Thomas Johansson om en helt magisk final mot Andre Agassi

Stockholm Open-vinnare 2000 och 2004 samt finalist 1998 och 2007. Varför var Thomas Johansson så fruktansvärt bra i Kungliga Tennishallen? Och hur bra spelade han egentligen i den numera klassiska finalen mot Andre Agassi?

***

Vi börjar i kronologisk ordning. 1998 möter du Todd Martin i finalen, din första Stockholm Open-final i karriären. Det blev tyvärr förlust med 6-3, 6-4, 6-4 för din del. Vad minns du av finalen?

– Jag minns att jag var inte riktigt nära någon gång under matchen. Todd spelade alldeles för bra och stadigt och det var en rutinseger för honom. Todd var en spelare som jag aldrig lyckades slå, vi möttes ett år i Wimbledon (1996) och han passade mig väldigt illa. Han spelade tungt, servade stadigt och jag kom aldrig riktigt åt honom. 1998 var man glad och nöjd över att ha nått en Stockholm Open-final och det var positivt i sig men Todd var för bra helt enkelt.

Två år senare, 2000, går du hela vägen och vinner Stockholm Open! På vägen fram till finalen slår du tre svenskar, Enqvist i första, Björkman i kvartsfinalen och Norman i semifinalen. Hur speciellt var det att slå tre svenskar under en och samma vecka i Stockholm?

– Det var fantastiskt! Jag tror att det var första gången i min karriär jag slog “Tompa”. Siffrorna var ganska stora, 6-2, 6-2. I kvartsfinalen väntade Jonas Björkman och han skulle gifta sig det året och jag visste om att de skulla hugga honom för en svensexa om han torskade. Matchen i sig var riktigt tuff och Jonas borde vunnit den tio gånger om. Han hade fyra eller fem matchbollar och 4-1 i tredje set men på något sätt lyckades jag vinna. Jag kände mig nästan lite odödlig efteråt. Jag borde suttit i omklädningsrummet tre gånger om under matchens gång med en förlust. Det som var komiskt med “Bjösse” var att alla gånger vi spelade mot varandra så hade alltid en av oss spelat förbannat bra efter det. Jag besegrade honom i kvartsfinalen i Stockholm Open och vann allt samma år. Jag mötte honom i kvartsfinalen av Australian Open 2002. Slog honom där. Vann allt samma år. Halle 2001. Mötte honom i kvartsfinalen. Vann allt igen. Han vill inte vara sämre och slog mig i Paris ett år och gick senare också till final. 1997 slog han mig tidigt i Stockholm och ja, han vann allt såklart. 

I finalen ställs du mot Kafelnikov. Du slår honom i tre raka set, 6-2, 6-4, 6-4 och kunde lyfta pokalen i Stockholm för första gången i karriären. Hur var känslorna efter den inslagna matchbollen och din första ATP-titel på svensk mark?

– Det var helt magiskt. Jag var ganska självsäker att gå in mot Kafelnikov och jag var väl den enda svensken som han inte käkade till frukost, han hade otroligt bra statistik mot Jonas, mot “Tompa”, mot Norman, mot alla svenskar i stort sett – utom mig! Jag gillade att möta honom. Dels var han så jäkla självsäker när han mötte mig varje gång och det kände jag av. Jag tror inte han tyckte att jag var särskilt bra på tennis, han var så säker på att han skulle vinna komfortabelt och tror att jag slog honom sju eller åtta gånger i rad till slut. Jag stoppade honom två gånger från att bli världsetta och jag passade honom bra, kunde utmanahans backhandssida och kände mig alltid komfortabel. 

Hur var förberedelserna inför finalen mot Kafelnikov? Mer nerver än tidigare?

– Det är klart att man var nervös inför finalen men kände mig också självsäker. Jag skulle inte vunnit mot “Bjösse” tidigare under veckan och när man känner att man nästan inte ska vara i final, att man fått en andra chans, då blir det en helt annan känsla. På så vis kändes det bra och jag hade bra koll på Kafelnikov och var aldrig speciellt orolig. 

Man hör spelare berätta om hur det är att spela ATP-tävlingar på hemmaplan och att det kan vara det bästa som finns med allt publikstöd men också i vissa fall vara en ren mardröm med press och alla förväntningar som ställs. Hur du gjorde för att hantera detta?

