Tennisportalen fick chansen att sitta ner med 61-rankade John Millman under senaste IF Stockholm Open och den extremt ödmjuka australiern berättade bland annat om hur tufft livet som tennisproffs kan vara, varför tennis aldrig varit så konkurrenskraftig som den är idag och vad en Davis-Cup debut skulle betyda för honom.
John berättar även för Tennisportalen hur mycket han tror på bröderna Ymer och hur skönt det är att ha så många landsmän på touren.
”Mailman” som han så kärt kallas av sina trogna fans var på sitt första besök i Sverige under senaste upplagan av IF Stockholm och efter att vi gått den traditionsenliga rutinen med anmälan hos ATP:s mediaansvariga under veckan och försökt få till en pratstund med fick vi nobben. En förfrågan skickades istället till Millmans twitterkonto med en viss skeptism. Svaret? Självklart kunde han ställa upp.
Några timmar senare befann vi oss i en trång hall i Kungliga Tennishallen mitt under en vad som skulle visa sig mycket odramatisk batalj mellan Chardy och Kokkinakis.
John, hur har dina intryck varit ifrån din första visit någonsin i ”Norra Venedig” som vårt kära Stockholm bland annat kallas?
Jag älskar det! Det är en fantastisk plats att spela på och förhållandena är perfekta. Arrangörerna ska vara väldigt stolta över sitt arbete då de fått ihop en väldigt bra turnering och Stockholm är så vackert som det kan bli. Jag var på besök i Gamla Stan tidigare under veckan och det är verkligen fint där. Ganska kallt är det här men det vägs upp av så trevliga människor och de gillar tennis vilket för mig är fantastiskt.
Ni är väldigt många australiensare på challenger och ATP-touren i skrivande stund. Hänger ni ofta med varandra och tränar tillsammans när ni är ute på touren samtidigt?
– Absolut! En av mina bästa vänner är dubbelspecialisten Chris Guccione och vi är rätt tajta. Väldigt kul att ha så många landsmän på touren och det är det som är så bra med tennisen just nu i vårt land – vi har så många alternativ både i singeln och i dubbeln. Jag räknar in dubbelspelarna då vi har så många som gör så bra ifrån sig i spelformen, John Peers, Carsten Ball, Chris (Guccione) såklart, JP-Smith för att nämna några. Det blir så mycket roligare när man alltid har någon att hänga med under turneringar och det är något jag värderar väldigt högt då vi reser runt så ofta.
– Vi är alla utspridda i Australien då landet som bekant är väldigt stort och jag tränar på en akademi i Brisbane där ATP-turneringen Brisbane Internationals spelas varje år. Vi är en fantastisk grupp som tränar där med talangfulla juniorer och erfarna tränare.
Hur länge har du varit ute på touren?
– Sedan jag slutade skolan, jag var då 18 år gammal och började på de lägre nivåerna (Futures, Challengers) men jag har haft en man vad man kallar för avbruten karriär med många skador. 2014 kom jag tillbaka igen på touren efter min axeloperation och tack vare mitt team är den i mycket bättre skick och axeln är definitivt mer hanterbar nu. Den blir hela tiden starkare och jag känner mig välsignad att vara frisk och tävla ute på touren igen och spela dessa turneringar eftersom det är det man strävar efter som spelare.
Hur ser en vanlig träningsdag ut för dig?
– Jag är förmodligen mycket smartare idag än för ett antal år sedan. Jag försöker inte slita ut mig alltför mycket idag och historiskt sett har jag förespråkat stenhårda pass framför kvalité vilket är det omvända idag. Försäsongen är rätt intensiv och då spelar jag mer tennis än vanligt. Just nu gäller det dock för mig i min karriär att hantera mig själv och lyssna på min kropp.
Vad anser du är den största skillnaden mellan Challenger och ATP-touren?
– Enligt mig finns det massvis med spelare på challengern som kan tävla på ATP-nivå. Jag skulle säga att tennis aldrig har varit så konkurrenskraftigt som tidigare och det är helt galet hur tufft det är, speciellt på just challengers. För mig handlar det mer om självförtroende och visa mig i turneringar på denna nivå (ATP) och få den övertygelse om att jag hör hemma här och det är vad jag siktar mot.
Prispengarna på tennisens lägre nivåer skiljer sig avsevärt mot ATP-nivå och det har länge varit ett känt fenomen. Bör ITF höja prispengarna för att förhindra matchfixing t.ex.?
