Robert Lindstedt och Tim Puetz hade hela sex matchbollar i tredje set mot åttondeseedade Kontinen/Peers i Wimbledons andra omgång.
Trots det blev det förlust efter 4-6, 6-7 (1), 7-6 (9), 6-3, 6-4 och 3 timmar, 59 minuter på matchklockan.
– Det är nog en av de tuffaste förluster jag haft på länge, säger Lindstedt till Tennisportalen.
London, Wimbledon – Det såg minst sagt ljust ut för det svensk/tyska paret i Wimbledons andra omgång på bana 16.
Lindstedt/Puetz hade tre matchbollar i tredje set vid ställningen 5-4 och 0-40 i motståndarnas serve, en matchboll vid 6-5 och fördel i motståndarnas serve samt två matchbollar vid 6-7 och 8-9 i tiebreak. Totalt: 6 matchbollar.
– Det gör riktigt ont och det är nog en av de tuffaste förluster jag haft på väldigt, väldigt länge, säger en nedstämd Robert Lindstedt till Tennisportalen.
Förlusten svider också extra mycket i och med förutsättningarna, menar Lindstedt.
– Ja, så är det givetvis. Jag menar, så som det har sett ut rankingmässigt, poängen jag tappat och det man hade att försvara. Nu kommer jag istället trilla en hel del på rankingen.
Lindstedt fortsätter.
– Det svider och är extra jobbigt när man hade chansen att plocka poäng här och spela bra.
Hur ser Robert Lindstedt på parets insats överlag mot Kontinen/Peers?
– Tim (Puetz, reds.anm) spelade fantastiskt bra. Han returnerade på ett otroligt bra sätt, vilket är konstigt med tanke på förhållandena. De servade bra och han var överallt. Han gör en fantastisk match.
– Lite felbeslut i sista servegemet måste jag säga där vi tappar hans serve. Men det är sånt som händer också. Henri (Kontinen, reds.anm) klockade in två returer helt plötsligt. Det var synd, för vi spelade bra. Dock, returnerar man som vi gjorde över fem set måste man ha lite mer flyt, speciellt vi som nykomponerat par. Marginalerna var inte med oss.
6 missade matchbollar i tredje set. Var det oundvikligt att inte tänka på det i fjärde och femte set för svensken?
– Mer i fjärde kände jag att: ”Ja, fan vilka chanser vi hade”. Vi fick kämpa mer i våra servegem än i tidigare set och i femte hade jag inga tankar alls på det. Nu i efterhand är det otroligt många tankar om det.
Kemin mellan Tim Puetz och Robert Lindstedt på banan har varit okej, enligt svensken.
– Det har varit okej, ja. Tim är en bra kille och vi är nog så olika som vi kan vara på en tennisbana, eller vår approach till tennis ska jag säga. Det i sig behöver inte vara en nackdel.
– När man inte spelat jättemycket med varandra blir det lite frågetecken, speciellt när man inte riktigt förstår varandra. Vi hade ett snack senast i Antalya och kemin var mycket bättre nu.
Härnäst väntar spel i mixed för Robert Lindstedt. Hans partner? Den tidigare Franska Öppna-mästarinnan, Jelena Ostapenko.
– Heja heja! Skämt åsido, hon hade frågat mig några gånger innan och nu skrev jag upp mig på ”looking-listan” och så textade hon mig dagen efter. Nu kör vi på, hon är en jättebra tennisspelare, bra i dubbel och ska också vara duktig i mixed. Det ska bli kul. Det är svårt att känna det nu men bästa sättet att bli av med detta är bara att bryta ihop och spela igen.
Lindstedt spelar inte på gruset i Swedish Open i år utan åker vidare direkt till USA efter Wimbledon.
– De har inte hört av sig på flera år.
Är inte det konstigt?
– Det vet man inte, man kanske inte vill ha så många gubbar kvar i Båstad. De hör av sig när jag spela spela Pro-am veckan.
Lindstedt fortsätter.
– Nej då, jag hade jättegärna spelat i Båstad. Jag menar, för två år sedan var jag skadad, under fjolåret hade jag annat att göra och jag tog ett snack med min fitnesstränare nu. ”Vill du spela ett år till eller ska det här vara ditt sista år?”. Det känns bra, jag vill gärna spela vidare nästa år.
– ”Då ska du absolut inte spela på gruset”, fick jag höra då. Gräs, grus och hardcourt blir för mycket för kroppen. Då fortsätter jag på gräset i Newport och smyger över till hardcourt så det blir en smidig övergång. Då får man tyvärr hoppa över Båstad.
Hur ser Lindstedt på att spela Davis Cup på hemmaplan i september mot Israel?
– Förbundet vet var jag står där. Mer än så vill jag inte kommentera.
Till sist. Hur trivs Robert Lindstedt, numera 42 år gammal, med livet på touren? Och hur länge ser han sig själv fortsätta?
– Jag fullkomligt älskar det här livet, herregud. Man får ju mycket frågor om det där hur länge man ska hålla på och visst, jag kan förstå att frågan ställs men när man tänker efter, med så många som frågar när jag är hemma och tränar.
– ”Du kommer liksom hit till hallen, betalar flera hundra kronor för att spela tennis, medans jag får betalt för att resa jorden runt och spela tennis”.
– För mig är det en ”no-brainer. Jag älskar sporten och vill sedan gärna ge tillbaka till tennisen. För min del får gärna övergången till tränaryrket vara en smidig sådan.
