Magnus Ennerberg om Stockholm Opens betydelse för våra juniorer

Magnus Ennerberg har om någon gjort en resa i Stockholm Open genom åren. Allt från att vara bollkalle och bärpojke till att vara livvakt, arbeta inom mediateamet till att numera coacha sina adepter i tävlingen.

***

Magnus Ennerberg! Berätta om ditt första Stockholm Open-minne!

– Det var på den tiden när Stockholm Open gick i Globen och jag tittade på tävlingen live tillsammans med min pappa. Minnena är många och fina från när man sprang runt där och såg bra tennis.

Du jobbade med pressen i Stockholm Open under ett antal år – vilka år var det exakt?

– Oj, det är en extremt bra fråga. Jag har jobbat som som funktionär tävlingen i 17 år, och startade först som bollkalle. Sedan tog jag steget vidare och blev bärpojke. Ett fint ord för att bära en massa grejer upp för trapporna i Kungliga Tennishallen då det inte fanns alltför många hissar i hallen. Vad nästa steg blev? Chef över bärpojkarna! Efter många års slit kunde jag till slut ansluta till Johan Porsborns eminenta team på mediaavdelningen. Jobbet innehöll allt från att vara med och styra upp presskonferenser, uppdatera hemsidan och ta fram statistik till journalister. Ett otroligt kul och givande arbete! 

Vi måste stanna upp vid bärpojke. Vad fick du bära mest utav?

 – På den tiden hade man matchprogram som kom varje morgon längst ner i ett källarförråd. Mängderna var helt enormna och allt skulle upp till arenan. Utöver det blev det en hel del vätska i form av vatten som skulle fyllas på lite överallt i hallen. Gudarna ska veta att det har burits på flaskor upp för trapporna inne på Kungliga!

Du är till vardags coach på KLTK Academy. Vad brukar du i regel ta med dig från Stockholm Open sett ur ett coachperspektiv?

– Först och främst är det oerhört bra och viktigt att se bra tennis live vilket är en enorm skillnad mot att se tennis spelas på TV. Senaste åren har mina spelare på KLTK haft förmånen att träna med proffsspelarna under Stockholm Open och att själv stå på banan och känna effekten på bollen och liknande saker är väldigt lärorikt. Spelarna får känna på tempot och jag som coach får se mina spelare slå mot topp-100 spelare. 

Vad skulle du säga är så speciellt med Stockholm Open och framförallt Kungliga Tennishallen?

– För mig är det en självklarhet att se fram emot ett Stockholm Open när mörkret faller och hösten närmar sig. Man är alltid nyfiken på att se vilka spelare som kommer och personligen gillar jag att se spelare som jag inte har sett tidigare. Den kategori spelare brukar jag alltid sikta in mig på. Titta på deras träningar, matcher och ta del av nya spelare som är påväg framåt. För svensk tennis är det viktigt både för spelarna som är på ATP-nivå att spela en tävling på hemmaplan som är det största man kan göra och sedan för spelarna som är påväg uppåt. Lovande juniorer som har möjligheten att få ett wildcard och för alla hundratals juniorer som kan drömma om ett proffsliv och vara på ett Stockholm Open och bara njuta. Det är fantastiskt på alla sätt och vis! 

Har du något tips till vad juniorer, som är på ett Stockholm Open, kan titta efter för att utveckla sig själva?

– Jag tycker att junioren och individen själv ska ha ett tema innan man tittar på en match live. Kanske bestämma sig för vad man ska titta efter, t.e.x att nu ska jag titta på vad spelarna har för kroppsspråk, hur spelarna ser ut mellan poängen, vilka signaler de visar efter en bra boll, hur spelarna ser ut när det är tighta lägen i matchen. Rent taktiskt, hur jobbar spelarna med serve och förstaslag, var i banan sätter de sina returer någonstans? Personligen tycker jag kroppsspråk och energi på banan är viktigt att iaakta men också vilka slagval spelarna gör. Tempot är högt, spelarna slår oerhört hårt men slagvalen är ofta enkla. Samtidigt kan våra svenska juniorer spela väldigt svårt när de sätts under press. Kontra slag rakt i banan och så fort minsta läget dyker upp går man för krysset i 250 km/h. 

