Fredrik Weibull. Foto: Martin Taipale.

Det mentala spelet i tennis är onekligen viktigt och blir mer fundamentalt att kunna hantera desto bättre spelaren blir. Vad innebär då ”det mentala spelet” mer specifikt?

Hur tränar man tanken? Tennisportalen har träffat Fredrik Weibull som arbetar inom prestationspsykologi och driver företaget ”Imagine that AB”.

Fredrik Weibull jobbar till vardags med prestationspsykologi inom idrott och näringslivet, där han hjälper individerna i fråga att prestera bättre och träna på det mentala.

– Inom idrotten föreläser jag, arbetar med lag och föreningar samt individuellt med tränare och idrottare. Arbetar bl.a. mycket inom tennisen, säger Fredrik.

Tillsammans med Mikael Wallsbeck och Anders Almgren skrev han ”Träna tanken – en bok om mentala föreställningar i idrotten”. Vad innebär det mer specifikt?

– Boken handlar om mentala föreställningar, visualisering. Hur man kan använda sig av det för att prestera så bra som möjligt. En tennisspelare kan förbereda sig inför en match genom att föreställa sig spela matchen med den taktik man har tänkt sig. Ett annat exempel är att man t.ex. innan en serve föreställer sig att man slår serven på ett specifikt sätt för att rikta fokus på det man ska göra, säger Fredrik innan han fortsätter.

– Den handlar om hur man använder sig av just den tekniken, hur man kan förbättra förmågan och använda den så bra som möjligt.

Den tidigare världssjuan Mardy Fish tvingades lägga ner karriären p.g.a sina ångestattacker och han beskrev det hela som en mental sjukdom. Tycker du att det generellt pratas för lite om den mentala biten inom tennisen?

– Inom idrotten tycker jag nog att det gör det och även inom tennisen. Den mentala biten är en väldigt stor del av spelet. Om det låser sig för världens bästa spelare kan han eller hon tappa en match mot någon betydligt sämre. 

– Fysträningen har ju fått ett uppsving och det snackas numera en hel del om det. Det är helt klart en viktig del men generellt sett vet alla inom idrotten att det mentala också är viktigt. Samtidigt kan den vara lite svårare och läskigare. Det är ofta lättare att se om tekniken brister eller om serven sitter än att konstatera att personen underpresterar p.g.a det mentala. Vad ska spelaren göra när hon har ångest eller blir väldigt nervös? Det är lätt att uppfatta det mentala som abstrakt, svårt att ta på och känna att man inte har tillräckligt med kunskap om det. Man vill heller inte göra det värre. Det kan kännas enklare att fokusera på tekniken eller köra mer fysträning. 

Svenska spelares allmänna beteende på tennisbanan har varit på tapeten i olika medier de senaste månaderna, inte minst när den dåvarande sportchefen, Johan Sjögren, sågande beteendet bland fotknölarna och menade på att de inte alls sker i samma utsträckning med utländska spelare. Fredrik Weibull har sin syn på saken.

– Visst, det snackas en hel del om det. De skriker, säger fula ord och kastar racketar. Det är inte alls bra, för tennisen eller för dem själva. Det är mycket fokus på att det inte ska tillåtas och att de måste skärpa sig.  Samtidigt måste de få verktygen för att välja ett annat beteende. Förhållningssättet ”Bli riktigt sur och skrik av dig, sedan kan du fokusera och köra på”, funkar inte. 

– Skriker du och slår iväg bollar när du är förbannad är det lätt att beteendet upprepas vid nästa motgång. Fortsätter du skrika och uttrycka din frustration varje gång blir det med tiden ännu svårare att kontrollera. Om föräldern eller tränaren kommer fram och skäller på dig och säger ”skärp dig” leder det ofta till mer ångest, dåligt samvete och senare ännu mer frustration. Att skrika eller slå sönder ett racket kan upplevas som skönt i stunden, men långsiktigt blir konsekvenserna negativa. 

Hur ska man få in det mentala mer och naturligare i tennisen?

– Genomför övningar där fokuset ligger på att arbeta med mentala. Det är även viktigt med övningar med fokus på bra kroppsspråk efter misstag och att lära sig skilja på sig själv och sina känslor. Tankar och känslor kommer och går. Det går att vara jättearg och frustrerad och samtidigt välja hur man agerar. Viktigt att träna på det både under träning och match.  

– Träna på att acceptera misstag och använda dig av bra beteenden efter dem. Man kan inte kontrollera vart bollen går, det du däremot kan göra är att förbereda dig så bra som möjligt, göra ditt bästa och lära dig av det. 

I vilka åldrar kan man börja implementera detta i träning?

– Hur tidigt som helst egentligen, dock skiljer det sig lite på hur man gör det. I unga åldrar är det mer naturligt att jag arbetar via tränare. Hur de ger feedback, vilka övningar man kan arbeta med och så vidare. Ju äldre de blir, desto lättare blir det att konkret prata om det. Beror även på mognadsgrad och intresse givetvis. Jag arbetar individuellt med spelare från 12-års åldern och uppåt och det kan gå väldigt bra. Även där får man välja hur man arbetar. Arbetar jag direkt med en spelare så jobbar jag mycket med samtal och frågor, samt hjälper dem med olika verktyg de kan använda sig av. 

Säg att jag som tränare har en elev som beter sig dåligt på banan och ständigt gör det svårt för sig själv. Vart kan jag, som tränare utan erfarenhet, börja i frågan?

