Home / Internationellt / Challengerkollen: Är Pospisil och Jurgen Melzer på väg tillbaka?
Vasek Pospisil. Foto: Marianne Bevis - https://flic.kr/p/oEF8v5 (CC BY-ND 2.0)

Challengerkollen: Är Pospisil och Jurgen Melzer på väg tillbaka?

Nu lanserar vi ”Challengerkollen” här på Tennisportalen där vi går igenom det som hänt under den gågna veckan på Challengertouren i form av resultat och annat som är värt att notera. Erik Jonsson rapporterar.

Då det normalt är flera turneringar varje vecka kommer jag välja ut en turnering med huvudfokus som det skrivs lite mer om. Det är troligt att det oftast kommer vara någon av de amerikanska turneringarna då jag har en förkärlek för dem, dels med de unga intressanta amerikanerna och att de ofta har en alldeles utmärkt kommentator i Mike Cation som förhöjer tittarupplevelsen.

Under den gångna veckan spelades det turneringar i San Francisco, Budapest och Launceston. Huvudfokus denna gång i Challengerkollen kommer att ligga på San Francisco.

San Francisco

När jag tittade på lottningen inför turneringen i San Francisco såg jag med skräckblandad förtjusning fram emot ett potentiellt möte i andra rundan mellan svensken Elias Ymer och den amerikanske talangen Taylor Fritz. Den rädslan visade vara helt obefogad då både Ymer och Fritz förlorade i förstarundan mot varsin kvalspelare – Ymer mot kanadensaren Brayden Schnur och amerikanen mot kinesen Ze Zhang. Zhang vann sedan i andrarundan och slog sedan även Tatsuma Ito och Henri Laaksonen av bara farten och hade tagit sig hela vägen till finalen. Hans motståndare i finalen blev den förre Wimbledon-kvartsfinalisten Vasek Pospisil, som spelade sin första final sedan 2014 (både ATP-touren och Challengertouren inräknad). Kanadensaren verkar ha hittat nytt självförtroende efter två starka vinster mot Dan Evans och Kyle Edmund i Davis Cup, och lär ha gjort sig opopulär med San Francisco-publiken under veckan då han på väg till finalen lyckades slå ut tre unga amerikaner i Reilly Opelka, Frances Tiafoe och min personliga favorit, Michael Mmoh.

Finalen blev en händelserik affär från första början – Pospisil räddade sex breakbollar, genomled nio 40-likalägen och drog på sig en varning för att han tog för lång tid på sig mellan poäng redan i första gemet. Zhang blev sedan bruten direkt i hans första servegem, men lyckades ta sig tillbaka in i setet och var den genomgående bättre spelaren och tog till slut hem det med 7-5. Pospisil lyckades komma tillbaka och vinna andra set, men i fjärde gemet i avgörande setet drog han på sig en skada och tvingades ta en längre medical time out. Han fullföljde matchen men var märkbart störd av skadan och Zhang kunde enkelt ta hem setet och matchen med slutsiffrorna 7-5, 3-6, 6-2. Stort ögonblick för den 26-åriga kinesen då han tog sin första Challengertitel efter tre tidigare finaler i just Challenger-sammanhang.

Budapest
Några avhopp och en förlust i förstarundan för andraseedade Sergiy Stakhovsky öppnade upp fältet i Budapest rejält. En som drog nytta av det här var 18-åriga norrmannen Casper Ruud, som efter vinst i öppningsrundan mot en annan tonåring, koreanen Duck Hee Lee, lyckades ta sig hela vägen till semifinal. Väl där tog det stopp mot hemmaspelaren Marton Fucsovics med hela 6-0 6-0. På Ruuds Facebook förklarade man det efter matchen med att han var yr och illamående, men ville trots det slutföra matchen. En bra turnering ändå för Ruud som nu befinner sig på sin karriärs högsta ranking, #201, och har fått ett wildcard till 500-turneringen i Rio de Janeiro nästa vecka.

I finalen mötte Fucsovics en viss Jurgen Melzer, som tog sig in i turneringen med hjälp av skyddad ranking. Den erfarna österrikaren avslutade en fin turnering med att vinna även finalen med siffrorna 7-6 (6), 6-2 och klättrade hela 57 platser på rankingen till #200.

Launceston


Dessa Challengerturneringar i Australien i efterdyningarna av Australian Open tenderar att ha lite svagare startfält än övriga Challengers, och detta år med Burnie och nu Launceston var inget undantag. I Launceston var japanen Go Soeda förstaseedad, men precis som i Burnie veckan innan åkte han ut i öppningsrundan. Den som istället drog nytta av det svaga startfältet var den 20-årige amerikanen Noah Rubin, som folk kanske bäst minns som kvalspelaren Federer slog i andra rundan i årets Australian Open. Efter just den förlusten mot Federer åkte Rubin först till Hawaii för att spela en Challenger-turnering men åkte ut i andrarundan, därefter återvände han direkt till Australien för att åka ut i förstarundan i Burnie. Schemaläggningen går väl att ifrågasätta, framförallt då flygbiljetter mellan Hawaii och Australien inte är kaffepengar för en spelare utan några stora framgångar, men det blev till slut värt det för Rubin. I finalen krossade han en annan amerikan, 23-årige Mitchell Kruger (som gjorde sin första final på Challengernivå), med hela 6-0, 6-1. Rubin är en spelare som ofta glöms bort, då det skrivs mer flitigt om andra unga amerikaner (Taylor Fritz, Frances Tiafoe, Reilly Opelka, Jared Donaldson, Stefan Kozlov), men är talangfull även han och det ska bli intressant om han kan bygga vidare på den här titeln.

