Historien om Enrico Becuzzi: ”Jag har förmågan att alltid börja om från noll”

Hand upp om ni har hört talas om Enrico Becuzzi? Svaret är nog högst troligast nej. Och vi klandrar er inte. Becuzzi har inte gjort några större väsen av sig resultatmässigt på touren. Långt därifrån. 

Det här är historien om tennisens ”journeyman”, Enrico Becuzzi.

Läs mer: Enrico Becuzzi: ”Kalla mig inte för hjälte!”

(Artikeln publicerades ursprungligen 6:e Januari 2015)

Enrico Becuzzi är 44 år gammal när denna artikel skrivs. Italienarens totala intjänade prissumma på 11,998 dollar i karriären blir en ganska skral timpeng om man gör en noga kalkylerad uträkning av just Enrico Becuzzis tenniskarriär och alla timmar som investerats. 

Becuzzi är ingen vidare tennisspelare. Han tar knappt gem i Challengerkvalen han ställer upp i och i de få fulstreamar han dykt upp i ser han mer ut som en spelare från den lokala tennisklubben som tagit ”hippie-looken” lite väl för långt. 

Nervös blir han alltid inför varje tävling eftersom han inte vet om han har råd att åka eller om han ska utesluta sitt namn från en aktuell turnering för att inte riskera böter innan deadline. Ekonomiskt oberoende är han mil ifrån men de flesta resor har han råd med då familjeföretaget inom jordbruk ger en viss inkomst varje månad. På fredagar brukar Becuzzi i regel ägna nästan all sin tid åt att leta flygbiljetter till kommande tävlingar och det är nervöst enligt italienaren själv, ”fredag är en hemsk dag.”

Ibland är turen på hans sida dock, som i San Marino för två år sedan då han fick Sam Barnett i förstarundan i kvalet. Barnett kan likt Becuzzi betraktas som en amatör och amerikanen behöver knappast oroa sig över sin ekonomiska situation då han är innehavare av en hedgefond med mer än $100 miljoner i tillgångar. Båda orankade i singeln och båda dyker ständigt upp i kvalrundor med siffran 32,750 bredvid sig som beskriver deras ”ranking”. Ett nummer skapat av ATP för att indikera att en spelare saknar ranking helt enkelt.

En härlig anekdot bjöd Becuzzi till med när han berättade om ett fan på twitter som spelade 7 euro på att italienaren skulle vinna sin match till 2 gånger pengarna för en mer sentimental anledning snarare än att tjäna pengar. Becuzzi, ja han tackade hjärtligt för förtroendet och svarade med att han skulle betala tillbaka med bra spel på banan. ”Jag glömmer inte detta”, flikade han in. En stor man denna Becuzzi som ni förstår.

Undertecknad har sett Becuzzi spela tennis på diverse fulstreamar och det är inte en vacker syn att beskåda italienaren spela tennis, snarare en plåga för ögonen och våra svenska juniorer hade slaktat honom fullständigt. Han är inte bra. Han är horribel. Becuzzi brukar titt som tätt ställa upp i dubbel med sin gode vän Paolo Lorenzi, en legend på challengertouren och idag rankad 68 i världen i singel. Trots att Lorenzi är en mycket kapabel dubbelspelare och innehar en taktiskt förmåga som är få förunnat på challengernivå har de svårt att plocka gem tillsammans. Parets har på sina sju senaste dubbelmatcher vunnit två set av 14 möjliga och paret man slog i raka set var just Sam Barnett och den tidigare 65-rankade Kevin Kim. Becuzzi gör inga bra resultat ute på touren med andra ord men man kan inte hata honom för det. Han får göra det han älskar, nämligen att spela tennis världen över vecka ut och vecka in. Han lever livet, proffslivet, trots att han inte ens är i närheten av att vara en duglig tennisspelare.

Det finns de som menar att Becuzzi, trots sin ålder, kan förbättra sitt spel. När hans patenterade glidning på det röda gruset och hans enhandsbackhand fungerar, då kan han plocka gem.

En tennisbloggare, vars namn inte nämns i artikeln, påstår att det är högst ofattbart att en kille som knappt får in en serve eller som måste serva underarmar för att ens få igång poängen kan fortsätta spela. ”Det är inte helt horribelt men han kan inte hålla sig kvar i en duell särskilt länge innan det kommer ett oprovocerat misstag. Det fantastiska i Beccuzzi ligger nog i att se en entusiastisk man, någon som vi alla skulle kunna relatera till, gå och göra upp mot ett seriöst proffs.”

I matchen mot Sam Barnett skulle Becuzzi få möta en amatör likt honom själv som gjort extremt lite tid på grus innan. Det blev vinst med 6-1, 6-2 tack vare sitt mer stabila spel för dagen. Efter segern blev han tillfrågad om sin senaste seger på challengernivå och den kom i September 2012, förvånande 6-0, 6-0 mot en lirare vid namn Dmitry Strokan i Lermontov, Ryssland. Det var ryssens första match på proffsnivå. Becuzzi trodde att Strokan var en lokal adept som hade blivit tilldelat ett wildcard.

