Långläsning: Lucas Renard berättar om livet ute på touren: ”Jag njuter av varje sekund”

Svenske Lucas Renard, 24, reser runt till världens alla hörn för att plocka välbehövliga rankingpoäng i hopp om att en dag nå hans stora vision.

Konkurrensen bland spelarna är förödande och rent ekonomiskt gör han en minusaffär. Trots detta njuter Lucas av varenda sekund på touren och att få göra det han älskar – spela tennis.

Med en nuvarande ranking på 1398 i världen och en personlig högstaranking på 672 (2013) har Lucas Renard, fostrad i Mälarhöjdens IK och senaste åren hemmahörandes i SALK, fått sikta in sig på Futuretouren, den lägsta nivån på proffsnivå efter Challenger och ATP-touren.

En anhalt som inte genererar särskilt mycket pengar, speciellt då Renard får finna sig i att kvala till turneringarna och där resmålen oftast brukar heta Maui, San Francisco, Dallas och Bakersfield. Lägg till exotiska platser som Le Gosier på Guadeloupe, Chennai och Morelos. Hur har han råd är onekligen en befogad fråga då en semifinalplats i en Futureturnering i snitt ger 200 dollar.

– Jag har olika sponsorer som jag får hjälp av och det hjälper mig mycket, men det kan rinna iväg lätt rätt när man är ute och reser, helt klart, säger Renard.

Hur mycket kan det gå åt på en tävlingsvecka i USA t.ex.?

– Nu har jag för mestadels bott hos familjer i USA som har hjälpt mig i min satsning, men runt 30-40 tusen svenska kronor kan det gå åt på en vända på ett par veckor med flyg, mat, strängning och allt vad det är.

Renard inledde årets tävlingssäsong lovande och besegrade bland annat 390-rankade Daniel Elahi Galan innan han förlorade nästkommande match i kvalfinal till Dallas Challenger. Där ställdes Renard mot 456-rankade Christian Harrison, bror till 47-rankade Christian, och förlorande en mycket jämn drabbning med 7-5 i skiljeset. Renard har sedan tävlingen i Dallas (vecka 5) haft tuffare resultat och bland annat förlorat två kvalfinaler på Future-nivå. Målsättningen är trots det glasklar.

– Klättra rejält på rankingen, ha så kul jag kan och njuta av varje delmoment i min utveckling. Jag försöker lära mig att vara mera flexibel, lyssna på min kropp och sen utifrån hur jag mår bestämmer jag nya tränings och tävlingsveckor.

Vem coachar dig i nuläget när du är ute på resande fot?

– Jag tar mycket hjälp av min pappa Kurt. Vi har daglig kontakt och det känns som jag börjar mogna och börjar lära mig att lyssna på honom, ibland. Jag säger ibland då det kan vara svårt att ha en pappa som tränare och mentor då man är så känslomässigt nära varandra, men jag försöker bara bara se det positivt och försöka förstå att allt han säger är för mitt eget bästa. Yerko Muller och SPTK är alltid där för mig vilket också betyder mycket, säger Renard och fortsätter.

– När jag är på resande fot har jag lite olika personer jag tar med mig på tävlingar. Jag har förstått vikten i att ha med sig någon vän/spelare/coach som är där, hejar och kan hjälpa mig mellan matcherna med alla smådetaljer jag vill jobba med i mitt spel. När jag reser helt själv annars är det lätt att man går in i väggen mentalt, tennis är en sådan ensam sport på det sättet.

Vi träffades senast i Båstad Challenger sommaren 2016 då du vid perioden låg rankad runt 1000-strecket och du pratade bland annat om vad du kunde göra bättre för att försöka nå nya höjder. Hur har det gått sedan dess tycker du?

– Det har gått framåt, dag för dag tycker jag det blir roligare och roligare. Ibland hatar jag tennis men det är bara dem dagarna jag förlorat eller dem dagarna jag inte har några pengar på kontot. Dem dagar det går bra är tennis det roligaste jag vet och jag njuter varje sekund av ha möjligheten att få följa mina drömmar och leva fullt ut.

”Visionen är topp-100”

– Min vision är topp 100 och det är mål jag har satt utan tidsbegränsning. Jag vill uppnå min högstanivå både på och utanför banan, då kan jag sova gott.

Något specifikt i ditt spel som du känner att du kan utveckla?

– Just det offensiva spelet kan jag utveckla. Ta vara på korta bollar och utveckla min volley samt variera spelet lite mer.

Lucas har varvat spel på Futuretouren med kval till tennisens näst högstanivå på herrsidan, Challengertouren. En nivå där kontinuiteten är främst det som skiljer enligt honom själv.

