TP On Tour: En dag i Paris Masters

#TPonTour var tillbaka. För en dag. 

Abstinensen blev för påtaglig efter ett nyligen fint Stockholm Open och när den så spontana ackrediteringsansökan till årets sista Mastersturnering gick igenom, ja, då var det bara att packa ryggsäcken. 

Ryggsäcken ja, för det skulle inte bli mer än 24 timmar i den franska huvudstaden – allez! 

Dagen, eller morgonen ska sägas, inleddes med en något obskyr bagarväckning 04:00. 06:50-flyget på Arlanda till Helsingfors kallade. Det skulle visst gå fler än ett plan till Helsingfors just 06:50 på Arlanda, vilket undertecknad fick veta den hårda vägen när klockan hade tickat in runt 6:30-snåret.

06:37 kallsvettades undertecknad rejält…

Terminal 5 skulle visst vara terminal 2. Och flygbolaget var Finnair – inte SAS. Inte konstigt att självscanningen av boardingbiljetten inte gick igenom. En avhyvling senare från incheckningsdamen var det bara att maxlöpa tillbaka till säkerhetskontrollen och fråga om snabbast möjligast väg till terminal 2.

”Spring förbi Tax Free, ta vänster, sedan höger och rulltrapporna ner en våning. Där går bussar till terminal 2. Eller ta…”

Nej, här fanns ingen tid att spilla. Fort som fasen ner till den undergroundliknande bussterminalen och invänta buss till terminal 2.

06:40 visade klockan. Boarding var 06:20 och avresan 06:50. Kallsvettningarna fortsatte och tankarna var många. Hur kunde detta ske?

Fem minuter senare kom så bussen. Ytterligare fem minuter och vi var nu framme. Under bussturen hade jag redan börjat planera in ”plan b”. När gick nästa flyg till Paris? Först några timmar senare visade det sig och priset, nej, det hade man inte råd med. Budgeten tillät inga större skandaler. #TpOnTour skulle med all sannolikhet vara över innan det ens hade hunnit börja.

Kanske var det högre makter som gjorde att bussen, av alla olika gater på terminal 2, stannade vid just gate 62.

Väl framme vid 62 uppenbarade sig en mycket sorglig syn. ”Gate closed”. Ridå. Eller?

Damen vid incheckningsdisken, denna gång en mycket trevlig sådan, kastade sig på telefonen så fort min uppenbarelse gjorde sig påmind.

”Är det du som är Alexander?”

Svar ja.

Damen drog sedan iväg ett ”Ska vi vara snälla idag?” till vad vi förmodar var piloten och några sekunder senare fick #TPonTour det så härliga beskedet – spring!

Jag lyckades komma med planet, undvek alla möjliga arga blickar från mina medresenärer bara för att några sekunder senare höra: ”Boarding completed”.

#TPonTour undvek ett smärre fiasko. Nu hade vi såklart mörkat allt i efterhand. Men ändå.

En trevlig och behaglig resa med fina Finnair via Helsinki var vi så framme i den franska huvudstaden. Paris Masters kallade.

Det skulle inte bli mer än ett dygn i Paris men vad gjorde det när spelschemat erbjöd popcornmatcher som Fognini – Shapovalov, Paire – Monfils, Wawrinka – Cilic, Nadal – Mannarino och Tsonga – Berrettini. Nej, spelschemat var svårsmält. Här skulle det ”grindas” tennis på allra högsta nivå. 

Det enorma potpurri av olika gastkramande drabbningar inleddes med Fognini – Shapovalov på Bana 1. Mäktiga bana 1. Ur TV-perspektiv tourens mäktigaste bana. Kameravinkeln är av det beryktade ”Court-view”-slaget vilket idag är oerhört sällsynt. Banan kanske ur ett åskådarperspektiv inte representerar en Masterstävling på bästa sätt, och ingen bana arrangören kanske lyfter fram lite stolt till diverse sponsorer och dylikt men oj, gillar man tennis är Bana 1 ett måste om man nu skulle ha vägarna förbi.