– I en idealisk värld skulle det vara svaret. Det handlar mer om vart man ska få pengarna ifrån och jag är säker på att de som bär ansvaret kliar sig i huvudet och försöker hitta en lösning. Återigen, i en idealisk värld skulle jag vilja se fler spelare tjäna pengar, inte bara på ATP utan de som är rankade runt 200 i världen. Det är en stor skillnad i att tjäna pengar på touren och faktiskt gå plus ekonomiskt då vi spelare har så mycket utgifter, samtidigt spelar vi i en sport där konkurrensen är skyhög och målet längs vägen ska inte handla om pengarna egentligen men det är så det ligger till. Vi australier behöver resa så långt till tävlingar och bara det är en utmaning i sig. Jag vet ett flertal spelare som nästintill sliter sönder sig på future och challengertouren och det skulle vara fantastiskt att se dessa spelare ta nästa steg i karriären och börja tjäna pengar eftersom de, likt oss på ATP-nivån, jobbar så hårt.
Australien har som tennisnation en härlig bredd med ett varierat utbud av spelare på tennisens alla nivåer såsom JP-Smith, Benjamin Mitchell, Jordan Thompson och James Duckworth för att nämna några. Tror du de är redo för att ta nästa steg i sin karriär och komma över hindret – i detta fall steget in på ATP-touren?
– Jag tror definitivt inte de är limiterade till att spela challengers eftersom potentialen finns där och vi har idag extremt talangfulla spelare inom landet och framtiden är således ljus för australiensisk tennis. Inte bara de spelare som slagit igenom på senare tid (Kokkinakis, Kyrgios) utan spelare som har fått lära sig den hårda vägen och tagit sin tid, likväl är det resan som räknas och inte enbart att man kommer upp som 18,19-åring och glänser direkt. Vissa behöver jobba lite extra och jag tror att du kan räkna in mig själv där då jag inte kom hit över en natt utan fick jobba för det. Jag har väldigt mycket respekt för de spelare som är där ute och tävlar och sliter ut sig själva men som inte fått resultaten med sig ännu och jag hyser inga som helst större tvivel om att vi inom några år kommer få se australiensare ta steget in på topp-100, spelare som vi kanske ännu inte känner till riktigt. Australien är en underbar plats att komma ifrån för tillfället tennismässigt då vi, som du sa, har spelare på alla möjliga nivåer och bredden är enorm. Samtidigt har vi spelare som är nära på att ta nästa steg och det är enbart positivt.
Du har varit närvarande vid två Davis-Cup samlingar tidigare och är för tillfället rankad bland de högsta i landet. Hur nära känner du att du är från att göra din debut för Australien i DC-sammanhang?
– Det skulle vara den största äran att få uppleva att representera mitt land i Davis Cup och som du sa, jag var närvarande vid två tidigare samlingar (Kazakhstan, Storbritannien) och nästa steg skulle uppenbarligen vara att bli uttagen och få spela. Jag kommer inte säga till folk att jag ska bli uttagen och förhoppningvis kommer mina prestationer vara talande och jag kommer att jobba extremt hårt för att få uppleva det. Jag tror inte det finns någon större spänning och jag ryser bara av tanken! Det var fantastiskt att få vara nära Lleyton Hewitt under samlingarna och se hur han fungerar på nära håll och som sagt, det skulle vara en otrolig ära att få representera mitt land och jag ska försöka få det möjligt genom mina prestationer.
Du var nära att slå Roger Federer under Brisbane Internationals 2015 efter att du vann första set och var ett break upp i andra. Kan du försöka beskriva för oss hur mycket det skiljer mot att möta en toppspelare gentemot en 30-rankad t.ex?
– Först och främst var jag lyckosam att kunna spela ett par riktigt bra matcher hemma i Brisbane framför familj och vänner vilket betydde oerhört mycket för mig. Att spela mot Federer, som har uppnått så mycket i sin karriär och i vår sport, det är sådant man lever för och matcher som man inte kommer att glömma bort alltför lätt. Det var fantastiskt i sig att få möta Federer och jag hade hoppats att få vinna den matchen och det är lite vad det handlar om. Man kan inte enbart vara nöjd över att stå på samma bana.
Sverige, som du säkert är medveten om, har som tennisnation inte krönt några större framgångar de senaste åren men bröderna Ymer har fört ett ljus över svensk tennis igen och börjar sakta men säkert slå sig in på touren. Hur mycket vet du om bröderna?
– Elias känner jag sedan tidigare då vi spelat samma challengerturneringar vid ett flertal tillfällen och det är en riktigt bra kille. Mikael såg jag spela för första gången här under veckan mot Alexander Zverev. Bröderna är extremt talangfulla och vi kommer säkerligen få höra en hel del från dem i framtiden. De spelar redan nu fantastisk tennis och det ska bli mycket intressant att följa dem i sina fortsatta karriärer. Jag är ett stort fan av tennis och kollar en hel del när jag själv inte spelar och jag gillar helt enkelt när det går bra för killarna som verkligen förtjänar det. Förhoppningvis får vi se bröderna på den stora scenen inom kort!
