovic – Mathieu i finalen, lite otippat förvisso om man inför turneringen hade tagit sig en titt på både lottning och startfält men samtidigt bjuds det på överraskningar titt som tätt på challengertouren och det är delvis det som är tjusningen med denna fantastiska tour.
Nåväl, det spelades en final också, en final som Krajinovic skulle vinna med siffrorna 6-2, 6-4. Han såg tidigare under turneringen ut som en rund miljon men att han skulle gå hela vägen var det inte många som trodde på. Kul att det lossnar igen för Krajinovic som för några år sedan kallades för nya Agassi av självaste Nick Bollettieri.
Winnetka, USA. $50K, hardcourt.
Challengerturneringar på amerikansk mark är ofta välbesökta och mycket underhållande att se på och de flesta matcherna kommenteras av den ack så härliga MikeCTennis. USTA arrangerar väldigt många turneringar varje år, såväl future som challengertouren och inför US-Open i år ger man ut ett wildcard till den spelare som plockar flest poäng under Binghamton (v.29), Lexington (v.30) samt i Aptos (v.33.). Fantastiska möjligheter för de amerikanska spelarna som inte behöver slösa alltför mycket på vad resekostnader heter.
Kavcic, Tatsuma Ito, Marchenko, Krajicek, Harrison, Dancevic, Devvarman, Myneni, Nielsen, Tiafoe, Benjamin Mitchell, Alex Kuznetsov, Alex Bolt. Nja, de skriker inte Braunschweig direkt men dugliga spelare är det absolut och några av de som under sina karriärer gjort hyfsade resultat på ATP-touren. Ryan Harrison har inte motsvarat förväntningarna de senaste åren och är just nu rankad över 100-strecket, en ranking som inte alls är dålig på något sätt då konkurrensen bland männen är mördande men det räcker inte för att ta sig in i mindre ATP-turneringar i skrivande stund. Helt rätt att gå ner och testa vingarna under Challengers som vi tidigare har nämnt.
Fjolårsvinnaren i turneringen, Dennis Kudla, befann sig under veckan i Wimbledon då han mot alla odds tog sig till kvartsfinal mot Cilic och gjorde en väldigt bra insats. Kudla har tidigare av bröderna Bryans blivit kallad för den sämsta Davis Cup-partnern någonsin under en stundande DC-träning, osmakligt av bröderna men skönt för Kudla nu som får trotsa sina belackare och förhoppningvis fortsätta att klättra på rankingen.
Resultat som stack ut från första omgången var Devvarmans vinst över Tiafoe, Escobedos mot Sandgren, Bossels mot Kuznetsov och till sist Nicolas Meisters skräll mot förstaseedade Tatsuma Ito.
Superlöftet Francis Tiafoe har inte fått det att stämma riktigt ända sedan han fick wildcard av USTA till Franska Öppna efter sina insatser under challengerturneringarna inför årets andra Grand Slam och fick nu alltså respass av indiern Somdeev Devvarman som var lite av en legend under sin collegetid som spelare, stora siffror dessutom, 6-3, 6-1. Devvarman gör inte särskilt mycket med bollen men indiern är ruskigt bollsäker och en väldigt jobbig spelare att möta, på denna nivå ska tilläggas. På ATP-nivå har han inte mycket att komma med då han blir alldeles för passiv i sitt spel. Ruskigt vad det skiljer egentligen mot att vara en duktig challengerspelare och en stadig ATP-spelare.
Nåja, inte så mycket mer att tillägga från första omgången mer än att Kozlov, lika gammal som Mikael Ymer, testat vingarna på futuretouren de senaste veckorna utan att göra större väsen av sig och förlorade nu mot Ryan Harrison. Supertalang förvisso, Kozlov, men lång väg att vandra för amerikanen som först behöver hävda sig på denna nivå innan det kan snackas om topp-10.
Hände det något intressant i andra rundan? Skulle svara nej på den frågan om det inte vore för matchen mellan Ryan Harrison och Frank ”the tank” Dancevic. Matchen slutade med 6-7 (2), 7-5, 7-6 (5) till Harrisons favör och det bjöds på extremt bra tennis emellanåt och poäng som redan är historiska, eller vad sägs om denna poäng från ”the tank” som får legendaren Benjamin Becker att se ut som en liten skolpojke i jämförelse.