Hallen osar fransk gymnastiksal och här kommer man nära spelarna på ett sätt som också inte är jättevanligt på touren, i alla fall när det kommer till de större tävlingarna. Läktaren på kortsidan rekommenderas för bästa upplevelse. En vinkel som ger dig ett perspektiv på hur pass jäkla bra spelarna i världstoppen är idag, vilket inte alltid går igenom TV-rutan, eller säg, medialäktaren på Stockholm Open. Höjden över nät, tempot, spelarnas olika rörelsemönster, you name it – allt blir så mycket tydligare och bidrar också till en avsevärt bättre publikupplevelse.

Matchen då? Jag slank in lagom till mitten av första set och fick se en märkbart taggad och uppumpad Fabio Fognini som verkligen ville detta. Han hade faktiskt en teoretisk men ytterst liten chans till att spela till sig en plats i ATP-slutspelet, och det lyste igenom. I ett set. 

Popcornpoäng?

Shapovalov vann rättvist andra set efter ett övermäktigt servande på den isbana vi också kallar Bana 1.

Fognini skulle mäkta med att hoppsmasha (!) sönder sitt racket innan Shapovalov-tåget gick. Kanadensaren ville detta lite för mycket, samtidigt som Fognini vek ner sig efter första set som bara ”Fogna” kan göra. Trots coachens återupprepande tips från läktarhåll. 

Shapovalov såg ut att trivas som fisken i vattnet på hypersnabba Bana 1.

Efter Shapovalovs seger, påhejad av kung Mikhail Youzhny på plats, och den vad vi förmodar mycket sympatiska fysion Stefano De Pierro, som råkar följa vårt konto på Instagram, var det dags att bege sig mot restaurangen. Mediarestaurangen.

I Paris Masters existerar inget pressfika. Det bjuds på vatten. Men. Maten däremot. Vi kan kalla det för ”Pressmat”, eftersom maten erbjuds till pressen till en kostnad av 0 kronor. Magisk och delikat. Till dryck bjöds man på ett gastkramande franskt vin som slank ner i gommen utan minsta lilla ansträngning. Och öl på fat om man nu skulle vara sugen på det. Lunch, eftermiddagssnack och middag. Dryck inkluderat ja, och allt gratis som sagt.  

Ett genidrag från tävlingen om ni frågar mig. Ponera nu att en fransk journalist får feeling och känner sig på sågningshumör mot ja, vad kan det vara, Bana 1. Journalisten ifråga sätter sig ned vid sin dator inne i mediacentret där det bara erbjuds några trötta flaskor vatten av märket ”Vittel”. Det smattras på hejvilt. Tangenterna flyger. Artikeln är inne på sin sista sång och ska nu färdigställas, och skickas ut efter lunchen. Kanske ett samtal hem till redaktionen nånstans däremellan. Där kommer vinet in i bilden. Självklart får landets nationaldryck då en på andra tankar och det kan då också eventuellt hända att man kommer in i ett harmoniskt ZEN-mode som får en att glömma bort vad sågningar och allt sådant heter. Bara en teori ska tilläggas. Enligt rykten är detta precis vad som försiggår under US Open, då pressen får ta del av så kallade ”Happy Hour” där det bjuds på olika spännande drycker samtidigt som journalisterna filar på sina olika stories och stryker eventuella sågningsartiklar.

Efter Shapo VS Fogna var det dags för en intervju med Radu Albots tränare, Magnus ”Maggo” Tideman! En intervju som bandades in precis utanför ”Players Lounge” vilket innebar att spelare som Nadal, Monfils (med entourage), Chardy, Salisbury, ja, alla möjliga spelare, och levande legender som Ivanisevic, kunde strosa förbi. Fint ändå. 

Paire-Monfils hade man på förhand sett framemot men efter tre gem kände jag att nej, det här var en trött och ganska intetsägande tillställning. Och det skulle fortsätta så, var känslan. Det sprakade till i några poäng, fick jag se i efterhand, men nånting sa mig att detta inledande sömnpiller skulle fortsätta och ja, ibland måste man bara gå på magkänslan.