Denna vecka är det två Challengerturneringar på schemat. Cherbourg, Frankrike och Tempe, USA. I Cherbourg ställer spelare som Jeremy Chardy, Ilya Marchenko, Duck Hee Lee och Julien Benneteau upp. Tempe är inte lika stjärntätt som amerikanska Challengers brukar vara då den sammanfaller med 250-turneringen i Memphis där flera amerikaner har fått wildcard, men där finns i alla fall spelare som Stefan Kozlov, Ernest Escobedo och Vasek Pospisil (om han inte drar sig ur på grund av skadan sin).

About Alex Theodoridis

Tennisfrälst stockholmare som är extra svag för Challengertouren. Har förhoppningar om en framtida journalistkarriär men tills dess får jobbet som vikarierande lärare duga. Avdankad fotbollsspelare som försöker ta steget till att bli en duglig tennisspelare.

Check Also

Jönköping Challenger planerar WC till ”världens bästa junior”

Tennisportalen har under dagarna varit i kontakt med det grekiska superlöftet Stefanos Tsitsipas som av ...

3 comments

  1. Gud vad jag ogillar uttrycket tennisens bakgård! I synnerhet när de som vill vara tennisskribenter och även spelare, tränare och förbundsfolk med flera använder begreppet.

    Dumt och onödigt! Och väldigt kastrerande för vår sport som just nu behöver varje positivt omnämnande som är möjligt på alla plattformar som finns. Vi degraderar prestationer och nivåer som inte har någonting med ”bakgård” att göra…

    Spelare i huvudtävlingen i en challenger är oftast rankade 70-250. I en sv världens största och medt globala sporter. Varför inte hylla de prestationerna? Att hävda sig bland världens 200 bästa är väl helt fantastiskt?

    Som en jämförelse blir det ju absurt med tex ishockey där en svensk i allsvenskan anses lovande och värt helsidor i kvällspressen trots att han matematiskt inte borde räknas till en av världens 1000 bästa – i en mindre sport!

    Ett hockey-VM kan ju kvalitets- och rankingmässigt vara sämre än en tennischallenger då ingen av världens 70 bästa ställer upp.

    Med samma logik kan en elitseriematch i tennis bjuda på en idrottsligt högre nivå än en dito i ishockey – men logiken funkar inte. Delvis för att vi själva baissar vår spårt med begrepp som bakgård?

    Lika mycket som ishockeyn lyckats väl med PR och att sälja in sina ligor och mästerskap har tennisen grävt sin egen grav och ATP själva gör verkligen inget bra jobb med challengers och inte heller med 250 ATP-tävlingarna.

    Dags att vi på gräsrotsnivå i alla fall tänker till. Tror det har varit helt förödande för Svenk Tennis att myten blivit att topp 100 är lika med att lyckas och inget annat duger? Vad sägs om att som 15- åring börja med att drömma om en plats i klubbens a-lag och att hoppas kunna slå seniorerna i klubben?

    • Alex Theodoridis

      Hej Mats och tack för din kommentar! ”Tennisens bakgård” var inte alls menat som något negativt, begreppet har jag använt sedan jag började skriva om Challengertouren för ett par år sedan då jag blev helt besatt av de krigare som inte fick någon uppmärksamhet, trots en skyhög ranking och hur jäkla bra de är. Just ordet ”bakgård” är mer för att beskriva om hur det egentligen ligger till, med ibland knappt ett fåtal åskådare på matcherna. Förstår dock nu hur det kan missuppfattas och jag ska se över hur jag använder termen i framtiden. Och jag hoppas du förstår att det vi försöker göra nu, med ”Challengerkollen”, är att ge den publicitet spelarna förtjänar. Absolut inte något illa menat som sagt och jag hoppas att vårt arbete här på sidan genom åren bevisar det. ATP ska dock ha credd för att de lyft challengertouren de senaste åren, med mycket publicitet via sina medier, livestreamade matcher, reportage, osv. Arrangörerna får dock dra en alltför stor last för att det ska gå ihop, tyvärr.

      • Ok, men viktigt med ord och att tennisfolk själva håller fanan högt. Isak Arvidsson är med sin 500-placering i världen i tennis en mkt båttre idrottsman än alla svenskar i elitserien i hockey. Men så tänker inte någon – inte ens han själv eller hans närmsta omgivning? Det är ett problem. Självbilden är skev och vi har mycket stt jobba med!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *