Fanny Östlund, rankad 468 i världen på WTA, pressade andraseedade och 93-rankade Anna Kalinskaya i Båstad tidigare under veckan.
Ett par dagar efter den fina insatsen i Swedish Open ringde vi upp Fanny för att få svar på ett antal frågor – mycket nöje!
Berätta Fanny, hur ser du inledningsvis på din insats mot Anna?
– Hon fick en bra ledning i början och ledde med 4-0, 40-0 i första set. Trots underläget kändes bra, slagen kändes bra, jag missade inte alltför mycket men hon fick bollarna i rätt höjd och hon var bättre på mig i det spelet att dunka på. Hon fick styra för mycket i början och jag hamnade rätt fort i underläge.
– Efter första set försökte jag variera, rycka lite för att få bort hennes rytm och vara etta på bollen och spela lite som jag ville. Det blev en helt annan matchbild och jag började styra mer och hon hamnade i underläge. Hon visste inte vad hon skulle göra med mina slicar och stoppbollar, samt när jag lyfte lite mer och tempoväxlade. Tredje set tog vi båda fram det bästa och det stod och vägde där. Vi höll servarna fram till 4-4 innan jag blev breakad. Det gemet blev nyckeln till att hon vann skulle jag säga.
Kände du någon specifik skillnad mellan er två i spelet?
– Hon är mer rutinerad och har varit på den här nivån mycket längre. I spelet är hon mer tempostark. Säg att jag t.e.x hade spelat lägre över nät och slagit på, ja då hade jag inte haft en chans men när jag varierade och slicade blev hon stressad. Det blev skillnaden skulle jag säga, att den som fick spelet på sina villkor var också den som fick med sig poängen.
Kändes det ovant att spela inför den svenska publiken med en stor centercourt, allt som ingår i det eller kom du in i det rätt fort?
– Det är lite ovant men jag hade superkul på banan. Man fick så mycket hjälp från publiken med allt stöd. Det kändes ändå rätt bra med allt, det var inget hinder alls.
Är det något du känner att du behöver förbättra för att på sikt spela dessa tävlingar utan wildcard?
– Jag tror att det mer handlar om att hålla den nivån som jag visade mot Anna, höja min lägstanivå så att såna här prestationer kommer oftare. Det måste hända oftare.
Kunde du njuta ute på banan?
– Jag njöt otroligt mycket. Det var superkul, bara att få den här möjligheten var stort i sig och jag kände mig avslappnad matchen igenom.
Berätta om din vardag mellan tävlingar, jag har hört att du jobbar non-stop mellan tävlingar för att ha råd att åka ut på touren?
Vart har du hört det ifrån? Haha.
Vi har våra källor… Berätta!
– Nej, men det är en jäkla massa jobb alltså. Mestadels under vardagarna är det jobb som gäller. Det är lite allt möjligt som händer på USIF, allt från att vara receptionist till att coacha lite på tennisgymnasiet, tävlingsjuniorerna i klubben, administrativt, marknadsföring, lite städ på det också. Allt i allo skulle jag säga men mest i receptionen och administrativt.
Du gör det för att ha råd att åka ute och tävla med andra ord?
– Precis, det skulle vara helt omöjligt annars. Inkomsterna är inte så höga på min nivå direkt. Utöver mitt jobb så pluggar jag också. Ekonomprogrammet, men vi får se om jag ska ta en paus eller inte. Det börjar bli lite mycket nu…
Det förstår vi. Hur länge känner du att du behöver göra detta för att fortsätta tävla framöver?
– Jag ser inget slut framöver, absolut inte. Det är tennisen som är min högsta prioritet och då kommer jag göra det som krävs för att komma dit. Målet är att klättra uppåt på rankingen och då behöver jag inte jobba och plugga heltid för att kunna spela tennis.
Berätta om din spelstil och ditt varierande spel. Det är mycket touch, mycket slice, en hel del stoppbollar. Vad har du gjort under dina juniorår för att ha den spelstilen du har idag?
– Sedan jag var liten har jag spelat mycket stoppbollar, drivevolleys, kort kross. Jag hade en väldigt duktig tränare (Per Englund) när jag var yngre som lärde mig grunderna och det var inte mer att än att han visade mig alla slag som fanns, och det var upp till mig se om jag kunde använda mig av det.
– ”Vet du vad det här är? Det kallas för drive volley”. Då skulle jag slå en forehand fast på volley.
– Jaha, vi provar några på träning. Efter det blev det att testa i match. Jag fick mycket hjälp med att bli introducerad och få se slicen, stoppbollarna i tidig ålder. När jag tävlade runt 7-8 årsåldern var det mycket stoppbollar, haha.
Tror du att fler juniorer kanske behöver få in det här i sin träning i Sverige idag?
– Jag har inte riktigt sett hur de yngsta ute i klubbarna i Sverige tränar idag eftersom jag tränade in det här när jag var väldigt liten. Hade någon sagt åt mig att spela tre forehandkross i rad i den åldern hade jag inte klarat av det utan det hade istället kommit ett trombförsök, en kort kross, en hög och sen en flack. Det beror lite på. Har man grunden, det här vanliga, backhand, forehand, serve och retur och har en viss nivå, då tycker jag absolut att man ska lägga in mycket variation för att kunna det och kunna hantera det på match när ens motståndare gör det.
– Grunden måste dock finnas där så det inte bara ser coolt och roligt ut utan att man kan sätta tre forehandkross i rad. Det är en tunn linje där. Generellt tycker jag absolut det är viktigt då man kan komma långt med det och störa spelare med det, både i yngre och äldre åldrar.
Vad säger du om nivån just nu i svensk damtennis generellt?
– Jag tycker att den höjs hela tiden, både i Sverige och internationellt. Jämför man med när jag var yngre och spelade 10K-tävlingar, 15-16 år gammal, då var det inte alls samma nivå som det var nu. Då kunde man kvala in, vinna någon match och få en ranking, även fast man var väldigt ung. Det har blivit tuffare och det kommer upp många bra juniorer i Sverige, det ser man inte minst i våra sommar och vintertourer. Många spelare födda 2005, 2006, 2007. Jag såg att någon ännu yngre, 12-13 år gammal, vann någon match i en huvudtävling. Det kommer absolut fler och fler. Många försöker och tävlar mycket. Det är på rätt väg känns det som.
Känner du att ni svenska spelare stöttar varandra eller kan det bli bättre på den fronten?
– Jag tycker det är okej, visst, det är klart att det kan alltid bli bättre men det är också svårt. Det är inte supermånga svenskar som reser ute på touren heller och oftast är man ute själv. Det är några gånger per år man känner liksom att: ”Wow, det är några svenskar här i samma tävling. Gud vad kul”. Då är det alltid bra stämning men det är inte ofta man ser varandra. Det är olika nivåer också, Rebecca spelar på en nivå, Cornelia är där, Mirjam på en nivå och efter det kommer jag och flera andra underifrån. Det är helt okej, det är som det är, att man just inte ser varandra jättemycket ute på tävlingar.