– Börja med att prata med spelaren. Ställ frågor. ”vad känner du nu?”, ”jag som tränare upplever att du har vissa beteenden på banan som uppfattas som dåliga, hur tänker du?”,”berätta mer om vad som känns jobbigt”. Öppna frågor är bra så att idrottaren själv får börja fundera över situationen. Du som tränare har rätt till din uppfattning men den kan skilja sig från idrottarens upplevelse av situationen. Bra om du kan hjälpa idrottaren själv förstå att det är problematiskt. Här är tålamod bra då det är lätt att som tränare gå in för snabbt på lösningar istället för att låta idrottaren berätta om situationen. ”Hur skulle du vilja agera?”, ”var det något speciellt du gjorde när du hanterade det på ett bra sätt igår?”, ”hur kan jag hjälpa dig på bästa sätt?”. 

– Arbeta mycket med att förstärka det personen gör bra (som personen har kontroll över). Ser du att personen gör något bra och beter sig på rätt sätt, förstärk det så att han eller hon fattar att det är så man ska göra. Viktigt att spelaren känner att hen gör saker bra också, då kommer spelaren göra mer av det. 

– Som tränare vill man så mycket. Då är det lätt att ge mycket instruktioner. Ofta är det bra att tona ner instruktionerna och jobba mer med förstärkning av det som är bra och frågor. ”vad gjorde du bra där?”, ”Nämn tre saker du gjorde bra under övningen”.

– Utgå från spelaren och spelarens situation. Idrottande barn vill inte bete sig dåligt och göra det svårt för sig själva. I många fall vet de inte hur de kan ändra på sitt beteende eller så känns det för jobbigt och de kanske inte tror att de kan det.  

De flesta, om inte alla som stått på en tennisbana och spelat match kan associera sig med den klassiska ”gummiarmen”. Därav min nästa fråga: Hur hanterar man nervositet på bästa sätt?

– Nervositet kommer man inte ifrån och det är viktigt att förstå det. Bästa sättet att hantera nervositet är att ta tjuren vid hornen. Att låta den vara där. Om man försöker bli av med den, fly från den, blir problemet snarare att den växer. Det kan vara bättre att istället tänka: ”jag är lite nervös nu, svårt att spela mitt bästa men jag får acceptera det och göra det bästa av situationen”.  

– Jag tycker det är bra när dem jag arbetar med blir nervösa för då får de en möjlighet att träna på att hantera det. Om man låter den vara där, accepterar att den finns där och istället fokuserar på det man ska göra så brukar den klinga av. Om man till exempel har en lös kort boll i banan, och man känner ”shit, jag vågar inte slå till den med min forehand” och lägger en stoppboll istället. Vad händer då nästa gång man ska slå den i det läget? Jo, förmodligen uppstår samma scenario igen. Om man istället fokuserar på det man ska göra, komma rätt till bollen och dra igenom, även fast det är läskigt, kommer det troligtvis vara enklare nästa gång. Viktigt är också att acceptera resultatet av slaget (även om man missar) och berömma sig själv för att man gjorde det man skulle. Mycket med nervositet handlar om att våga vara i det och spela så bra som möjligt. Första gången du ska kvala till Stockholm Open eller Wimbledon kommer du vara nervös, bättre att träna på det direkt. Nästa gång du är nervös, tänk istället: ”vilken utmaning!”

Tokiga tennisföräldrar är knappast ett okänt begrepp, i synnerhet för klubbtränarna som får lägga ned tid till att utbilda föräldrarna istället för att göra det de ska göra – utbilda och träna eleverna. Tips till föräldrar som kanske läser just denna intervju?

– Först vill jag säga att det finns väldigt många bra idrottsföräldrar. Utan engagerade föräldrar skulle vi inte ha den idrott vi har idag i Sverige. Sen kan det alltid bli bättre. Viktigt att fundera på varför man gör vissa saker. Barnet kommer givetvis först. Man kan göra mycket mindre än vad man tror, viktigaste dock är att du är föräldern. Det bästa du kan göra är att finnas där för ditt barn, ge hen din kärlek och inte vara en extratränare. Se personen och inte bara tennisspelaren. Fråga om hur kul det var, fokusera på ansträngningen istället för resultatet. Ta ett steg tillbaka och ge barnet eget ansvar. Låt till exempel barnet gå till träningen själv om möjligt. 

Om man som förälder har ett barn som beter sig dåligt, hur ska man förhålla sig då? 

– Det är bra att skapa tydliga riktlinjer tillsammans med barnet och sedan vara konsekvent när det gäller dessa. Bra att visa att man är där om barnet vill prata. Det kan gälla andra underliggande grejer som inte handlar om tennisen. 

– Det är viktigt att tänka på sitt eget beteende. Hur gör man när de går dåligt för en själv i olika situationer? Hur uttrycker man frustration? 

– Som förälder är det bra att ha med sig att utveckling är viktigare än resultatet. Fokuserar man för mycket på resultat är risken att man tar lite genvägar, man gör inte saker som man ska göra. Fokuserar man på utvecklingen däremot och det man ska göra, fast det inte känns bra i kroppen, lär man sig mer och presterar bättre nästa år! 

– Det kan bli ganska motsägelsefullt om man som tränare eller förälder säger: ”Det viktigaste är att du har kul”, och första frågan efter match var vad resultatet blev och varför man inte presterade. Fråga istället vad barnet lärde sig idag eller vad som var roligast. Kanske kan du som förälder även prata om någonting annat med barnet, fråga om hur det var att träffa kompisarna igår eller vad hen vill göra till helgen. Visa att du älskar din dotter/son oavsett resultat. Oavsett hur det går.

Fler tips hittar ni på Imaginethat.se

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here