Tennisportalen har träffat Mart Peterson, far tillika tränare för Sverigeettan på damsidan – Rebecca Peterson.
Det blev en intervju om Rebeccas potential på sikt, resan från Järfälla TS till WTA-touren, insatserna i Franska Öppna och Petersons förbättringspotential.
Dörren står på glänt till världens mest prestigefyllda tävling – Wimbledon.
Tävlingen där Rebecca Peterson, idag rankad 63:a i världen, gick in direkt i huvudtävlingen under fjolåret och dessutom inkasserade karriärens första seger på Wimbledon Park.
Donna Vekic blev då för mäktig för svenskan i den andra omgången, och samma scenario inträffade senast i Franska Öppna. Trots en nästintill prickfri insats från Peterson inledningsvis i Paris.
6-1 till Peterson i första set.
Vi kastar oss in i Franska Öppna direkt.
– Hon startade första set precis så som vi hade pratat om. Det kunde inte se så mycket bättre ut än vad det gjorde.
Andra och tredje set skulle bli det totalt motsatta.
– Hon släppte in Vekic i matchen och vaknade först i slutet av tredje set vid underläge 3-0. Skillnaden var liten, från det att Rebecca dominerat och Vekic inte haft en chans överhuvudtaget i första set, till det att Rebecca inte hade mycket att sätta emot efter det.
Mart tystnar för en sekund och hämtar andan. Nästan som att följande meningar smärtar att få ut.
– Jag tror jag aldrig har sett henne så knäckt som hon var då efter match. Hon var inte knäckt på att hon precis förlorade mot Vekic, det är en kvalitetsspelare vi pratar om. Mer att hon mest var besviken på sig själv.
Rebecca hade ena benet i Franska Öppnas tredje omgång och kommer, enligt Mart, ta lärdom av den enorma scenförändring som uppstod i andra och tredje set mot Vekic.
– Framförallt förstå och lära under matchens gång vad det beror på. Hur man ska göra för att vinna. Vi befinner oss på en nivå där spelarna inte förlorar matcherna, utan man måste ”ta” matcherna och vinna själv. Ta vinsterna helt enkelt.
Mart fortsätter.
– Om motståndaren nu ändrar något under match, vad gör jag då? Hon har inte sämre slag än någon annan. Inte sämre forehand, backhand eller serve.. Där är det ingen skillnad. Som sagt, känna av mycket fortare vad som händer i match och anpassa efter det.
Innan vi lämnar Franska Öppna helt flikar Mart bestämt in:
– Vi var inte nöjda. Det fanns mer att ge där!
Vi är kvar inne på samma spår när det kommer till att förändra taktik och anpassa spelet under pågående match.
On-court coaching. En het potatis bland olika tennistyckare och tränare på touren. Ett fenomen endast tillåtet på WTA-touren. Förbjudet under alla Grand Slams-tävlingar. I huvudtävlingarna.
Rebecca Peterson har vid otaliga tillfällen kallat in Mart vid olika sidbyten under året. Mart har sedermera basunerat ut taktiska råd till Rebecca på svenska som fans har kunnat ta del av mitt under brinnande livesändning. En jobbig situation för Mart?
– Inte alls. Det tycker jag inte.
Svårt?
Nej. Jag säger vad jag tänker.
Bör det vara tillåtet enligt Mart? On-court coaching?
– Jag tycker inte det är rätt egentligen. Tennisen går ut på att tänka mycket själv. Det är en del av spelet. Visst, om jag går in på banan och pratar med Rebecca har hon oftast spelat bättre efter det. Det har hjälpt, absolut. Men i grund och botten bör det inte existera. För TV-tittarna kanske det är intressant att höra, det skulle vara det då…
Om Björn Borg har garageporten, bröderna Ymer tennisbanorna i Skara och Frances Tiafoe sin pappa som var vaktmästare på en tennisklubb i USA – vad kan Rebecca Peterson skriva ner som en av framgångsfaktorerna till att hon tagit sig dit hon är idag?
Järfälla Tennissällskap.
– Det stämmer till 100 procent, svarar Mart på frågan om huruvida det stämmer att dottern sovit mellan sina egna och pappan tennispass.
På just banorna.
– Rebecca var ofta i tennishallen och när hon blev trött var det inte en massa gnäll utan hon la sig på banan bara. Hon gillade att vara där och spelade mycket med äldre juniorer i klubben. Hon levde i hallen i princip varje dag och älskade det.
