Många aspekter i sport och tennis i synnerhet har alltid exalterat mig så pass till den grad att jag anses som ganska onormal i jämförelse med en vanlig tennissupporter som konsumerar tennis några gånger i veckan. Bland dessa aspekter har vi den mest unika av dem alla enligt mig – comebackerna. Jag tror ni vet precis vad jag talar om! Hur många gånger har man inte sett sin favoritspelare tvingas lämna återbud till tävlingar under en period, kortare såsom längre, p.g.a skador? Vi kan nog alla relatera till detta.
Jag kan bara spekulera i hur den uppenbara förtvivlan, sorg blandat med hopp och brutna förväntningar måste kännas. Faktum är dock att från det allra mörkaste skedet kan du hitta ljuset i tunneln och komma tillbaka starkare än någonsin. Som det latinska mottot har lärt oss ”per aspera ad astra”, så är det genom svårigheterna vi når de högsta topparna; det här är berättelsen om Albano Olivetti – den comebackande jätten.
Född och uppvuxen i Haguenau, Frankrike för 24 år sedan växte den idag 203 centimeter långa fransmannen som under sin tid som junior skulle få många ögon riktade mot sig då hans stora kropp och missilliknande serve stod ut rejält bland konkurrenterna.
Moder natur gav honom en imponerande, lång, ståtlig och statyliknande kropp och Albano gör helt rätt i att utnyttja det till fullo på banan. Hans förödande vapen till serve sätter skräck i vilken motståndare som helst på touren och kan tillintetgöra den bästa av returnerare. Den franska jätten når inte alltför sällan hastigheter på 240 km/h och har slagit till med en serve i en challengerturnering i Italien som mätte hela 257 km/h.
En sådan stor kropp är inte alltid lätt att hantera och nackdelarna är många med att vara just en lång och stor tennisspelare. Högrankade jättar såsom Ivo Karlovic, Kevin Anderson och John Isner har alla visat hur mycket arbete som krävs för att förbättra slagrepertoaren, i synnerhet rörelsemomenten på banan då dagens tennis kräver så mycket i den aspekten. Albano ägnade därför en hel del tid som ung talang till att förbättra det han verkligen kunde förbättra samtidigt som han började göra sig ett namn på tennisens allra lägsta professionella nivå – futuretouren.
Många är de anekdoter som finns tillhands angående Albano Olivetti som är värda att nämna här, t.ex nära vännen och tidigare 200-rankade Romain Jouan som efter en kvalmatch i Segovia Challenger 2012 försökte beskriva Olivettis hästliknande och oförutsägbara servar på bästa sätt.
”En andraserve från honom studsade så långt in i rutan att jag var helt överrumplad av studsen. Det ska inte kunna vara möjligt!”
247-rankade britten Joe Salisbury lyckades inte heller undgå den monstruösa serven från Olivetti och han erkände efter deras möte att han mer eller mindre var chanslös vid returlinjen.
”Det var helt galet! Jag har aldrig mött en spelare som servar så kraftfullt. Jag försökte gissa mig till vart serven skulle hamna under hela matchen och jag lovar, det var det enda sättet att ens kunna få slå på ett par bollar.”
Haguenau-sonen fick sitt genombrott på touren under 2012 då han framför den franska hemmapubliken nådde en mycket respektabel kvartsfinalsplats i Marseilles 250-turnering. Olivetti kvalade in till turneringen tack vare segrar över Martin Vaisse, Josselin Ouanna och kamrat Romain Jouan. I första omgången väntade tysken Matthias Bachinger men efter ett skolboksexempel i hur serve och volley ska utföras på bästa sätt fick Olivetti chansen att mäta sina krafter mot dåvarande världstian Mardy Fish i efterföljande omgång. Olivetti spelade en nästintill perfekt match med sina mått mätt, överraskade alla inför den lyriska hemmapubliken och skrällen var ett faktum. Michael Llodra vann dock tämligen enkelt i efterföljande kvartsfinal men den matchen förminskade inte hans fantastiska vecka på något sätt och än idag har Olivetti inte kunnat åstadkomma en bättre turnering på professionell nivå. Något som tyvärr även har en hel del att göra med hans återkommande skador.
Albano Olivetti var namnet på allas läppar i tennistokiga Frankrike efter sin prestation i Marseille och sågs som den spelare som skulle ta efter den äldre generationen av toppspelare i landet. 2013 skulle bli det år då han på riktigt skulle göra sig ett namn men dröjde inte längre innan planerna spolierades totalt. En armbågsskada skulle hålla han borta från banan i flera månader och tortera honom rent psykiskt. Gediget tålamod och en tuff rehabiliteringsperiod var den bästa medicinen mot skadan och motivationen var på topp då han kom tillbaka lagom innan säsongens slutspurt. Nästa bakslag skulle därmed komma som en käftsmäll då hans öde förändrades på bara några sekunder efter en läskig bilkrock och ännu en lång rehabiliteringsperiod väntade för fransmannen. Inte alltför länge efter att han såg sig själv kliva upp på rankingen till plats 161 i världen, som kvarstår som hans bästa ranking någonsin, tvingades han till ett andra ingrepp på kort tid – en diskbråcksoperation.
Äntligen skadefri och Olivetti har siktet på att ta tillvara på sin revanschlusta som bubblat i kroppen de senaste två åren och göra ett fulldugligt 2016 rent tennismässigt. Han är idag 24 år gammal, varken för ung eller för gammal för att jaga sin dröm. Vad spelar det för roll om han startar om i turneringar som folk knappt känner till existerar på touren – vi pratar om futureturneringar i Schwieberdingen, Bressuire och Veigy-Foncenex bland annat. Det är inga turneringar tennistokig publik vallfärdar till direkt. Vem bryr sig om motståndarna heter Aliaksandr Prudnikau, Fran Zvonomir Žgombić, Maxime Tabatruong och Hubert Hurkacz som enbart kan identifieras av de mest kunniga experterna?
Första matchen i comebacken efter nästan två års frånvaro från touren blev seger mot just Prudnikau i en tysk futureturnering på filt efter siffrorna 6-3, 6-0. Olivetti har sedan dess vunnit elva matcher och förlorat sju samtidigt som mer än 300 ess har pangats in och som gett ett snitt på över 15 ess per match.
Det är en bedrift som egentligen inte säger så mycket men den comebackande jätten är äntligen tillbaka och får göra det han älskar mest – spela tennis.
Text: Fabio Valente
Original article (English)
Översatt av Alex Theodoridis