Det låter lite som att du brukar ge era juniorer på KLTK läxor under Stockholm Open-veckan?

– Precis så! Klubbtränarna gör lite roliga grejer. För de yngsta spelarna har vi Stockholm Open-bingo där de får i uppgift att göra lite olika saker under veckan som att titta på matcher och ta autografer av spelare. För våra tävlingsjuniorer har vi en dag där vi samlas och vi delar ut uppgifter. Det ska svaras på frågor och liknande. Det är fantastiskt bra för våra svenska juniorer att se och studera tennis live på plats i Kungliga! 

Magnus, till sist ska vi gå ut med dina tre främsta minnen i Stockholm Open genom åren. Du får göra din egen ranking från 1-3. Berätta – vad börjar du med?

– Oj! Kul! Vi börjar med med Marcelo Rios final mot Paradorn Srichaphan 2002. Det var ett fruktansvärt tryck på läktaren och ett gäng chilenare som verkligen drog på för full hals. Jag jobbade som funktionär ska tilläggas. Fans med områdesbiljetter hade tagit plats vid trapporna och det fick man såklart inte göra p.g.a brandrisk. Jag vill återigen betona att det var ett fruktansvärt tryck under matchen. Helt smockat med folk. Jag och en kollega fick i uppgift att säga till alla som sitter i trapporna att ta plats högre upp på läktaren där folk med områdesbiljetter stod upp och tittade. Problemet var bara att så fort man hade jobbat bort alla vid en specifik trappa så fylldes trappan bredvid med fans som visst skulle sätta sig ned. Under hela finalen mellan Rios och Schrichaphan fick alltså jag och min kollega springa upp och ner för olika trappor. Det var en svettig final och det inte bara för spelarna! 

– Tvåa på min lista är något jag minns väldigt starkt. Det är återigen ett fruktansvärt tryck inne i Kungliga Tennishallen som det i regel brukade vara när svenskar var inblandade. Magnus Norman spelade. Jag hamnar någonstans på den övre läktaren under en pelare, sätter mig där och får sitta på huk under hela matchen. I slutet av tredje set får Norman kramp och bara faller ihop på banan. Läkare får dra ut honom från centercourten med benen hängades efter sig. Några minuter senare kommer Norman gåendes in som en jäkla gladiator och taket bara lyfter. Jag får gåshud bara av att tänka på det!

– Sist men inte minst har vi klassikern med Lleyton Hewitt. Lleyton är världsetta under den här perioden och ska spela kvällsmatch på centercourten. Alla spelare som har torskat i kvalet har glömt att signa upp som lucky loser, Lleyton får WO och således blir det ingen match eftersom det inte existerar någon lucky loser. Svenska spelare är samtidigt på plats i Kungliga och käkar gratisbullar uppe på players. De missar möjligheten att tjäna in 60 000 SEK och att möta världsettan Hewitt på centercourten i Stockholm Open. Hur som helst. Det blir strul eftersom alla är där för att titta på tennis och nu blir det inget spel. Det blir ingen match och då kommer någon på att Hewitt ska skriva autografer i Sponsor Village. Ett bord sätts ut och autografskrivningen annonseras. Det blir helt galet med folk och tätt inpå autografskrivningen inser tävlingen att Hewitt ska in i folksamlingen, men också ut. Jag och fyra funktionärer får den ärofyllda uppgiften i att gå med honom från omklädningsrummet vidare till Sponsor Village. Det är hur mycket folk som helst i hallen och stämningen är spänd. Alla är såklart där för att se världsettan spela tennis. Vi bildar en ring, går runt Hewitt som livvakter och får trycka bort folk så att vi ens kan ta oss fram. Vi står där hela kvällen, Hewitt skriver sina autografer och vi får slussa ut honom igen. Ett klassiskt ögonblick!

Alex Theodoridis
Alex Theodoridis
Skribent och grundare av Tennisportalen.

Leave a reply

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.