Nu är Challengersäsongen över och vi kan med glädje rapportera att Elias Ymer avslutade året på bästa möjliga sätt. Två titlar på säsongens sista tre veckor är fantastiskt bra och en alldeles utmärkt utgångspunkt inför 2019. Här recenserar vi Ymers senaste veckor, hans år i stort och möjligheter inför nästa år.
Elias Ymer har inte haft ett dåligt år. Svensken kvalade in till två Grand Slams, vann sin första Slam-match någonsin, nådde sin bästa ranking någonsin (105) och har stabilt samlat poäng under året för att kontinuerligt behålla sin plats bland de 150 bästa i världen. Det enda lilla klagomål man har kunnat ha på Ymer är att de riktiga topparna under säsongen inte har funnits där, med undantag för vinsten mot Dudi Sela i första omgången av Franska Öppna.
Efter de senaste veckorna kan man knappast klaga på det längre. För ett par veckor sen försvarade 22-åringen sin Challengertitel i Mouilleron-Le-Captif i en turnering där han fram till finalen hade publiken mot sig. Fyra hemmaspelande fransmän besegrades, och särskilt imponerande var de tajta vinsterna mot Gleb Sakharov och Constant Lestienne där han båda gångerna kom tillbaka från underläge till att vinna i tre tajta set. I finalen ställdes han precis som förra året mot Yannick Maden, som han plockade ner även denna gång. Slutsiffror: 6-3, 7-6(5). Ymers spel var alldeles för noggrant och Maden hade inte mycket att sätta emot när svensken drog upp tempot och knuffade honom allt längre bakom baslinjen.
Titeln i Frankrike följdes denna vecka upp av ännu en titel i Pune, Indien. Även denna gång hade han två tajta matcher fram till finalen – både tysken Sebastian Fanselow och kanadensaren Brayden Schnur tog Ymer till tre set men återigen var det svensken som var som bäst när det gällde. I finalen var det återigen inget snack, hemmaspelaren och 110-rankade Prajnesh Gunneswaran kunde inte rå på Ymer. Sverigeettan fullkomligt ägde baslinjen stundtals och spelade med en lysande klarhet. Det var inget snack.
Elias Ymer har nu spelat sex Challengerfinaler i sin karriär och har ännu inte tappat ett enda set. När man läser sådan statistik blir det lätt att man ställer sig frågan: är han för bra för denna nivå? Det är ändå 12 spelade set, i finaler, och inte ett enda förlorat. Svaret på frågan är dock ganska enkelt: nej, han är inte för bra för Challengernivån – hade han varit det hade han redan tagit steget upp till huvudtouren. Det handlar inte bara om att vinna finaler, det handlar ännu mer om att vinna matcherna i de tidiga rundorna som tar en till finaler. Det är ofta där det krånglar för Ymer, han har både problem med att hitta jämnheten i spelet och att vinna matcher när han inte spelar bra.
Det svenskens fenomenala finalfacit däremot säger är att potentialen definitivt att ta steget upp till huvudtouren. Det är ju dock ingen nyhet utan något vi har vetat i flera år – hittar Ymer jämnheten kommer han att snart finnas där uppe. Däremot är han bara 22 år gammal, och det är positivt att han själv pratar om att han inte har bråttom och att han vet att det kommer. Det tar längre tid att slå igenom nuförtiden, och medvetenheten att processen kan ta tid är viktig. Känslan är ju nu dock att han sällan har varit så bra placerad för att ta det steget nästa år. Han slutar året rankad på 116:e plats, vilket tveklöst är en bra position att bygga på i början av nästa år.
Övrigt:
– ATP-racet till World Tour Finals 2019 började om på nytt för ett par veckor sen, och då inga turneringar på huvudtouren har spelats är det bara resultat i Challengers och Futures som hittills räknas. Högst upp på listan? Elias Ymer med 180 poäng. Tvåa är just Prajnesh Gunneswaran, som utöver finalen i mot svenskan vann en Challenger veckan innan.
– Parallellt med Pune spelades även en Challengerturnering i Andria, Italien, som är en av få turneringar som fortfarande spelas på carpet. Turneringssegrare blev 84-rankade Ugo Humbert efter han besegrade hemmaspelaren Filippo Baldi med 6-4, 7-6(3) i finalen.
