I veckans Challengerkollen tittar vi extra på Paolo Lorenzi efter hans turneringsvinst i Sopot, Polen. Efter ett skakigt år verkar veteranen ha hittat formen igen.
Paolo Lorenzi har haft ett jobbigt 2018. När året började var veteranen topp 50, men med ett matchfacit på 5-14 på huvudtouren under säsongen har rankingen sakta dalat. När Challengerturneringen i Sopot – även kallat ”Polens Båstad” – började förra veckan var han rankad utanför topp 100.
Man skulle kunna säga att italienaren är ”en fattig mans David Ferrer”. Förvisso finns där spelmässiga skillnader, men de båda lever mycket på sin fysik, sin förmåga att få motståndaren att behöva slå en boll till, och har gruset som sitt absolut bästa underlag. Därtill är de båda på karriärens höst och det skulle nog inte förvåna någon om de båda spelar sitt sista år på touren.
Lorenzi är ett år äldre än Ferrer, men kanske skulle det vara lite mindre förvånande – ändå – om han trots allt valde att fortsätta även bortom denna säsong. Det är i runda slängar ett halvt sekel sen Ferrer var senast utanför topp 50, men Lorenzi är van att vara nere utanför topp 100 och spela Challengers. Det är liksom där han har tillbringat större delen av sin karriär. De senaste 2-3 årens framgångar har varit ett undantag, inte regel. Ferrer börjar kännas trött på mer eller mindre allt, men i Lorenzi anar i alla fall jag fortfarande en glöd.
Om glöden inte har funnits tidigare under året lär han i alla fall ha upptäckt den nu efter turneringen i ”Polens Båstad”, som han gick och vann. Fram till finalen hann 37-åringen med att servera hela tre bagels till sina motståndare – en vardera till Nicola Kuhn, Jan Choinski och Zdenek Kolar. Förvisso tappade han första set i kvarten mot Oscar Otte, men även där var han aldrig illa ute.
Finalen, däremot, skulle visa sig bli en rejäl batalj. På andra sidan nätet stod en annan rutinerad grusräv i Daniel Gimeno-Traver som inte skulle ge sig enkelt. Den genomsnittliga bollduellen tog ungefär ett och ett halvt sidbyte i tid, och när matchen var slut stod matchklockan på 2 timmar och 59 minuter, och är således säsongens hittills längsta Challengerfinal.
I och med denna titel är Lorenzi den tredje spelaren någonsin att vinna 20 Challengertitlar eller fler, bakom Yen-Hsun Lu (29) och Dudi Sela (22). Tillbaka topp 100, på plats 97, lär italienaren dock förmodligen hoppas kunna spela tennis på huvudtouren snart igen.
Finalresultat: [2]Paolo Lorenzi 7-6(2), 6-7(5), 6-3 Daniel Gimeno-Traver
Övrigt
– Lloyd Harris blev den första sydafrikanen att vinna en Challenger på fem år när han vann i Lexington, Kentucky. 21-åringen hade en bländande vecka där han inte förlorade ett enda set. I finalen besegrades italienaren Stefano Napolitano med 6-4, 6-3. Med en ranking nu på #161 kanske kan den sydafrikanska tennisnationen börja hoppas på i alla fall någon form av återväxt efter Kevin Anderson.
– … Paolo Lorenzi kanske har en framtid som linjedomare när han lägger racket på hyllan, för övrigt. Hans stön är stundtals ruskigt lika en domares out!.
– Övriga turneringsvinnare under veckan: Andrej Martin i Liberec där han krossade Pedro Sousa med 6-1, 6-2 i finalen; Ze Zhang i Chengdu efter att Henri Laaksonen gav upp på grund av skada vid 6-2, 2-5; Ugo Humbert i Segovia efter en finalvinst mot Antonio Menendez-Macerias (6-3, 6-4).
