Jonathan Mridha om sitt första Stockholm Open-minne, skolk, Thomas Johansson, Andre Agassi och Roger Federers uppvärmning på gymmet i Kungliga. Minnena i Stockholm Open är många genom åren för DC-spelaren Jonathan Mridha.
***
Jonathan – Berätta om ditt första Stockholm Open-minne!
– Jag var i Kungliga Tennishallen för första gången när jag var runt 8 eller 9 år gammal. Jag åkte med min klubb från Strängnäs och då kollade vi kvalet under en dag. Det måste varit någon gång runt 2003, 2003. Mitt första riktiga minne är dock från Thomas Johanssons final mot Andre Agassi. Just den matchen såg jag hemma och på något sätt hade jag spelat in allt på en sådan här klassisk VHS-kassett. Den finalen har man nog sett cirka 20 gånger som yngre. Jag såg den på repeat!
Hur många detaljer minns du då från matchen undrar man då?
– En hel del detaljer, absolut. Nicklas Kulti kommenterade matchen och sa att Agassi slog hårt och mycket kross. Jag kommer också ihåg den klassiska raka forehanden av ”Tompa” varav Agassi vände sig om och sa: ”Fuck you”.
Oj!
– Det kommer jag ihåg ja. Många minnen har man. När jag var yngre fram till 14-15 årsåldern drog jag alltid tidigt från skolan vid lunchtid in mot Kungliga.
Du skolkade med andra ord?
– Ja. Jag åkte kommunalt in till tävlingen och jag hade fått biljetter från SALK som jag fick under bordet av P-O Lindquist. Det blev en hel del tid på träningsbanorna innan matcherna på sidobanorna. James Blake och Juan Ignacio Chela såg man bland annat. Det var helt magiskt. Man hängde där hela dagarna och kollade. Roliga minnen! Min pappa hängde med oftast då också och han var såklart medveten om att jag skolkade. Han tyckte dock det var viktigt att jag skulle kolla på tennis.
Du fick ingen utskällning av farsan alltså?
– Nej och vi sa inget till mamma heller…
Var du på plats när Federer var på besök 2010?
– Absolut. Jag såg alla matcher och minns Swedish House Mafias introlåt, One. Det var rätt tungt när Roger kom in på centercourten mot Taylor Dent till låten. Jag minns också att jag precis innan matchstart smög jag ner på gymmet i Kungliga och ville se Roger värma upp och ja, jag minns det så väl. Han kommer in i gymmet, coachen kommer in med Rogers väskor, Roger lägger sig på bänken, sätter på sig pannbandet och får två tre-kiloshantlar av sin fystränare. Roger tänjer lite på bröstmusklerna i några sekunder innan han släpper vikterna, ställer sig upp igen, sträcker på armarna, tar upp sina väskor och går rakt in på centercourten. Då tänkte jag att exakt sådär skulle jag också göra inför mina matcher.
Hur har det gått?
– Jag har aldrig rört ett hopprep sedan dess.
2012 gör du din debut i tävlingen i kvalet. Var det speciellt att spela kvalet efter allt du gjort? Skolkat, tittat på träningar, följt tävlingarna genom åren…
– Var det min första gång?
Ja, du slog Elliot Carnello i den första kvalomgången innan det blev torsk mot fransmannen Maxime Teixeira.
– Juste, det var kul. Allt var annorlunda på den tiden med kvalen med 32-lottningar och det var ofta ledigt i kvalen. Tävlingen ringde mig kvällen innan. ”Du får komma och signa eftersom det är tomt i kvalet!”, fick jag höra. Kul var det!
2014 mötte du Jacob Adaktusson i kvalet.
– Torsk i tre set.
Exakt.
– Jag minns att jag spelade i den där bubblan, bana 2 heter den som egentligen är bana 13 eller 14 i Kungliga. Jag vill minnas att det var en helt okej match och jag vann andra set med 7-5 eller 7-6, innan jag förlorade i tredje. Jacob var bra.