När märkte du att hon skulle kunna bli en WTA-spelare på sikt?
– När hon var yngre tänkte hon inte så mycket på att bli proffs. Hon gillade bara att spela tennis. Det var det enda som gällde då.
– Det skulle isåfall vara runt 17-18-års åldern. Jag tyckte då att hon inte var sämre än någon annan i den åldern som var bland de bättre i samma årskull. Det fanns en möjlighet då ja, men det var aldrig målet från början, att bli proffs. Hon gillade bara att spela tennis som sagt.
Fanns det några krav från din sida som tränare?
– Nej, inga alls. Jag har nog aldrig haft några krav egentligen. Rebecca har alltid fått välja hur mycket hon vill träna, hur mycket hon vill göra av det och det. Hon har heller inte varit tvungen att göra någonting heller. Det gäller än idag.
– Jag kan säga vad jag tycker hon borde göra men det är i grund och botten enbart upp till henne.
Det finns ett par tränare i den kategori som Mart Peterson tillhör. En grupp som inte är i majoritet jämfört med vad normen är på touren – men inte heller alls ovanlig.
Jelena Ostapenko har mamma i sitt stall, Denis Shapovalov likaså. Stefanos Tsitsipas och Caroline Wozniacki tränas av sina respektive pappor och Mart, han tränar bekant sin dotter tillika Sverigettan Rebecca Peterson.
Vilka utmaningar ligger i det? Och svårigheter?
– Utmaningarna är många men jag skulle säga det är en otrolig fördel om vi kan kommunicera med varandra på ett bra sätt. Det är egentligen mycket vad det bottnar i.
Mart fortsätter.
– Hur ska man lyssna, vad ska man själv säga? Fördelen blir enorm om man kan göra det rätt. Men det är inte lätt varje gång.
En paremeter tennistyckare ofta tar i beaktning för att sia om eventuell rankingplacering längre fram i karriären är en spelares högstanivå.
Ofta hänvisas det till en spelares högstanivå för att sia om en eventuell rankingplacering längre fram i karriären.
Rebeccas högstanivå är erkänt väldigt hög vilket svenskan inte minst visade i Franska Öppna senast. Men vad tror Mart själv det kan bära om alla bitar faller på plats?
– Topp-20 är inte alls omöjligt. Det tycker jag inte. Rebecca har själv högt uppsatta mål för sig själv men först måste några detaljer, som i längden gör stor skillnad, falla på plats. Då kan det se ljust ut, helt klart.
– Om vi pratar spelmässigt, en normal nivå, hon behöver inte spela drömtennis, då pratar vi 20-30 platser högre än vad
hon är idag. Förutsatt att jobbet görs.
Johanna Larsson och Rebecca Peterson lyfter mer än gärna varandra i olika sammanhang medialt och att vänskapen är ömsesidig råder det inga tvivel om.
En vänskap som underlättar det kopiöst för både Rebecca och Marts vardag på touren.
– De kommer överens på ett otroligt bra sätt och det är skönt att spela samma tävlingar som Johanna. Bara att man kan äta ihop, träna ihop och prata svenska underlättar enormt. De stöttar verkligen varandra och någon tillstymmelse till avundsjuka existerar inte.
Hur viktigt är det för Mart – och för Rebecca för den delen?
– Det är viktigt. Det spelar egentligen ingen roll för mig, eller för Rebecca, om hon är nummer ett, två eller tio i Sverige. Skulle hon ligga topp-30 i världen och samtidigt vara 9:a i Sverige – helt okej! Inga problem alls.
Tillbaka till Wimbledon.
Hur går tankarna där hos Mart?
– Underlaget ska inte gynna Rebecca speciellt mycket men hon gillar att spela på gräs, vilket hennes tidigare resultat visat. Man kan också tycka att det är speciellt för i princip alla spela. Varför ska Rebecca då vara sämre?
– Grässäsongen är kort och det är bara ett fåtal som växt upp med underlaget. Engelskor bland annat.
Yanina Wickmayer, 148-rankade belgiskan väntar på måndagen i den första omgången. En eventuell seger och Rebecca Peterson har chansen att bryta ny mark i karriären.
Mart håller dock inne med eventuella titel och rankingmål för året.
– Det håller vi för oss själva.
Potentialen finns där – och kanske kan Rebecca skriva ny historia i karriären – och också ta nya steg mot Marts spådom – topp-20.