Utöver det hände det inte så mycket anmärkningsvärt och vi hade dessa kvartsfinaler klara på pappret:
Devvarman – Meister
Harrison – Kavcic
Bossel – Hiltzik
Ngyuen – Krueger
Inga kvartsfinaler som fick en att ramla ur stolen direkt men kvartsfinaler hade vi och de var tvungna att spelas, tyvärr. Devvarman fortsatte med sin Gilles Simon-liknande spelstil och vann efter tre sets mot Meister, Harrison avfärdade Kavcic som har tappat enormt i allt vad spelstyrka och självförtroende heter det senaste året och Bossel vann över Hiltzik i en extremt tråkig match. Värt att nämna är att Bossel nästintill tankade i tredje set men vann ändå matchen, såpass överlägsen kände han sig sin motståndare. Inget gott tecken för Hiltzik direkt. Sist men definitivt inte minst brukar det heta men mötet mellan Nguyen – Krueger kändes så iskall på förhand att undertecknad inte ens bemödade sig med att ta en minsta titt på matchen. Två spelare som gått olika vägar kan man säga, Nguyen var lite av legend på college som sagt och Krueger bestämde sig för att skippa college helt och försöka lyckas genom att tävla direkt. Ålderskillnaden till trots skiljer det bara några platser på rankingen då båda spelarna parkerar runt 200-strecket men Ngyuen skulle vinna komfortabelt med 6-4, 6-4.
Devvarman fortsatte i sedvanlig stil med att vara så stabil som man kan vara på challengertouren och slog till med en tvättäkta bagel mot Harrison då han vann första set med 6-0. Andra set skulle bli lite jämnare men indiern drog det längsta strået och gick vidare till final, 6-1, 6-4.
Nguyen slog Bossel med nästintill liknande siffror, 6-2, 6-4. Bossel ville gärna gå fram på nät så ofta som möjligt men schweizaren verkar inte veta vad split-step innebär, rätt märkligt med tanke på nivån han tävlar på och fotarbetet vid ett flertal volleys, skrämmande.
Devvarman – Ngyuen i final alltså. College vs college. Indien vs USA. Bollare vs bollare. Jämn drabbning med andra ord. Skulle även bli väldigt jämnt. Devvarman var den lite mer stabilare spelaren och den som inte hade för många dalar i matchen för det fanns det gott om, välförtjänt seger av indiern med 7-5, 4-6, 7-6 (5). Titeln var Devvarmans femte på challengertouren och matchen gick till historien som den längsta finalen någonsin i challenger-sammanhang!
Todi, Italien. €42.5K, grus.
Även här spelades det en grusturnering under andraveckan i Wimbledon med ett väldigt starkt startfält, inte lika starkt som i Braunschweig men en aning sämre. Inte lika ruttet som i Winnetka dock.
Bedene, Pouille, Rola, Coppejans, Vanni, Maximo Gonzalez, Montanes, Cecchinato, Gojowczyk, Olivo, Gerald Melzer, Zopp, Lindell. Japp, här vankades det grusspecialister och alltid kul förstås med en svensk representant i turneringen.
I sedvanlig ordning kikar vi närmare på första rundan och försöker hitta något intressant.