– Det var inte mer än att jag älskade att spela på hemmaplan, oavsett om det var i Davis Cup eller i Stockholm. Om jag skulle spela en match för mitt liv skulle jag välja att spela i Kungliga. Det kändes som ett vardagsrum för mig, jag kände mig otroligt komfortabel varje gång jag ställde mig på banan och spelade där. Jag fick göra min Davis Cup-debut mot Spanien som hade Moya och Corretja i laget när båda var rankade topp-5 i världen. Det är lite som när man spelar idag på Kungliga. Man får en så fantastiskt skön känsla på Centercourten som inte går att hitta på så många ställen. 

Vi snabbspolar fyra år framåt till 2004. Du vinner din andra ATP-titel i karriären och det är inte mot vem som helst i finalen – Andre Agassi! Inför finalen hade amerikanen besegrat dig i sex raka matcher på touren. Berätta om dina minnen från finalen!

– Det kanske var en av mina bästa matcher i karriären! Framförallt tiebreaket i avgörande set där nivån var oerhört hög från min sida. Jag hade 0-6 inbördes men i första mötet vi spelade mot varandra i Ostrava, Tjeckien hade jag 4-0 i avgörande set men förlorade trots det. Han gick sedermera och vann hela tävlingen. Där och då kände jag att den matchen skulle bara varit min, lite som när Jonas Björkman mötte mig i Stockholm. Jag spelade så jäkla bra på träning under hela veckan i Stockholm 2004 och jag tror inte jag tappade mer än tre gem under något träningspass. Mitt självförtroende var på en helt annan nivå och jag minns en träning under veckan med “Bjösse”. Jonas själv tyckte att han spelade rätt okej men jag vann med 6-1, 6-2, något sådant. Efter träningen gick han fram till mig och sa: “Vinner du inte den här tävlingen ska jag sluta med tennis!”. Det fanns inte en chans att jag inte skulle vinna tävlingen. Mitt självförtroende var på topp och jag skulle bara ha titeln kändes det som.

Man har hört stories om att när du vann Australian Open 2002 bjöd du 300 fans på bira efter finalen på en närliggande pub. Var det något liknande som hände här i Stockholm?

– Vi gick alltid till Café Opera och hade en riktigt trevlig kväll efter segern mot Agassi. Jag drog ihop ett kompisgäng och det var tradition på den tiden. Vann man titeln i Stockholm så bara skulle man till Café Opera och fira! Vi gjorde det 2000 när jag vann första gången och jag kommer ihåg det så tydligt. Min tränare eller fru, jag minns inte riktigt, ringde och bokade bord efter finalen mot Agassi och personalen på Café Opera hade redan bokat ett bord. “Vi har väntat på ert samtal.”, sa de. Ett ögonblick man aldrig kommer glömma! 

Hur högt rankar du segern mot Agassi i din karriär? 

– Melbourne slår givetvis högt och OS-silvret tillsammans med Simon Aspelin var någonting alldeles speciellt. Även min titel i Montreal slår högt men vinsten mot Agassi ligger där någonstans på plats 3-4!

2007 spelar du final igen i Stockholm Open. Servedoktorn Ivo Karlovic väntade som också vann efter 6-3, 3-6, 6-1. Du var tuff i intervjun efter matchen där du bland annat sågade din insats rätt så rejält.

– Det måste nog varit århundradets tråkigaste final och det här låter jättekonstigt men det var så tråkigt att spela. Det blev inget spel. Och när det blir spel måste du vara skärpt, du får inte vara för passiv för då går han runt och spelar forehand eller kommer fram på nät. Det var en väldigt tråkig och dålig final och det måste varit ett riktigt sömnpiller för publiken. Det är nästan en match som man bara glömmer bort och lägger åt sidan för den var så jäkla tråkig, jag spelade inte bra. När jag vann andra set så skulle jag ha finalen men jag åkte på break direkt i tredje set efter ett riktigt skitgem. Uppförsbacken kom direkt och det är svårt mot honom på ett snabbt inomhusunderlag.

Nu när du sitter och pratar minnen från dina tidigare Stockholm Open-år, vad är det för känslor som dyker upp hos dig?

– Stolthet! Jag menar, fyra finaler totalt i Kungliga och två vunna titlar, det är ett ganska bra facit. Stockholm Open var min favorittävling att spela! Jag älskade underlaget, centercourten och älskade att min familj och mina vänner kunde komma och titta. Det var så jäkla skoj att spela och som jag sa tidigare – om jag någon gång skulle spelat en match för mitt liv skulle jag välja Kungliga Tennishallen!

Alex Theodoridis
Alex Theodoridis
Skribent och grundare av Tennisportalen.

Leave a reply

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.