I skuggan av det stora tennisspektakel som gick under stapeln i helgen i Geneve pågick det faktiskt två 250-tävlingar på ATP-touren, även om man inte skulle kunna tro det med tanke på det fokus som tennismedia har haft de senaste dagarna. I Metz gick hemmaspelaren och veteranen Jo-Wilfried Tsonga hela vägen till titeln och har nu under 2019 bara en förlust på tre inomhusturneringar. Den enda förlusten kom i våras mot Daniil Medvedev i Rotterdam, och det är just den gängliga ryssen som denna artikel ska fokusera mer på. Världsfemman vann veckans andra 250-turnering i St Petersburg efter ha krossat 14-rankade Borna Coric i finalen, och här tittar vi närmre på 23-åringens spelstil.
Medvedev håller nämligen på att skriva om reglerna för vad en lång, nästan två meter lång, spelare ska eller kan göra. All tillgänglig logik gör gällande att en stor spelare, i synnerligen en som servar så hårt som ryssen gör, ska ligga långt fram i banan för att styra och ställa poängen och vinna på sin aggressivitet. Medvedev är en flexibel spelare, och kan spela just sån tennis, men hans utgångspunkt och det som gjort honom så framgångsrik är snarare ett bollmotande långt bak i banan och vinner poäng på att det nästan är omöjligt att slå igenom honom. När läget presenterar sig är han också duktig på att döda poängen.
Med en yvig teknik som kanske inte är den mest estetiskt tilltalande slår han bollen flackt och djupt tillräckligt många gånger, och med tillräcklig kraft, för att göra sina motståndare obekväma. Om denna taktik inte fungerar, däremot, är han absolut inte främmande för att ändra mitt under pågående match. Det såg vi i Cincinnati mot Djokovic när han i underläge helt plötsligt började satsa på andraservar och spela en riskfylld aggressiv tennis, och vi såg det även i US Open-finalen när nästan vem som helst hade gett upp mot Nadal och började även då slå hårdare och spela serve och volley. Ibland ser det nästan ut som att han har en inbyggd AI i skallen som räknar ut det bästa slaget i varje given situation.
Men det är som sagt främst hans förmåga att täcka banan som ger honom den framgång han har haft och om trötthet snart inte börjar bli en faktor (vilket det kanske borde) är det också svårt att se att det skulle ta slut. Det skulle vara orättvist att säga att världsfemman har varit mer framgångsrik än en spelare som Alexander Zverev, då tysken trots allt har vunnit tre Mastersturneringar och ATP-slutspelet, men ändå känns detta genombrott mer på riktigt än något som tysken har gjort. Det blir liksom på en annan nivå när man även presterar på Grand Slam-nivå.
En annan fascinerande aspekt med Zverev-jämförelsen är att Zverev också gärna envisas med att stå långt bak i banan och främst agera bollmotare, vilket får tyckare världen över att skrika att han måste vara mer aggressiv och spela närmre baslinjen. Skillnaden mellan Zverev och Medvedev är dock att den sistnämnda har nått sina framgångar spelandes just en sån tennis, medan när Zverev har vunnit sina titlar har han gjort det från en position längre fram i banan. Det är helt enkelt så att Medvedev är kapabel till att spela den sortens tennis på en annan nivå än Zverev och alla andra lite större spelare. Man skulle kunna säga att det är en ny sorts spelare vi får se skapas framför våra egna ögon.
En kanske bättre beskrivning av det är att det vi får se i Daniil Medvedev är helt enkelt Gilles Simon 2.0. Ge fransmannen 15 extra centimeter, mer tyngd i slagen och en bättre serve så skulle det nästan ofelbart se ut som det Medvedev gör nu. Bara den beskrivningen är skrämmande och med det i åtanke går det nästan inte att se en annan framtid än i den absoluta världstoppen för 23-åringen. Det blir oerhört spännande att följa exakt hur det ter sig, men visst är det kittlande att vi äntligen har en spelare som på riktigt ser ut att kunna utmana Big 3 även på den största scenen.
Tack för en intressant och välskriven artikel.
Tack själv!