Efter ett visst uppehåll är Challengerkollen tillbaka! Det firar vi med att titta till två av Challengertourens största stories på sistone, i form av en sydamerikan som fick ett synnerligen speciellt telefonsamtal och en tysk som älskar wildcards
Hugo Dellien!
Kan ni föreställa er Stefan Löfven ringa Elias Ymer eller Rebecca Peterson efter en Challengertitel? Eller att Trump skulle slå en signal till Denis Kudla, Reilly Opelka eller Bjorn Fratangelo? Inte helt rättvisa jämförelser, givetvis, men det var ändå det som hände när bolivianen Hugo Dellien vann sin första Challengertitel i mars. På det gröna gruset i Sarasota föll han ihop efter matchbollen och fick efter matchen ett samtal från den bolivianske presidenten Evo Morales som gratulerade honom. 24-åringen blev således den första bolivian att vinna en Challengertitel sen 1983 och gjorde det genom att brotta ner grusräven Facundo Bagnis i tre set i finalen.
Om det var presidentens gratulationer eller inte som sporrade honom är svårt att säga, men något var det, för det skulle inte ta slut där. Två veckor senare befann han sig framme igen i final – denna gång mot Ryan Harrisons yngre bror Christian Harrison i Savannah. I en svängig tre-settare – 6-1, 1-6, 6-4 – lyckades Dellien även denna gång ta hem trofén.
Det skulle även bli en tredje titel, för under Roland Garros första vecka var bolivianen i Italien och spelade en Challenger i norra Italien, Vicenza. Där besegrade han hemmaspelaren Matteo Donati med 6-4, 5-7, 6-4 i finalen och fortsatte sin fullständigt sagolika form och klättring på rankingen. När turneringen i Sarasota startade i början av augusti var han rankad på 231:a plats och idag är han rankad som nummer 113. Snudd på osannolikt och är helt plötsligt väldigt nära att gå direkt in i Grand Slam-turneringar.
Rudolf Molleker!
Sommaren 2017 fick en 16-årig tysk, rankad 923:a i världen, ett wildcard till 500-turneringen i Hamburg. Det är inte helt ovanligt att lokala talanger får wildcards in till sådana kval, men det som däremot är desto mer ovanligt är att de tar tillvara på dessa wildcards. I första kvalomgången besegrade han norrmannen Casper Ruud med 2-6, 6-4, 6-4 och i andra kvalomgången tog han sig även förbi ingen mindre än Leonardo Mayer även där i tre set. Helt plötsligt hade vi en 16-åring i en huvudturnering i ATP-nivå, vilket sannerligen inte tillhör vanligheterna numer. I sin första match i huvudturneringen blev den då #32-rankade Karen Khachanov för svår, men sagan var redan fullbordad ändå.
De två vinsterna mot Ruud och Mayer tog tysken upp 238 platser på rankingen och efter det tog han sin tid på Futurestouren och började sakta bygga upp sin ranking från den plattform han ändå hade skapat där. Spola fram till maj för en knapp månad sen och ännu ett wildcard – denna gång till Challengern i Heilbronn, Tyskland. Han skulle dra full nytta även denna gång. I andra rundan slog han 127-rankade Yannick Hanfmann och i nästa runda 145-rankade Alexey Vatutin. Molleker var sannerligen ute efter att visa att Hamburg inte var en engångsförteelse, för i finalen tog han sin (dittills) största seger i karriären när han slog 81-rankade Jiri Vesely med 4-6, 6-4, 7-5.
Om det är något denna nu 17-årige tysk kan är det med andra ord wildcards. Han fick nämligen ännu ett wildcard denna vecka till 250-turneringen i Stuttgart och slog idag 65-rankade Jan-Lennard Struff i första rundan. I Hamburg och Heilbronn kom framgångarna på gräs, och som bekant är Stuttgart på gräs. I nästa runda tar han sig an andraseedade, och den notoriskt ojämne, Lucas Pouille. Det ska synnerligen bli spännande att se vad Molleker kan göra där, och hur hans närmsta framtid ter sig.