Ofta är nerverna ett större hinder för honom än själva motståndaren. ”Jag måste jobba mer med den mentala biten”, antydde italienaren rätt snabbt.

Efter vinsten mot Sam Barnett i San Marino stod landsmannen, tillika nära vän, Lorenzo Guistino på tur. Två vinster till och och han skulle få sina efterlängtade rankingpoäng. Enrico var full av självförtroende på träningen innan match och träffade bollen väl. En annan Becuzzi trädde in på banan vid matchstart som i sin tur bara tog ett gem. Nerverna gick återigen inte att hantera. Vid en poäng, efter att han förlorat 7 raka gem, slog Giustino en nätserve på förstaserven, missade efter det förstaserven varpå Enrico hade glömt reglerna och gått över till andra sidan för att returnera i tron om att Giustino slagit till med ett dubbelfel. Han märkte inte heller att domaren påpekade detta utan Guistino fick ropa ”Enri, Enri!” för att få tillbaka sin vän på rätt sida igen.

Efter matchen var Becuzzi helt utmattad. Han påpekade att han inte kunde andas rätt under matchens första halva för att han varit för nervös och han kunde inte heller tänka. En blackout helt enkelt. I slutet av matchen blev det bättre, han tog ut slagen mer och fotarbetet var på en helt annan nivå. I matchens sista gem räddade han fyra matchbollar med flera winners, ett gem som han senare skulle komma att förlora. ”De sista 3-4 gemen spelade jag bättre, men det var försent”, sammanfattade han. ”Sista gemet bjöd han verkligen upp till dans – ace, winner, winner,” berättade Giustino. Samma man som var 3 år gammal när Becuzzi spelade sin första turnering på proffsnivå.

”Varför kan han bara prestera i ett gem och inte i en hel match?”, utbrast Lorenzo och fortsatte. ”Seriöst, hans slag är det inget fel på. Han är bara för nervös. Tennis är mentalt”.

Ja, det må vara en omöjlighet för Becuzzi att fixa till det mentala då den tekniska biten alltid kan filas till, diamanten kan slipas dag in och dag ut men den mentala biten, där måste man bli ett med sig själv. Vilket Becuzzi inte är. ”Det är ett stort, stort problem”, påpekade Giustino.

”Om han fortfarande är nervös vid 40-års ålder, då är det omöjligt att fixa”. Trots detta så gillar han inte Becuzzi mindre för det, vilket han var snabb med att påpeka.

”Han älskar tennis, han reser jorden runt för att spela alla challengers och för att få göra det han verkligen vill göra. Förlusterna spelar ingen roll, vi alla är här för att njuta.”

Giustino, ja han tar det lite mer seriöst dock. ”För mig är det ett jobb”.

De italienska spelare på Challengertouren tenderar att skratta när de blir tillfrågade om tennisspelaren Enrico Becuzzi. Potito Starace, tidigare rankad 27:a i världen och utnämnd grusspecialist, började gapskratta när han fick höra namnet, massören som arbetade med att få i ordning Potito efter sin öppningsmatch i San Marino gjorde i sin tur samma sak.

”Han är helt galen i tennis,” sa Starace. ”Han bara älskar tennis, han försöker att spela bra men han är ingen större spelare.”

Det spelar liksom ingen roll som även Giustino var inne på tidigare. ”Det viktigaste i livet är att göra det du gillar, och det får han.” – flikade Potito snabbt in.

”För mig är han en fantastisk spelare eftersom han är ett föredome för alla på touren och för att han älskar denna sport så mycket som han gör”, berättade Adelchi Virgili.

”Han åker världen runt för att utöva sin sport, resultatet? Nej, det spelar ingen roll. Professionella livet på touren spelar roll, det är viktigt. Han tycker att det är bra för honom eftersom han tror att han kan förbättra sin tennis”.

Adrian Ungur från Rumänien, idag rankad som nummer 142 i världen och en mycket stabil kugge på challengern, ser Becuzzi som en nära vän och en inspirationskälla.

”Jag är 28 och jag ser mig som gammal,” antydde Ungur, innan han fortsatte, ”När jag är 40 år gammal så hoppas jag vara som honom, även om prispengarna inte ens överstiger 100 dollar per år.”

Efter förlusten i San Marino bekräftade Enrico Becuzzi att han skulle fortsätta sin resa mot sina efterlängtade rankingpoäng som skulle inkludera en challenger nästkommande vecka i Cordenons, där det skulle visa sig att han bara skulle åka hem med ett gem totalt från singeln och dubbeln.

”Jag har den här förmågan att alltid börja om från noll,” havade han ur sig rätt stolt. Han erkände själv att de där rankingpoängen, de kändes ganska avlägsna.

”Det ser inte ljust ut men det är mitt mål. För mig själv, för min själ.”

Till sist lade han till: ”Den dagen jag vaknar upp och känner att jag inte kan spela tennis, då slutar jag”.

Artikeln ursprungligen översatt från http://www.wsj.com/articles/SB10001424127887323639704579016970868515930