Det fick istället bli att kolla några gem i Dimitrov – Goffin på, just det, Bana 1. Bulgaren såg sådär härligt ”Dimitrovsk” ut. Frejdig intensitet och en djävulusisk effekt i slagen. Turneringens andra svensk, Thomas ”Tompa” Johansson, morsade mycket vänligt i korridoren efter matchen, trots förlust för adepten Goffin. Hejandet skedde på engelska, och där rök alla teorier om att ”Tompa” Johansson hade koll på Tennisportalen. Följdfråga: Hälsar Johansson på alla i korridoren? Verkar vara en mycket sympatisk herre hur som helst, Thomas ”Tompa” Johansson.

Varför bara några strögem i Dimitrov – Goffin? Jo, här gällde det att vara taktisk och installera sig inför Wawrinka-Cilic som jag var tudelad till egentligen. Antingen skulle det bli en kamp där tennisen och duellerna var så sjuka att man inte skulle veta vart man skulle ta sig till. Eller, eller så skulle det bli något utav ett sömnpiller. Antingen eller. Jag hade hoppats på det förstnämnda. Vad det landade i kan ni nog gissa själva vid det här laget.

Hade man dock möjligheten att strosa runt fritt på området och välja och vraka ur det mastodoniska popcornschemat, ja, då var det bara att pallra sig vidare.

Vilket förde oss till…. (Drumroll)

Shopanna VS Pairedasco. 

Bopanna/Shapovalov VS Paire/Verdasco. Fyra färgstarka profiler i tennisen. Kanske tre då, bortsett från Bopanna som inte gör så mycket sken av sig på . Förutom att han är tourens kanske största förespråkare för kaffet. Hur hittade han och Shapovalov varandra? Och varför är han en sådan ambassadör för världens kanske mest populära dryck? Frågorna är många. Shopannas bromance gentemot varandra är både fin, men också högst oväntad för att uttrycka det milt. Paire/Verdasco är två, i princip, tickande bomber som man aldrig vet vad man får utav.

Matchens bästa boll…
Ser vi rätt eller coachar Verdasco kamrat Paire i hur man bäst slår en forehandretur? Gillar vi ändå.
Mer Paire-content.

Nej, första set i Shopanna – Verdasco fick räcka.

Edmund – Schwartzman väntade inför typ 20 pers på banan bredvid. Bana 1 ja. Varför så lite publik? Jo, dels den pågående dubbelmatchen (Shopanna/Pairedasco) men framförallt då Nadal – Mannarino gick av på centercourten.

Min vän tillika skribent här på Tennisportalen, Erik Jonsson, har via sitt twitterkonto skrivit ihop en typisk ”handbok” för tennis-hipsters. Kanske lite mer en guide för vad en tennis-hipster kan hitta på. Titta på Edmund – Schwartzman istället för Nadal på centercourten hade definitivt platsat in där, om vi känner Erik Jonsson rätt.

Kyle Edmund, Courtview

Det fick bli att filma introt i Nadal – Mannarino för att sedan snabbt återgå till den så beryktade Bana 1 och se klart Edmund – Schwartzman. Varför? Jo, Paris Masters är enligt mig förespråkare när det kommer till ljusshower och intron. Ingen tävling kommer i närheten vill jag mena. Dels att DJ:en levererar tamefan varje år, man byter ut introlåtarna inför varje upplaga (där har våra tävlingar i Sverige mycket att lära), och speakern Marc Maury spelar i en helt egen liga.

Centercourten i Paris Masters.

En mäktig ljusshow, minst lika mäktiga spelare och en låt av yppersta världsklass fallerar om speakern inte gör jobbet korrekt. Vilket Marc Maury gör, och mycket därtill.

Är Marc Maury speakernas motsvarighet till vad Roger Federer är för tennisen? Jag vill mena det. 

Ta fram popcornskålen och bara njut av klippen här nedan.

Med det sätter vi också punkt för #TPonTour för denna gång. Hoppas ni uppskattade vår så spontana och mycket korta vistelse i Paris. På återhörande!


Html code here! Replace this with any non empty raw html code and that's it.
Alexander Theodoridis
Alexander Theodoridis
Skribent och grundare av Tennisportalen

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.