[1] Aljaz BEDENE (GBR) d. Gerald MELZER (AUT) 7-6(11) 6-2
Andreas BECK (GER) d. [WC] Federico GAIO (ITA) 6-3 6-3
Germain GIGOUNON (BEL) d. Peter GOJOWCZYK (GER) 6-4 6-1
[Q] Frederico Ferreira SILVA (POR) d. [7] Luca VANNI (ITA) 6-7(4) 6-4 6-1
Christian LINDELL (SWE) d. [3] Blaz ROLA (SLO) 3-6 7-6(5) 6-4
Marco CECCHINATO (ITA) d. Thomas FABBIANO (ITA) 6-1 6-4
[Q] Stephane ROBERT (FRA) d. Jozef KOVALIK (SVK) 6-4 6-2
[WC] Gianluca MAGER (ITA) d. [8] Maximo GONZALEZ (ARG) 2-6 6-4 6-3
[SE] Andrej MARTIN (SVK) d. [5] Kimmer COPPEJANS (BEL) 7-5 6-1
[WC] Andrea ARNABOLDI (ITA) d. Victor HANESCU (ROU) 1-6 6-2 6-2
[Q] Matteo DONATI (ITA) d. Renzo OLIVO (ARG) 2-6 7-6(5) 6-3
[4] Lucas POUILLE (FRA) d. [Q] Lorenzo GIUSTINO (ITA) 6-3 6-1
[6,Alt] Alejandro GONZALEZ (COL) d. Jurgen ZOPP (EST) 6-2 6-3
[Alt] Mathias BOURGUE (FRA) d. Niels DESEIN (BEL) 7-5 6-1
Albert MONTANES (ESP) d. Laslo DJERE (SRB) 6-4 6-1
Nicolas KICKER (ARG) d. [2,WC] Dusan LAJOVIC (SRB) 6-4 1-6 6-4
Gojowczyk befinner sig långt nere i misären och är i skrivande stund långt ifrån spel på ATP-touren, tysken har vart skadedrabbad de senaste månaderna och tävlar nu varje vecka igen. En vanlig dag förlorar inte Gojowczyk mot Gigounon. Lindell stod för en makalös vändning mot Blaz Rola då han förlorade första set och låg under med 1-5 i andra. Vad hände där egentligen? Rola slår till med mentala kollapser med jämna mellanrum men detta tar tveklöst priset.
Martin var oseedad i turneringen och slog Coppejans lite för enkelt kan tyckas. Belgaren verkar inte ha hämtat sig sen han förlorade mot Mahut i Franska Öppna. Arnaboldi förlorade första set lite väl enkelt mot Hanescu men visade sedan vart skåpet skulle stå, känns som slutet är nära nu för rumänen. Renzo Olivo har inte kunnat bygga på sin fantastiska form från inledningen av säsongen och om argentinaren kunde börja dra ner på dubbelfelen vore det definitivt ett steg i rätt riktning. Inte så mycket mer att tillägga mer än att Dusan Lajovic fick sig en rejäl käftsmäll mot argentinaren Nicolas Kicker, den såg varken han eller benämnda experter världen över komma.
Vi går vidare till andra rundan där tre italienare skulle visa framfötterna på hemmaplan.
Cecchinato hade inga problem med att skicka hem Lindell, 6-3, 6-2. Känns som Lindell har ett steg kvar innan han når det övre skiktet på challengertouren. Arnaboldi gick segrandes mot Andrej Martin efter tre tuffa sets och framtidslöftet Matteo Donati slog Lucas Pouille, även det efter tre tuffa sets. Donati har verkligen alla verktyg för att bli en väldigt stadig spelare på touren, bra serve, välvårdat grundspel och ett spelsinne som är väldigt moget. Donati är blott 20 år gammal men rankad inom 200-strecket, håll det namnet på minnet gott folk.
Nicolas Kicker hade inför turneringen vunnit ett par futures och hävdat sig väldigt bra på den nivån men på challengernivå var han relativt oprövad men hade nu alltså slagit både Lajovic och Montanes, på grus. Och mer skulle det bli.
Bedene slog Gigounon i den första kvartsfinalmatchen som spelades och det var inget snack, den nyblivna britten var helt enkelt för bra och det osade klasskillnad. Donati slog Arnaboldi i en italiensk drabbning, Cecchinato hade inga problem med Robert och framgången för Kicker skulle fortsätta. Colombianen Alejandro Gonzalez slogs i två set och Kicker var nu likt de tidigare nämnda spelarna klara för semifinal.
Bedene ställdes mot Cecchinato där ”britten” fortsatte att övertyga. 7-6 (3), 6-3 för Bedene som tog den första finalplatsen. Kicker – Donati skulle göra upp om den återstående finalbiljetten och det var den förstnämnda som fortsatte sin saga och stod som vinnare när matchen var slut. Argentinaren var nu alltså klar för final och hade inför turneringen endast spelat en match på ATP-touren, vilket faktiskt var en kvalmatch så vettetusan om det bör räknas.
Skulle framgångssagan fortsätta för Kicker? Likt en klassisk hollywood-film? Tyvärr inte, Bedene var för stark och vann mycket välförtjänt turneringen och årets tredje titel på challengertouren. Bedene såg ut som det mycket härliga begreppet ”en rund miljon” under samtliga matcher han spelade i Todi och serven klickade fantastiskt bra, mäter 1.83 centimeter lång men serven, den kan Bedene verkligen bemästra.
