Rädslan var påtaglig. Skulle vi inte komma in? Var hoppet släckt redan innan matchens första boll?
Vi kom in. Och det var fullkomligt magiskt. Ett paradis.
Tack för showen – Rafael Nadal och Roger Federer!
Det går inte att få en större tennisupplevelse än att se Roger Federer möta Rafael Nadal på Centercourten i Wimbledon. Eller, går gör det nog, men det blir inte så mycket större än ett ”Fedal” i världens mest prestigefyllda tävling.
Därför var rädslan befogad. Skulle vi lyckas komma in och ta en av de få mediaplatser som fanns att tillgå sett till hur många journalister som är på plats?
Om ni har redan har läst ingressen, vilket man ändå borde förutse i och med att ni tagit er ändå hit, så vet ni nog svaret.
Men låt oss backa bandet.
Torsdag, 19:40 lokal tid. Wimbledon.
Lindstedt/Ostapenko har precis slagit in matchbollen i mixeddubbelns kvartsfinal, och påväg in till presscentret för den efterföljande intervjun springer jag på en av mina bänkgrannar. Chris Oddo, utsänd skribent från den amerikanska tennissajten Tennis Now.
”Have you signed up for the sheet yet, mate?”
Det hade man inte, nej. En snabb och lång rusch senare – listan var ifylld. (En lista alla utan en CC-logga på sin ackreditering behöver fylla i, om man nu vill se stormatcher på centern)
Men. Listan var inte en garanti för Fedal inte. Nej, nej nej.
Det var visst inte bara jag som inte hade ”priority” på badgen. Och det skulle visa sig i kön inne i presscentret redan under fjärde set i Djokovic – Bautista Agut.
Jag var trots allt hyfsat tidig och förhoppningarna var höga. Förhoppningarna blev mörkare ju längre tiden gick dock och när det var dags för tiebreak i första set stod jag i mitten av kön.
”Unfortunately every press seat is already occupied, but we will we see after the first set if somebody leaves.”
Vem i helskotta skulle lämna Fedal redan efter första set? Det händer ju inte. Tänkte jag.
Oj så fel jag hade.
Några minuter senare: På med ett litet blått band och nu var det action.
Någon minut senare satt jag där – inne på Centercourten. Livet var fulländat.
Roger Federer VS Rafael Nadal.
Inte för att skryta, men jag har sett en hel del större matcher tidigare i mitt liv.
Semifinalen av Australian Open 2016, Djokovic VS Federer, Djokovic VS Murray i finalen samma år, Nadal – Tsitsipas tidigare i år i samma tävling. Den sistnämnda kanske nog inte riktigt platsar…
Dock hade jag aldrig bevittnat ett tvättäkta Fedal på plats. Tills nu.
Efter några gem började dock en stress infinna sig. Vad var det här?
Servegemen gick i rask takt och det var inte många vunna poäng i returtagandet i inledningen av andras set. Förhoppningarna på ett Fedal-möte är som alltid, skyhöga, men det här var ju inte ens roligt.
Man ska egentligen inte klaga och jag är inte dum nog att inse hur priviligerad jag är med min ackreditering.
Fast ändå. Lite får man klaga.
Inledningen av andra set liknande mer en challengermatch på ett snabbare och obskyrt, gärna italienskt, inomhusunderlag.
Inte riktigt, men ni fattar vinkeln (förhoppningsvis).
Det skulle dröja till tredje set – innan kalaset drog igång på riktigt.
Makalöst spel, 25-slags dueller och en helt galen publik fick mig att känna saker jag aldrig känt förut.
Hur var det här ens möjligt? Två tennisspelare ska inte kunna slå sådär hårt till varandra – och få bollen över nät 25 gånger.
Det var helt orimligt.
Avslutningen av matchen, den ska vi inte ens prata om.
Herre. Min. Gud. Vilken tennis.
Jag nog inte minnas senaste gången jag fått rysningar av titta på tennis. Det har nog aldrig hänt, vid närmare eftertanke.
Men. Fedal. Den gav mig rysningar och det kommer jag nog aldrig glömma.
Jag kommer nog heller aldrig glömma när spelarna, traditionsenligt i Wimbledon, samtidigt gick av banan i riktning mot omklädningsrummen, bärandes på sina mäktiga väskor, samtidigt som de tackades av den så mäktiga publiken.
Tårarna var nära.
Detta kommer jag bära med mig hela livet.
Tack för showen – Roger Federer och Rafael Nadal!