– Kontinuitet i spelet, noggrannheten och ett lugn som de bästa spelarna har, det tycker jag man ser så tydligt. Kollade man på kvalet t.e.x i Båstad Challenger förra sommaren såg man att de flesta svenskarna såg lite stressade ut och så fort det gick lite dåligt kastades det rackets, häng med huvudet och gnäll. Tittade man på de utländska spelarna visade de upp en helt annan attityd och vinnarinstinkt. 

– För min del är det mest mentala med allt från planering, kost och kunna hålla en bra struktur. Jag har gjort misstaget med att vara iväg på alldeles för många tävlingar och spelat småskadad istället för att lägga upp en bra tränings och tävlingsplanering, och följa upp det i en längre period.

Du pratade om spelares inställning på banan. Du är dock känd för att vara oerhört lugn och kall på banan.

– Jag gillar det och försöker hela tiden vara positiv. Sen är det möjligt att jag skulle få ut lite ilska ibland då jag har väldigt mycket ilska inom mig, men jag försöker jobba med det och få ut det på andra sätt genom att kanske stöna mer, kämpa mer, hela tiden göra det bästa för mig själv. Jag tror inte det gynnar så mycket att kasta racket.

Under 2015 tränade du tillsammans med Pim-Pim Johansson en period. Hur var er tid tillsammans?

– Vi körde nästan ett halvår. Jag lärde jag mig otroligt mycket om kunskapen om vad som krävs, hur tufft det är. Att kunna applicera det är en annan sak och det är bara upp till mig, vilket Pim-pim var otroligt duktig på att förklara. Det känns som jag vet allting jag behöver göra, sen är det en kamp med mig för att få det att funka.

Renard har stött på en hel del kvalitativa spelare under sin tid på touren, däribland Taylor Fritz, rankad 126 i världen och ses som en av de spelarna som ska bära nationen framåt kommande år i sporten. Marcus Willis är kanske inte den mest kända på touren men engelsmannens solskenshistoria i Wimbledon 2015 saknar egentligen motstycke inom sporten. 

– Matchen mot Fritz fick jag reda på att jag skulle spela mot honom en halvtimme innan matchstart då jag var lucky loser. Jag stod och bolla in inför en dubbel och det var bara att lämna banan och dra direkt. Jag förlorade första set, kom igång i andra, vann setet och förlorade sedan med 3-6 i skiljeset. Jag visste inte vem han var då och spelade väldigt avslappnat. Han låg runt 600-700 på rankingen och var inte lika stor då.

Willis?

– Han mötte jag i två futures i London och Phuket, förlorade båda gångerna. Då var han ganska överviktig men hade väldigt bra touch och en en riktigt bra serve.

***

Lucas har sett och upplevt både det ena och det andra under sina äventyr och delar här nedan med sig av det som stått ut mest under sina år, resandes runtom i världen.

Berätta Lucas, vad är det absolut sjukaste du varit med om under alla dina år på touren?  

– En argentinsk pappa som springer in på banan och tar sin sons motståndares mobil och kastar iväg den ungefär två banors avstånd bort medans motståndaren är på toaletten. Sedan började pappan jaga den spanska motståndaren på flera banor samtidigt som flera matcher spelades. Det hela slutade med att den lokala polisen kom och eskorterade bort argentinaren och hans tokiga pappa. Pappan vägde cirka 140 kilo om jag får gissa och hann aldrig ikapp spanjoren. Spanjoren var nog inte helt oskyldig då han spottade på mig dagen innan då jag och en amerikansk kollega slog han och hans tvillingbror i dubbeln.

Sämsta hotellupplevelse?

– Var i en liten by i Indien. Betalade cirka 60 svenska kronor natten vilket var rätt billigt ändå. Men lakanen var fulla av blod och det hände att jag fick oväntat besök av lite kackerlackor med jämna mellanrum…

Sämsta turneringsupplevelse?

– En tävling i Saudiarabien. Jag vann egentligen matchen fyra gånger men på något konstigt sätt förlorade jag med 7-5 i avgörande set mot en vad jag gissar ”lokal” lirare från närområdet. Jag ledde med 5-2 i avgörande set och blev mycket felaktigt bortdömd på fyra matchbollar. 

– Efter matchen tappade jag det mentalt och racketen tackade för sig. Tävlingen vad jag vet har bara existerat just den veckan.

Sämsta bana du har lirat på?  

– Svårt att välja men kanske i Indien i Chennai på en grusbana som var gjord av koskit…