Denna vecka kör vi specialfokus på turneringen i grannlandet Finland, och närmre bestämt Elias Ymers insats i densamme. Vi levererar även de intressantaste rubrikerna från resten av Challengervärlden i punktform. Trevlig läsning!
Tammerfors
Sverigeettan Elias Ymer valde att ställa upp i Challengerturneringen i grannlandet under veckan, och hade till lottningen sett en hyfsad chans att ta sig djupt i turneringen. Det började planenligt med en vinst mot ungerske storservaren Hubert Hurkacz, som befinner sig på plats 360 på rankingen. Mot 306-rankade holländaren Tallon Griekspoor blev svensken däremot sönderläst och matchen var över i två raka set.
Ymer spelade inte dåligt, men utan variation. Det är redan tydligt att samarbetet med Söderling har börjat ge vissa resultat, 21-åringen har tagit ett steg närmre baslinjen, slår hårdare och är aggressivare. Det dröjde dock inte länge innan Griekspoor förstod att det var allt Ymer skulle göra, så han backade ett par meter bakom baslinjen och bollade tillbaka bollarna i väntan på att misstaget skulle komma. Det är hårt och flackt från baslinjen varje gång; det är sällan svensken attackerar nätet eller för den delen blandar in topspin i slagen. Samma fenomen existerar i hans förstaserve – han servar hårt, Ymer, men det är tyvärr ovanligt att han försöker sig på en ordentlig slice eller kickar serven.
Det är positivt att Söderling och Ymer jobbar på aggressiviteten, det har blivit alldeles för mycket passivt spel de senaste 12 månaderna. Både den biten och kanske framförallt det mentala fokuset och inställningen på banan har blivit bättre redan på den här korta tiden. Däremot får vi hoppas att de inte nöjer sig där, utan jobbar mer på att få in variation i spelet. Som det ser ut nu vet touren om hur de ska spela mot Ymer och det funkar alldeles för ofta, tyvärr.
Ytterligare två svenskar ställde upp i huvudturneringen. Markus Eriksson klev in som Lucky Loser i huvudtävlingen efter ha förlorat i sista kvalomgången men åkte ganska snabbt ut mot 39-årige (!) Ruben Ramirez Hidalgo i öppningsrundan. Fred Simonsson fick överraskande ett wildcard framför ögonen på bland andra Mikael Ymer som hade ansökt om ett. 22-åringen visade sig från sin bästa sida mot Juan Londero och fick en meriterande vinst på CV:t, men förlorade sedan ganska väntat mot Alexey Vatutin i sin nästa match.
Turneringsvinnare i Tammerfors blev till slut 22-årige Calvin Hemery. En första Challengertitel för fransmannen som tack vare den klättrar till sin högsta notering i karriären på rankingen. Den nu 174:e rankade Hemery slog portugisen Pedro Sousa med 6-3, 6-4 i finalen.
Övriga turneringar
– Kanadensaren Peter Polansky tog sig till sin tredje raka Challengerfinal på tre veckor, men fick tyvärr anteckna sin tredje raka finalförlust. Alla tre turneringar har varit på hemmaplan i Kanada, dessutom. Som om inte det vore nog förlorade han mot samma motståndare som två veckor tidigare i form av 84:e rankade Blaz Kavcic. Båda gånger i tre set, denna gång skrevs siffrorna till 6-3, 2-6, 7-5.
– 21-årige britten Cameron Norrie rodde hem titeln i Binghamton, New York. Med en vacker vänsterslägga till forehand lyckades han till slut vinna finalen mot australiensaren Jordan Thompson med 6-4, 0-6, 6-4. Norrie visade prov på mental styrka då han kom tillbaka från 1-4 i tredje set. Om ni inte har hört talas om honom förut är det för att han först nu har tagit steget upp från att spela collegetennis. Ett namn värt att minnas.
– I grusturneringen i Cortina, Italien, blev det en synnerligen ensidig final när fjärdeseedade Roberto Carballes Baena fullkomligt krossade tredjeseedade Gerald Melzer med hela 6-1, 6-0.
– Andrej Martin var uppe och vände kort topp 100 förra året efter han tog sig till tredje rundan i Franska Öppna och sin hittills enda final på huvudtouren i Umag. Detta år har det gått desto tyngre för slovaken, men 27-åringen är i alla fall tillbaka topp 200 nu med veckans titel i Prag. En sjunde Challengertitel på kontot för Martin som i finalen överkom tysken Yannick Maden med 7-6(3), 6-3.
Det hektiska Challengerschemat fortsätter nästa vecka med fem turneringar. Denna gång går de av stapeln i Biella, Chengdu, Segovia, Lexington och Liberec.
Enqvist och Söderling gjorde det bra. Spelade grymt aggressivt och flackt. De ”slog” sönder sina motståndare med snabb vägvinnande tennis men kan Ymer göra det lika bra? Och har han inte lärt sig variera bättre nu så blir det tufft att utvecklas?
Söderling kan säkert vara en vitaminkick i rätt skede men knappast en långsiktig lösning väl? Samtidigt tror jsg inte man skall döma för snabbt. Fjolåret tycker jag var helt normalt efter genombrottet med 4 lyckade GS-kval. Nu gäller det att ta igen lite förlorad mark och både tror och hoppas att han landar topp 200 innan årsskiftet med sikte på topp 100 år 2018?!
Elias slår hårt och gör det bra, men frågan är om det är tillräckligt bra för att ta honom framåt? Det verkar inte så hittills, så jag tvivlar, även om jag skulle älska att bli felbevisad. Söderling och Ymer känns i grunden som olika spelare. Att börja blanda in slice och toppade grundslag kanske är för mycket att begära just nu, men det mest frustrerande med att följa Elias är hans ovilja att följa med fram på nät. I synnerhet då han har ett riktigt bra volleyspel i min mening.
Du har rätt i att förra året var ”väntat” efter succén under 2015 och det är egentligen inte mycket att säga om. Förmodligen ska man inte trycka på panikknappen nu heller, men nog är det berättigat att börja ställa frågor när det är ett mönster att motståndare helt enkelt bollar bort honom ur matcherna och han inte har nått längre än kvartsfinal i en Challenger på över ett år. Det var heller inte min mening att slå på trumman för hårt nu heller, utan att mer bidra till konversationen.
Topp 200 innan årets slut och in på topp 100 innan 2018s slut låter som rimliga mål. Förhoppningsvis kan han sporras av lillebrorsan också.