Thomas Enqvist tog tre Stockholm Open-titlar i sin karriär och tycktes alltid leverera på topp i Kungliga Tennishallen. Hur bar han sig egentligen åt undrar vi?
***
Året är 1995 i Stockholm Open. I kvartsfinal möter du Stefan Edberg och det matchen var ert första möte på ATP-touren. Du vann i två raka set, 6-3, 7-5. Vad har du för minnen från segern mot Stefan?
– Tittar man tillbaka på 1995 var det mitt riktiga och första genombrottsår på touren då jag vann fem ATP-tävlingar och Stockholm Open blev då min femte. Jag var i bra form inför matchen mot Edberg som var och är en levande legendar. Man hade sett honom fira stora triumfer ute på touren och för Sverige i Davis Cup så självklart var det en jättestor match för mig. Jag minns den så väl och fick ett sånt lyft av att vinna den och det kändes verkligen som att semifinalen och finalen bara flöt på efter det.
Du vann din första Stockholm Open-titel och din första ATP-titel på svensk mark samma år. Finalsiffrorna skrevs till 7-5, 6-4 mot fransmannen Arnaud Boetsch. Hur stort var det att vinna titeln i Stockholm Open?
– Det var en klassisk pojkdröm som gick i uppfyllelse om man ska vara ärlig! Jag är uppväxt i Stockholm och kommer ihåg när jag gick till tävlingen i mina yngre år med min bror. Det var alltid en dröm att spela i Stockholm Open och min första titel där 1995 var en av de mest speciella i min karriär, helt klart.
Du försvarar titeln i Stockholm Open följande år. 7-5, 6-4, 7-6 mot Todd Martin. Hur skiljer den här titeln sig mot året innan, om den nu gör det?
– Det kändes som den första var lite mer speciell. Min andra titel är jag såklart nöjd med och Stockholm Open-veckan var alltid en vecka man prioriterade. En tävling man alltid ville göra bäst ifrån sig och det medförde en extra press att försvara titeln men att också göra det kändes riktigt skönt. Jag vann Masters 1000-tävlingen veckan innan i Paris och kom till Stockholm med det högt självförtroende.
1999 tar du din tredje titel i Stockholm Open och du gör det efter att ha besegrat tre svenskar under veckan. Andreas Vinciguerra, Magnus Norman och Magnus Gustafsson. Hur speciellt var det?
– Det var speciellt och det säger lite om hur svensk tennis såg ut på den tiden. Man var så van att spela mot svenskar och oavsett vilken tävling man spelade hade man alltid polare på plats. Det var inte direkt ovant att spela mot en svensk på den här tiden.
Var ni alla vänner på den här tiden?
– Vi var en stor grupp svenska spelare som tävlade och tränade mycket tillsammans på touren. Jag var kompis med alla och det var en styrka att vi var så tighta. Jag menar, vi var ute och åt på restaurang med jämna mellanrum och hade bord med 10-12 spelare där alla var svenskar. Träning på dagen och middag på kvällen. Det hjälpte verkligen till!
I finalen besegrade du Magnus Gustafsson med 6-3, 6-4, 6-2 mot Magnus Gustafsson. Hur var stämningen i Kungliga?
– Jag hade en väldigt stor respekt för Magnus Gustafsson som var en otroligt duktig spelare och en riktig fighter. Du bara visste att du behövde spela din bästa tennis för att slå honom. Jag hade ett par vinster mot ”Gusten” och visste att min tennis passade mot Gustens spelstil.
2001 möter du Marcelo Rios i kvartsfinal i Kungliga Tennishallen. Sett till atmosfär och stämning finns det ingen match på svensk mark de senaste 20 åren som slår detta enligt folk man pratat med. Håller du med?
– Absolut, även fast det inte var en final och om man enbart tittar på stämningen och atmosfären i Kungliga Tennishallen så ja, det var helt magiskt. Davis Cup-stämning rakt av. Chilenarna var många på läktaren och det verkligen gungade inne i Kungliga. Tar man den här matchen och min vinst mot Stefan Edberg så är det två av de starkaste minnen jag har från Stockholm, helt klart!
Du höjde dig verkligen när det var spel på hemmaplan och med all extra press som följde. Hur gjorde du för att hantera pressen och förväntningarna?
– Det var en extra press att spela i Stockholm men man hade också år när man inte spelade bra heller. Jag vann inte varje år tyvärr. Det var matcher som man inte presterade bra i precis utav den anledningen att det var extra förväntningar och inte bara från folk utifrån utan kanske mest från mig själv, man ville verkligen prestera på hemmaplan. När jag väl kom in i det kände jag att det kom efter att jag haft mina bästa år och spelat stora matcher i Davis Cup, Grand Slams osv. Man blir van vid att hantera den typ av press som ställs på dig och när du kände att du kunde vara trygg i situationen och hade självförtroende, ja, då blev det också enklare att hantera förväntningarna på hemmaplan. Men extra press var det, definitivt.
Hur var det under de här åren under din storhetsperiod när du strosade runt på gatorna i Stockholm. Hur många autografskrivningar blev det?
– Lite grann, det var ingen hysteri direkt, det skulle jag inte vilja säga men det är klart att under Stockholm Open-veckan så var det många som kände igen mig när man strosade runt på gatorna i huvudstaden. Generellt sätt var det alltid kul under den veckan, vi var många svenskar framme i tävlingen och det blev alltid ett lyft för svensk tennis.
Du är numera Tournament Director i Stockholm Open. Hur ser processen ut när man ska signa en spelare och vilket tillvägagångssätt dominerar mest mellan zoom-möten, riktiga möten samt WhatsApp-meddelanden?
– Man får hålla kontakten med dem kontinuerligt. De allra största spelarna lägger sitt schema relativt tidigt, samtidigt som det kan bli ändringar i kalendern vilket det också har blivit. Kontakt med så många spelare som möjligt är viktigt och när det dyker upp en chans hoppas man att man kan få till det. Vi har presenterat våra argument, Stockholm har ett bra rykte som tävling och vi har fått positiv respons från spelarna som gillar Stockholm. Man känner att när man pratar Stockholm Open med spelarna så är alla väldigt positivt inställda.
Är din Whatsapp i detta nu överfull med meddelanden från diverse spelare, coacher, agenter?
– Jo men det går i vågor, det är mycket men det är också superkul. Stockholm Open ligger mig varmt om hjärtat för mig. Det är alltid kul att vara involverad i tennisen och jobbet i sig är roligt. Det är inget som jag tycker är jobbigt.