2015 var senaste gången du spelade i Stockholm Open. Du mötte italienaren Federico Gaio. Hur kommer det sig att det är numera sex år sedan du spelade tävlingen senast?
– Jag har inte haft en tillräckligt bra ranking för att spela tävlingen och jag har inte heller inte fått något wildcard. Det har blivit ett förkval, förra året ställdes det in, året innan det var jag skadat i knät, året innan det tror jag att jag spelade men att jag gav upp för att jag blev skadad. Och året dessförinnan tror jag inte ens att förkvalet existerade utan man gav istället ut wildcards från klubbarna och då spelade jag varken för SALK eller KLTK. Vilket jag gjorde just 2015 när jag representerade KLTK och fick ett wildcard.
Sidobana mot Gaio?
– Alltid bana 2. Ingen vill se mig spela! Så långt bort från publiken man kan komma.
Trappan ner?
– Exakt.
Berätta om din nya tävlingsplanering. Du siktar in på att komma in i fler Challengerkval. Vilka utmaningar ligger i det?
– Planeringen kan vara lite tuff för man vet inte vart man kan komma in med min ranking, det är det svåraste. Det är osäkert på vart man kan åka. Jag spelade en 25K-tävling senast i Lima, Peru och innan det spelade jag fyra Challengers. Där har mitt fokus legat men det är inte helt lätt att planera heller med min ranking.
Du har som du nämner alldeles nyligen varit iväg och rest i Peru och Chile. Har det varit som du har tänkt dig med allt utanför banan och dylikt?
– Det började med att jag spelade i Murcia, Spanien och flög från Murcia till Chile, Santiago. Jag spelade en tävling där och veckan efter såg listan tuff ut eftersom det gick två tävlingar i rad i Santiago. Jag låg 7 platser utanför i kvalet och hade inte fått så många matcher i Challengers, förvisso vunnit förstarundor i varje kval men det hade ändå blivit lite för få matcher. Jag valde då istället att spela Lima i 25K men gick in samtidigt in i Santiago. Listna droppade rätt rejält efter ”Withdrawal Deadline” men det kunde jag inte vetat. Det slutade med att jag vann ett par matcher i Lima 25-K, gick till semifinalen och missade istället Challengerkvalet till Bogota i Colombia. Summa summarum – det är svårt att mixa Challengers med Futures!
Tillbaka till hur livet utanför banan var i Sydamerika. Jag känner att du viker av från ämnet här…
– Jo, men absolut. Just Santiago och Peru är huvudstäder och då kanske man inte känner alltför stor skillnad. Folk är lite mer framåt, lite mer offensiva, framförallt i Chile.
De hälsar inte eller vad?
– Nja..
Temperamentet? –
Ja, exakt. I Sverige säger man inte alltid vad man tycker men i Chile skriker de istället på en och håller inte tillbaka direkt. ”Vad är det du inte fattar?” Typ så. Och pratar spanska hur snabbt som helst. Oavsett om man förstår språket eller inte.
Berätta gärna mer!
– Okej men jag kan ge ett exempel. Följande berättelse hände typ varje dag i Chile. Jag var på banan och slog lite. På banan bredvid var det en tränare som skulle ha en privatlektion. Han skulle vattna banan och slangen bara läcker. Det sprutar vatten överallt mellan banorna och det når bänken där jag hade min väska. Allt är öppet och min mobil, mina racket, kläder, ja, allt blir blött. Jag springer till väskan, påtalar för tränaren att det visst är en pool vid min bänk. Ingen reaktion. Jag säger till tränaren igen. ”Vad håller du på med, du kan väl se dig för?”. Han reagerar och går mot mig på ett hotfullt sätt. ”Jag hörde dig, men vad vill du att jag ska göra?”. Jag säger till tränaren att han visst kan be om ursäkt och att han kan se sig för, lite så. Hemma i Sverige hade man bett om ursäkt men i Chile var det lite tvärtom. Märkligt.
Vad gjorde tränaren tills slut?
– Ingenting. Han gick iväg bara.
Vi tackar Mridha för pratstunden och önskar honom ett stort lycka till i helgens Stockholm Open-kval!
