Magnus Norman minns tillbaka till en helt osannolik comeback i Kungliga Tennishallen som fick hela hallen att gunga. Hur gick det verkligen till? Och varför lyfte det aldrig riktigt i Stockholm Open för den tidigare världstvåan?
***
Varför vann du aldrig titeln i Stockholm Open eller var det helt enkelt små marginaler som avgjorde?
– Nej men mitt bästa underlag var aldrig inomhus. Det gick mediumsnabbt i Kungliga Tennishallen på den här tiden, det var svårt att spela kvällsmatcher för egen del då det gick ännu snabbare och jag fick just oftast spela på kvällarna. Det var tufft för mig personligen i Stockholm och jag förlorade mot tre duktiga spelare i semifinalerna. Todd Martin, Thomas Enquist och Thomas Johansson. Det hade varit kul att spela final i Stockholm, framförallt då finalerna spelades i bäst av fem set när jag var aktiv.
Vad har du för främsta Stockholm Open-minnen som sticker ut?
– När jag kvalade in 1992 som 16-åring och slog Peter Lundgren i kvalfinal. Som 16-åring var det en helt magisk bedrift att göra. Jag bodde på vandrarhem under kvalet och minns när jag fick en uppgradering och flytta in på hotell. Ett otroligt fint minne!
!Besökte du tävlingen som knatte?
– Absolut, det blev några besök genom åren och jag såg Boris Becker och Stefan Edberg i Globen bland annat. Becker och Edberg var stora idoler för mig och det var häftigt att få komma dit och bli inspirerad, försöka efterlikna dem litegrann och drömma om att en gång stå på samma bana. Svenska tävlingarna betyder supermycket för svensk tennis och det är kul att det fortsätter.
Skulle du säga att det ställdes orimligt höga krav på dig när du spelade i Stockholm Open?
– Nej det tyckte jag inte. Det är en del av sporten som man måste lära sig leva med. Press är något positivt och det betyder att du har gjort några bra innan och att folk förväntar sig att det ska gå bra. Jag tycker att jag ofta höjde mig i svenska tävlingar. Nu blev det aldrig en final i Stockholm men semifinal tre gånger och två titlar i Båstad är ett bra facit. Jag gillade pressen som kom utifrån när jag spelade på hemmaplan och framförallt all press jag satte på mig själv och det var alltid en självklarhet att spela de svenska tävlingarna.
2007 var du själv coach när Thomas Johansson nåde final i Stockholm Open (finalförlust mot Karlovic). Vad minns du från den veckan?
– Jag har enormt roliga minnen från Stockholm Open som coach också. ”Tompas” final hade varit pricken över i:et om han hade vunnit men det var snabbt i Kungliga Tennishallen och ganska servevänligt. Det är svårt att slå Ivo under sådana förhållanden.
2007 var ditt andra år som coach. Hur har din approach och filosofi som tränare utvecklats sedan dess?
– Oj, väldigt mycket! Jag kunde inte alls mycket då och kan inte mycket fortfarande heller, ju mer man lär sig desto mer inser man hur lite man kan egentligen och hur svårt det här är. Det finns inte bara en väg att coacha spelare utan det finns så himla många olika saker. Allt är så komplext och i slutändan är det inte upp till tränaren utan upp till hur mycket spelaren själv vill. Jag har utvecklats väldigt mycket under de här åren och jag blev glad att jag fick chansen och frågan av ”Tompa” om jag ville resa med han litegrann och ångrar inte det för en sekund. Jag trivs superbra inom idrotten och att kunna hjälpa till bakom kulisserna.
Har du någon anekdot, gärna oberättad, från dina år som spelare i Stockholm Open som du vill dela med dig av här?
– Den kanske inte är oberättad men under 2000 när jag hade mitt bästa år på touren var jag rankad 3:a, 4:a i världen och var högst rankad i tävlingen. Stockholm gick veckan innan Masters och jag var redan kvalificerad där. Ser man tillbaka var det kanske inte supersmart att ställa upp i Stockholm med tanke på att jag hade varit sjuk veckan innan men det var hemmaplan och jag ville verkligen spela för arrangören och svensk tennis. Jag ställde upp, nådde kvartsfinal och mötte Sjeng Schalken. I tredje och avgörande set vid ställningen 5-6, 40-30 till mig och egen serve slår jag ett servess och bara faller ihop efter det. Jag fick bäras ut och kunde inte ens gå. Jag fick is på mina ben i omklädningsrummet, kom tillbaka in på banan, vann tiebreaket och matchen! Det var en fredagskväll minns jag och matchen spelades sent på kvällen. Alla hade stannat kvar och hela Kungliga verkligen kokade. Ett otroligt minne på alla sätt och vis!
Vad är det för känslor som dyker upp hos dig nu när du får minnas tillbaka till din tid i Stockholm Open!
– Mycket stolthet. Det är kul att tävlingen fortfarande spelas i Kungliga Tennishallen, det är en av få tävlingar som går av i en riktig tennisklubb och spelarna uppskattar det väldigt mycket. Jag ser fram emot att glida in där, se svenskarna och några förstarundor i tävlingen. Det tillhör hösten på något sätt och Stockholm Open har varit en del av mitt liv sedan jag var 12 år gammal. Det ska bli fantastiskt att följa igen!
