Ortisei må vara en av många Challengerturneringar som passerar de flesta tennisfans obemärkt förbi och är ur ett publikmässigt perspektiv inte särskilt intressant.
Turneringen spelas under tröttsam period på året och spelarna som deltar heter inte mer än Pierre-Hugues Herbert, Marton Fucsovics och Marius Copil. Men turneringen betyder mycket mer för undertecknad än vad man skulle kunna tro…
Googlar man på orden ”tröttsam” och ”Challengerturneringar” kan det hända att obskyra planscher från diverse tävlingar i Rumänien, Kazakhstan och Ryssland från tennisens bakgård förstör ens tillvaro för en aning och tar upp all möjlig skärmyta. Inte riktigt men nästan. Dock inte Ortisei.
En snabb googling igen på Ortisei och vykortskänslan uppenbarar sig direkt.
Hit vallfärdar spelarna för att spela tennis i ett pittoreskt landskap mest känt för sina bedårande skidorter och samtidigt avnjuta en kultur av både italiensk och österrikisk klang. I en tennishall nånstans belägen i Bolzano, som i sin tur är den största staden i Italiens nordligaste provins Sydtyrolen, slår man på den gula bollen drygt 1200 meter över havet en gång per år i Challengersammanhang. Här är den nuvarande 85-rankade italienaren Andreas Seppi mer eller mindre en gud. Uppvuxen i Bolzano och tvåfaldig mästare i Ortisei Challenger. Sydtyrolens Roger Federer.
Bolzano är, för att citera resemagasinet Vagabond en ”utsökt mix av italiensk elegans och österrikisk gemyt”. I provinsen kan du ta del av en historia som sträcker sig före romartiden samt en gång per år titta närmare på när den franska jätten Albano Olivetti servar i över 230 km/h. Härliga kontraster.
Nog om provinserna, landskapet och historian. Underlaget ska vi snöa in oss på. Mattan är ishockey-liknande snabb och den höga höjden gör att bollen färdas snabbare samt flyger mer än vanligt trots att turneringen spelas inomhus. Servegenombrott är ytterst sällsynta så länge spelarna på varsin sida nät innehar en klart duglig serve.
Det är lätt att förälska sig i turneringen, trots att man i själva verket befinner sig tusentals mil från spelplatsen ifråga. Eller det kanske det inte är. Men det var just det som hände undertecknad ett par år tillbaka i tiden, nämligen 2012. Total förälskelse.
En helt vanlig öppningsrunda väntade då mellan en tämligen okänd fransman vid namn Pierre-Hugues Herbert och provinsens legend, Andreas Seppi. Herbert framme vid nät i princip varje poäng och Seppi cementerad vid baslinjen. Två helt olika spelstilar där varje boll hade sitt egna lilla liv. Och det framför ett par tappra, vad jag förmodar, lokalinvånare som klappade en aning högre samtidigt som Seppi knöt näven efter en vunnen poäng. Ett set som jag vill minnas gick till ett tiebreak där italienaren gick segrandes och efter det var jag helt fast. Ortisei och tennisen hade vunnit över mig. Innan dess var det fotboll för hela slanten. Efter det – en sund tennisfanatiker som min gode vän Valentin brukar säga med jämna mellanrum.
Hur kommer det sig att jag halkade in på en egentligen helt oviktig match i en Challengerturnering mitt i allt? Och hur kommer det sig att jag blev fullkomligt förälskad i något som andra tycker är helt bisarrt och enformigt? Bra fråga. Det kommer vi nog aldrig får svar på. Men en sak vet jag. Seppi, Herbert och framförallt Ortisei Challenger – jag har er att tacka för mycket i mitt liv!
(Ortisei Challenger spelas denna vecka och går att livestreama via Livestream.com/ATP. Johan Brunström är Sveriges enda representant i turneringen)
